Samhälle Essä
En facklig förhandlares erfarenheter
I liberala och borgerliga sammanhang förekommer ibland kritik mot den reglering av arbetsmarknaden som partsmodellen innebär. En del av den svenska modellens fördelar är dock förbisedda, liksom riskerna med att kliva ifrån den. Det skriver Carl Eos, skribent och författare med bakgrund som facklig förhandlare.
I tolv års tid arbetade jag i den fackliga världen. Jag har förhandlat kollektivavtal, utbildat, utrett, föreläst, företrätt medlemmar enskilt och i grupp, åkt tåg till varenda liten ort i Väst- och Sydsverige och sovit i otaliga små hotellrum. Min erfarenhet av svensk fackföreningsrörelse sträcker sig från mötet med den enskilda förtvivlade kvinnan som blir mobbad av sin chef till avtalsrörelser som omfattar 1,3 miljoner arbetstagare.
Jag uppfattar mig själv som i ekonomiskt avseende pragmatiskt marknadsliberal. Under de år jag arbetat med att förhandla kollektivavtal har jag fått respekt för den så kallade partsmodellen på arbetsmarknaden. Den respekten rymmer ingen ideologisk övertygelse utan grundar sig först och främst i iakttagelsen att det kunde ha varit mycket värre. Arbetsmarknaden har varit och är värre för alla i somliga andra länder.
Det förekommer ett ständigt gnissel i ett förena den liberala föreställningen om en oreglerad arbetsmarknad med den partsmodell som de facto finns.
I samtal med borgerligt orienterade personer har jag flera gånger fått till mig en synpunkt. Det förekommer ett ständigt gnissel i ett förena den liberala föreställningen om en oreglerad arbetsmarknad med den partsmodell som de facto finns.
I den politiska och ideologiska världen har borgerliga personer ofta skolats i ett marknadsliberalt tänkande som utvecklats och fortsätter utvecklas utanför landets gränser. När detta tänkande möter realiteterna i den svenska dagspolitiken och på den svenska arbetsmarknaden uppstår förvirring. Det tydligaste exemplet är att svenska arbetsgivarorganisationer är positiva till partsmodellen, det vill säga de vill att regleringar på arbetsmarknaden i första hand tas fram genom förhandling mellan parterna.
I det vardagliga arbetet inom politiska organisationer eller näringslivet skapar detta missförstånd. Man pratar ibland förbi varandra internt eftersom många blir förvirrade. Det ger också upphov till ideologiska diskussioner och ibland konflikter som, om de är välgrundade, inte behöver vara fel men ändå tar energi från arbetet.
Mer kunskap behöver inte leda till att någon ändrar uppfattning, även om det kan göra det. Däremot kan en förståelse för situationens förutsättningar och begränsningar i bästa fall leda till ett mer uttänkt sätt att arbeta som också delas av alla inblandade.
Som förhandlare är jag van att tänka utifrån intresse. Ideologiskt orienterade personer däremot tänker oftast utifrån vad de uppfattar som rätt.
Som förhandlare är jag van att tänka utifrån intresse. Ideologiskt orienterade personer däremot tänker oftast utifrån vad de uppfattar som rätt. Det är förmodligen sällan någon person utgår helt och hållet från det ena eller det andra. Vi blandar föreställningar om moraliskt rätt med kompromisser grundade i olika aktörers intressen. I olika sammanhang och hos olika personer kan dock det ena sättet att tänka ha företräde framför det andra.
Detta fenomen är i allra högsta grad närvarande även inom den fackliga världen. Vanligtvis har personer och organisationer uppfattningar om vad som är önskvärt. Något fackförbund kanske säger att vi ska ha ett heltidsmått på 30 timmar per vecka. Någon med en ideologiskt marknadsliberal syn kanske säger att det inte ska finnas något heltidsmått alls förutom vad som överenskommits i det enskilda anställningsavtalet.
Min uppgift som förhandlare skulle i båda fallen ovan vara att säga till uppdragsgivaren att inget av dessa båda saker är möjligt att uppnå i nuläget. Detta gäller oavsett vad man anser är moraliskt rätt. Olika intressen står mot varandra. Dessutom har båda parter olika typer av maktmedel som gör att de är kapabla till motstånd mot motpartens vilja.
Oavsett ideologiska övertygelser förstår de som styr företagen i Sverige detta. De kan inte riskera sina verksamheter och sina pengar för att uppnå ideologiska mål. I stället kommer de styras av vad de tror skapar förutsägbara villkor som inte äventyrar den egna konkurrenskraften gentemot inhemska och internationella konkurrenter. De måste också väga in risker för konflikter med motparten och för politisk inblandning.
***
I politisk debatt kan det ibland låta som att regleringar står mot avregleringar på arbetsmarknaden. I själva verket tycks det mer som att det är regleringar som står mot regleringar.
Den övergripande frågan på svensk arbetsmarknad tycks fortsätta vara om parterna eller politiken ska stå för utformning av regleringar.
Det som avses med ovanstående är att den övergripande frågan på svensk arbetsmarknad under kommande årtionden tycks fortsätta vara om parterna eller politiken ska stå för utformning av regleringar. Naturligtvis kan friheten att göra fler överenskommelser direkt mellan arbetsgivare och enskild arbetstagare öka inom vissa områden, men att Sverige skulle gå mot en totalt sett mer oreglerad arbetsmarknad tycks, när detta skrivs, osannolikt.
