Utblick Essä
Så hålls Israel-Palestinakonflikten vid liv
Det sätt som omvärlden, i synnerhet arabvärlden, valde att hantera palestinska flyktingar efter Israels bildande fortsätter att hålla liv i konflikten. Det skriver Bengt G Nilsson, journalist och författare med lång erfarenhet av regionen.
Den 17 oktober 2023, alltså tio dagar efter Hamas barbariska attack på Israel, gjorde Jordaniens kung Abdullah II ett uttalande. Israels kraftfulla vedergällning hade redan då gett upphov till diskussioner i omvärlden gällande möjligheten för arabländer i regionen att ta emot flyktingar från Gaza.
”Detta är en röd linje”, sa kungen, ”eftersom det här är en plan av the usual suspects för att skapa fakta på marken. Inga flyktingar i Jordanien, inga flyktingar i Egypten!”
Med ”the usual suspects” avsåg han Israel och kanske även USA, där röster hade höjts för att evakuera civilbefolkningen undan kriget. Förslaget fick ett bestämt nej från kungen. Den här attityden följer en gammal och väletablerad tradition i Mellanöstern. Palestiniernas uppgift är att lida. Så har det varit ända sedan 1948 då Israel skapades och de arabiska grannländerna gick till attack. Segervissa, övertygade om att den judiska staten bara skulle bli några veckor gammal.
Stora delar av den arabiska befolkningen i området flydde till angränsande länder. Där blev de härbärgerade i usla läger och klassade som flyktingar för evärdelig tid. Det var aldrig meningen att de skulle komma längre än så. Inte förrän den mytomspunna dag som hela tiden påstods ligga runt hörnet då de skulle kunna återvända till sitt forna hemland, det vill säga dagens Israel.
Om deras flyktingstatus upphörde, om de blev medborgare i de länder de flydde till, så skulle ju hela Israel-Palestinafrågan vara löst.
Om deras flyktingstatus upphörde, om de blev medborgare i de länder de flydde till, så skulle ju hela Israel-Palestinafrågan vara löst. Och det fick inte ske. Inte på det sättet.
En humanitär attityd från kung Abdullahs sida hade varit att sträcka ut en hjälpande hand till Gazaborna och erbjuda dem en fristad så länge kriget varade. Hans tal om att skapa fakta på marken handlade om misstanken att Israel skulle vilja tömma Gaza på civila för att sedan kunna ta över området. Den misstanken kan inte helt avfärdas, i synnerhet inte efter president Trumps förslag om att förvandla Gaza till ett glittrande semesterparadis och efter att Israels säkerhetskabinett godkänt en plan om att ta kontroll över Gaza stad.
Men kung Abdullahs attityd är ändå talade. Det han menade var ju att Gazaborna borde låta sig dödas hellre än att flytta därifrån. Och att inget arabland skulle tillåtas bistå med någon evakuering. Det kan man säga när man bor i ett palats i Amman, till skillnad från i en sönderbombad ruin i Gaza.
***
Palestiniernas klagan har hörts ända sedan 1948. Den arabiska flykten från den nybildade judiska staten blev snabbt en central fråga för världssamfundet och kom genast att kopplas ihop med hoppet om en fredsuppgörelse. ”Inget avtal kan betraktas som rättvist och fullständigt om hänsyn inte tas till de arabiska flyktingarnas rätt att återvända till de hem som de blivit avhysta från”, sade Folke Bernadotte som av FN hade utsetts till medlare i konflikten. Det är exakt de orden som alltsedan de yttrades har paralyserat alla försök till uppgörelser mellan Israel och palestinierna.
Eftersom FN agerade barnmorska och förlöste Israel, och den nya statens födelse hade resulterat i en massiv arabisk exodus, fann sig världsorganisationen föranlåten att upprätta en särskild organisation för hantering av flyktingarna. Generalförsamlingen klubbade den 8 december 1949 igenom bildandet av United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East, förkortat UNRWA. Organisationens uppgift skulle vara att ta hand om de drygt 700 000 flyktingarna och sörja för deras överlevnad och skolgång samt i görligaste mån se till att de kunde få jobb. Palestinska flyktingar med rätt till UNRWA:s stöd definierades så här: ”Personer vars normala bosättningsort var Palestina mellan juni 1946 och maj 1948, som förlorade såväl sina hem som sina försörjningsmöjligheter som ett resultat av den arabisk-israeliska konflikten 1948.”
Även dessa personers efterlevande på den manliga sidan ska räknas som flyktingar med rätt till stöd från UNRWA. Få anade att dessa definitioner skulle komma att bilda underlag för politiska manipulationer med massomfattande konsekvenser, och ett mänskligt lidande av monumentala mått. Det som lät som ett generöst och empatiskt omhändertagande av fördrivna människor skulle i själva verket utvecklas till att bli en fälla för dessa individer som de flesta aldrig har lyckats ta sig ur.
UNRWA fick genast problem med att fastställa antalet flyktingar. De 711 000 individerna förvandlades omgående till 914 000 på pappret. Vad hade hänt? Enligt FN själv berodde det på att ransoneringskort hade tagits från döda, att personer som inte uppfyllde kvalifikationerna ändå hade registrerats samt att ”alla födslar rapporterades flitigt medan dödsfallen om möjligt förbigicks med tystnad”, enligt dokumentet Report of the Director of the UNRWA i september 1951. Dessa metoder för att manipulera nödhjälpen var kanske tämligen nya då, men har sedan dess satts i system världen över.
UNRWA fick genast problem med att fastställa antalet flyktingar. De 711 000 individerna förvandlades omgående till 914 000 på pappret.