Under långa perioder har parterna på arbetsmarknaden gemensamt varit av uppfattningen att de föredrar att komma överens sinsemellan framför att låta politikerna avgöra frågor. I andra perioder tycks det som att politikerna, med eller utan stöd från någon part, varit mer aktiva. 1970-talet var en sådan period vilket, som bekant, landade i tillkomsten av flera betydelsefulla lagar.
I vår tid är det EU-inträdet som varit den viktigaste faktorn som påverkat balansen mellan politik och parter. I dag framstår den långsiktiga framtiden för partsmodellen i hög grad som beroende av utvecklingen i Bryssel. Sverige försöker parera effekterna av en rad EU-direktiv genom att i möjligaste mån ta hänsyn till parternas gemensamma vilja.
Oavsett denna långsiktiga utveckling står det helt klart att de arbetsplatsnära regleringarna i hög utsträckning fortsatt finns i kollektivavtalen. Det vill säga arbetsgivarnas intresse kommer vara riktade mot dessa eftersom de är av stor betydelse för verksamhetens ekonomiska förutsättningar.
Precis som på arbetsgivarsidan är fackförbunden kluvna mellan ideologi och intresse.
Precis som på arbetsgivarsidan är fackförbunden kluvna mellan ideologi och intresse. Det kan också ses som en skillnad mellan radikalitet och pragmatism. Även om vissa arbetsgivare kanske inte tror det så förstår de flesta fackförbund att om det inte finns arbetsgivare så finns det inte heller arbetstagare.
Om man vill söka historiska rötter kan man notera att den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen i praktiken gav upp föreställningen om socialisering av näringslivet redan efter andra världskriget. Det här betyder också att fackförbunden i regel valde samma väg. I dag finns få svenska fackförbund som säger sig vilja förverkliga vad som egentligen kanske logiskt sett borde vara det slutgiltiga fackliga målet: Att arbetstagarna äger verksamheten.
Fackförbunden ägnar sig i stället åt att hela tiden försöka uppnå förbättringar i villkoren för sina medlemmar. Genom att fackförbunden inte gör anspråk på verksamheterna och erkänner arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet uppnås så att säga en gemensam spelplan på vilken arbetsgivare och fack kan sträva efter att uppnå villkorsändringar.
Men fackförbunden har också andra intressen än ändringar i kollektivavtal. LO-förbunden har som bekant direkta politiska och ekonomiska band till Socialdemokraterna. Bland Saco- och TCO-förbund tar sig de politiska viljorna andra uttryck. Liksom alla politiska organisationer är fackförbunden känsliga för enskilda personer eller gruppers försök att vidga verksamheten till områden som de själva har intresse av. Det gör att vi ser fackförbund som plötsligt kan driva frågor om klimatet, demokrati i avlägsna länder eller kriget mellan Israel och Hamas.
Här är det viktigt att försöka avgöra vad som är långsiktiga förändringar av fackförbunden och vad som är tillfälliga trender.
I Sverige har vi vant oss vid en relativt stabil arbetsmarknad på senare år. Detta kan förklaras bland annat av fackförbundens förmåga att hålla sig till Industriavtalets så kallade märke. Märket är den nivå för löneökningar som överenskoms mellan parterna inom industrin.
Det på kort sikt kanske enskilt största hotet mot partsmodellen är att fackförbunden inte lyckas hålla sig till märket. Det finns alltid fackförbund och yrkesgrupper som anser att de borde ha högre avtalade löneökningar än vad andra fackförbund eller yrkesgrupper har. Detta är alltså inte i första hand en fråga om hur stora löneökningarna i samhället ska vara totalt sett utan om att en viss grupp vill ha förbättringar relativt en annan grupp.
Om fackförbund och yrkesgrupper börjar tävla mot varandra om löneökningar och andra förbättringar uppstår en mardröm för arbetsgivarna och för samhällsekonomin. Av förståeliga skäl brukar andra grupper på arbetsmarknaden sällan hålla med om att en viss grupp ska få högre löneökningar. I stället uppstår ett allas krig mot alla som resulterar i konflikter, försämrad konkurrenskraft och inflationsspiral.
Att facken lyckas hålla sig till märket är i själva verket en stor anledning till att arbetsgivarna inte blir mer ideologiskt orienterade. Arbetsgivarna har behov av stabilitet och förutsägbarhet. Det är exakt vad facken säljer till arbetsgivarna när kollektivavtal tecknas.
Denna artikel har syftat till att lyfta förhållandet mellan ideologi och pragmatism i svenska borgerliga liberalers syn på arbetsmarknaden. För den som inte i någon utsträckning tar hänsyn till skillnaderna mellan dessa blir verkligheten svårförståelig. Hur ska man som liberal förstå arbetsgivarorganisationerna ställningstagande för partsmodellen om man inte tar i beaktande att drivkraften är konkurrenskraft och förutsägbara regelverk snarare än ideologi?
För den enskilda person som är liberalt och borgerligt orienterad behöver detta inte betyda ett ifrågasättande av egna övertygelser utan är snarare än fråga om kunskap om förhållanden på svensk arbetsmarknad. Det kan minska risken för missförstånd och ageranden som motverkar varandra inom borgerligheten.