Israel stängde dörren. Att återvända hem blev en omöjlighet för merparten av flyktingarna. Lagar som exempelvis den om konfiskerandet av mark från frånvarande jordägare gjorde att mängder av flyktingar snabbt förlorade sina egendomar som de hade lämnat i hopp om att snart kunna återvända.
I arabvärlden blev UNRWA:s definition av en palestinsk flykting vägledande för hur frågan skulle hanteras. Arabförbundet, med sina då ännu fåtaliga medlemmar av vilka de flesta hade deltagit i anfallet på Israel, bet sig fast i formuleringen om rätten till återvändande. Det blev en portalparagraf för Arabförbundet och angav riktningen för alla andra beslut och utfästelser gällande de palestinska flyktingarna. Den allra allvarligaste konsekvensen av detta blev att arabländerna enades om att inte till något pris erbjuda flyktingarna medborgarskap i de länder där de slog sig ned, i av UNRWA administrerade flyktingläger. Om en palestinsk flykting fick bli medborgare i exempelvis Libanon så skulle hans incitament för att återvända till platsen han fördrivits från minska eller försvinna helt, enligt Arabförbundets resonemang. Då skulle även trycket på Israel minska, det skulle försvaga den politiska kampen. UNRWA köpte argumentet utan prut och gjorde sig därmed till Arabförbundets bundsförvant.
***
På grund av att flyktingskapet går i arv finns det i dag närmare sex miljoner palestinier i världen som klassas som flyktingar, enligt UNRWA:s definition. De blir ständigt fler, och eftersom det oavvisliga kravet från palestinskt håll är att alla har rätt att återvända, oaktat att nästan samtliga är födda efter 1948, så blir frågan mer och mer omöjlig att lösa för var dag som går.
De allra flesta palestinierna är statslösa, som en följd av att Arabförbundet tidigt förbjöd sina medlemmar att erbjuda flyktingarna medborgarskap. Det här är ett effektivt sätt, kanske det mest effektiva som finns, att hålla en politisk konflikt vid liv. Det finns hela tiden en ständigt växande skara människor som bankar på porten och kräver att få komma in i sitt gamla hemland.
Det hjälper då inte att staten Palestina har upprättats och att det i huvudstaden Ramallah på Västbanken finns en president, en regering och ett parlament. För där finns även ett flyktingläger, Al-Amari, befolkat av människor och ättlingar till människor som 1948 lämnade sina hem i det som i dag är Israel. De har sedan dess försmäktat i detta läger som i praktiken är en slumstad.
De bor alltså i det som formellt betraktas som deras eget land, Palestina, erkänt av många länder, bland andra Sverige men de är ändå statslösa. Ty det har UNRWA och Arabförbundet bestämt.
Palestiniernas statslöshet hindrar dem från att få riktiga pass, att få lån på banken, positioner i statlig tjänst och möjlighet till akademiska studier.
I Libanon, som härbärgerar omkring 300 000 palestinier som klassas som flyktingar, är situationen liknande eller värre. Deras statslöshet hindrar dem från att få riktiga pass, att få lån på banken, positioner i statlig tjänst och möjlighet till akademiska studier. Det som ytterligare förvärrar deras situation i Libanon är att landet sedan gammalt har en författning som stipulerar en maktdelning mellan de olika religionerna i landet. Shiamuslimer, sunnimuslimer, kristna och druser. Maktfördelningen bygger på en gammal folkräkning som anses vara obsolet men som ingen vågar rucka på. Om de palestinska flyktingarna, som huvudsakligen är sunnimuslimer, fick medborgarskap så skulle maktbalansen ändras till nackdel för de andra religionsgrupperna. Det skulle mycket väl kunna utlösa ännu ett inbördeskrig. Ett sätt att försöka lösa konflikter som praktiserats flitigt i Libanon.
Även i Gaza är människorna statslösa. Det gör dem till ett slags internationell paria. De har ingen nationell tillhörighet och kan inte åberopa stöd från någon myndighet, någon statlig instans. Detta förhållande har bidragit starkt till att Hamas har fått sådan makt över människorna i Gaza. Terrorgruppen är det närmaste dessa kan komma en regering med myndigheter som de kan vända sig till. Detta har lett dem till den situation där de nu befinner sig. Civilt motstånd mot Hamas har varit omöjligt utan stöd av oberoende lagstiftande instanser. En person som motsätter sig Hamas styre kan enkelt skjutas ihjäl, det finns ingen rättsvårdande myndighet som kan ingripa mot sådant. Hamas ensamt definierar vad som är tillåtet och människorna i Gaza får bara finna sig i det. Det finns ingen myndighet att överklaga till.
Det absoluta och icke förhandlingsbara kravet från palestinsk sida om att en uppgörelse med Israel måste innebära att flyktingarna tillåts återvända, har paralyserat alla försök till fredsavtal. Det tydligaste exemplet på det var de misslyckade förhandlingarna år 2000 i Camp David, USA, mellan Yassir Arafat, Israels premiärminister Ehud Barak och USA:s president Bill Clinton. Barak presenterade ett förslag som skulle ge palestinierna nästan alla områden som Israel ockuperade. Arafat vägrade underteckna. Om inte flyktingarna – de som i dag beräknas vara nästan sex miljoner till antal – får återvända så blir det ingen fred.
UNRWA har en mycket stor skuld i att det inte går att uppnå fred mellan Israel och palestinierna. Sättet att definiera en flykting gör att världens mest uppmärksammade politiska konflikt fortsätter, synbarligen utan slut.