Utblick Åsikt
Den farligaste tiden för Ukraina är nu
Läget vid fronten är oroväckande för Ukrainas del. Försvarsviljan är fortsatt mycket hög, men brist på infanteri, egna misstag och undermåligt stöd från väst har gjort situationen farligare än den varit sedan 2022. Det skriver Markus Olsson, till vardags yrkesofficer.
I skuggan av en sommar och höst där medias uppmärksamhet varit på stordiplomatiska händelser blir situationen vid fronten allt mer illavarslande för Ukraina. Det är delvis västs fel, som inte levererat tillräckliga kvantiteter materiel och ammunition i tillräckligt god tid. Men det beror också på egna ukrainska misstag och en dysfunktionell mobilisering av personal.
För drygt två år sedan skrev jag en text om orealistiska förväntningar på den då så emotsedda ukrainska motoffensiven. Det blev som befarat, offensiven körde direkt fast i de första minfälten. I dag är jag mer orolig för Ukrainas situation vid fronten än jag varit sedan juni 2022, då Ryssland misslyckats med det initiala överfallet på Kiev och det efterföljande försöket till inringning av Donbas.
Ukraina har visserligen haft framgångar i kriget som rönt stor uppmärksamhet i media på senare tid, inkluderande innovativa angrepp på ryskt bombflyg vid baseringsplatser samt angrepp med drönare mot rysk oljeindustri. Det senare är sannolikt en av de mest framgångsrika metoderna hittills för att öka kostnaden och trycket på den ryska krigsekonomin. Bränslebrist och köer vid bensinstationer påvisar konsekvenserna av kriget för den ryska befolkningen på ett sätt som är svårt att dölja. Den ryska regimen är rädd för köer i största allmänhet, och för det finns goda historiska skäl. Ryssland är ett land som styrs av sina historiska erfarenheter och trauman på ett sätt som vi har mycket svårt att ta till oss.
Den ryska regimen är rädd för köer i största allmänhet, och för det finns goda historiska skäl.
Trots detta är det viktigt att inte förlita sig på förhoppningar om att den ryska ekonomin ska kollapsa i morgon och tvinga landet ur kriget. Den ekonomiska kollapsen har förutspåtts sedan innan kriget inleddes men lyser alltjämt med sin frånvaro. Ryssland har kompetenta ekonomiska teknokrater som hanterat effekterna av sanktionerna skickligt. Noterbart är att dessa ännu inte utsatts för den sorts utrensningar som drabbat exempelvis försvarsdepartementet.
Oaktat framgångar med drönarangrepp inne i Ryssland är nyheterna från fronten på slagfältet inte lika positiva för Ukraina. Ryssland har de senaste månaderna och åren sakta ätit sig framåt, främst i Donbas – även om det går mycket långsamt och sker till ett extremt högt pris i förluster av personal och materiel.
Mest uppmärksammat i media blev ett partiellt ryskt genombrott norr om den taktiskt viktiga staden Pokrovsk. Här lyckades Ryssland skapa ett, jämförelsevis, djupt genombrott. Även bland initierade analytiker som brukar ha en god uppfattning och bedömning av läget var oron, för att inte säga paniken, påtaglig.
Varför lyckades Ryssland bryta sig igenom den ukrainska frontlinjen? Av allt att döma eftersom Ukraina inte hade några soldater som försvarade de främsta skyttegravarna på just det frontavsnittet. Det kan tyda på att man har en sådan brist på infanteri att det inte går att tillfredsställande bemanna ens prioriterade sektorer av fronten. Klart är att Ukraina har problem med sin mobilisering av personal, något som bland annat The Economist skrivit om den senaste tiden.
Det finns indikationer på korruption i mobiliseringen där den som har pengar och kontakter på olika sätt kan undvika att bli inkallad. I ukrainska tidningar förekommer artiklar och insändare där soldater vid fronten uttrycker ilska och bitterhet över att vissa på olika sätt klarar sig från mobiliseringen. Bördan att försvara landet upplevs inte jämnt fördelad. Det är förödande för moralen bland de soldater som har de mest otacksamma uppgifterna vid fronten. Likaså för sammanhållningen i landet.
Den ukrainska befolkningens försvarsvilja är fortfarande mycket hög. Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att viljan att själv tjänstgöra i den främsta skyttegraven är lika hög. Utsikterna anses vara för dåliga, utbildningen för bristfällig, materielen otillräcklig och, åtminstone i vissa förband, ledarskapet för dåligt. Ukraina har en stor försvarsmakt, men en alltför liten del består av infanteri som kan försvara den främsta linjen.
Det jag i min föregående artikel beskrev som den ukrainska militärens problem med det sovjetiska arvet är fortsatt en faktor. Variationen mellan olika förband är dock mycket stor. Man har också haft problem med politisk detaljstyrning som exempelvis resulterat i att nödvändiga taktiska reträtter uteblivit eller försenats med ökade förluster som följd. Detta på grund av att det varit politiskt svårt att acceptera förlust av territorium, vilket i stället resulterat i förluster av personal som hade kunnat undvikas.
Man har också haft problem med politisk detaljstyrning som exempelvis resulterat i att nödvändiga taktiska reträtter uteblivit.
Väst har också en del i att Ukraina hamnat i den situationen. I krigets inledning var den ukrainska mobiliseringen framgångsrik och man hade god tillgång på personal. Det som saknades var materiel och ammunition. Vårt önsketänkande om en snabb ukrainsk seger var en delförklaring till den misslyckade offensiven 2023. Vi skänkte för lite materiel som levererades för nära inpå offensivens start för att Ukraina skulle hinna träna och utbilda sina förband. Det är dock tveksamt om det hade gått även om materielen hade varit på plats tidigare. Att bara några månader eller veckor efter att man fått relativt avancerade materielsystem på plats sätta samman dessa till större förband är omöjligt. Det är tyvärr sant även för Ukrainas mer defensivt inriktade strategi efter 2023. Det överskott av personal som fanns hade kunnat tränas och övas till en högre förmåga om det funnits materiel över för detta ändamål samt tillräckligt med ammunition vid fronten. Då hade Ukraina inte förlorat lika mycket personal.
Nu inträffade lyckligtvis ingen katastrof norr om Pokrovsk. Ukraina lyckades relativt snabbt omdisponera några av sina bättre förband till området och stoppa den ryska offensiven. Det mindre taktiska genombrottet utvecklades inte till en större framgång. Ryssland har också förlorat många av de stridsvagnar och stridsfordon som behövs för större genombrott – med mopeder åstadkoms inga sådana. Det är även svårt att i en rörlig strid flytta med sig och samordna det luftvärn och andra motmedel mot ukrainska drönare som behövs för att skydda såväl stridsvagnar som den logistik som behövs för att försörja ett intrång djupt in på ukrainskt territorium.
Men det är en oroväckande tendens för Ukraina. Situationer liknande den vid Pokrovsk har inträffat på flera ställen längs fronten den senaste tiden. Ukraina behöver allt oftare använda sina bästa förband som brandkårsstyrkor. Tar det slut på infanteri som är villiga att försvara den främsta frontlinjen så spelar det ingen roll hur långsam den ryska framryckningen varit fram till den punkten. Och hur långt framför oss i väst Ukraina än ligger i sin användning av drönare så riskerar situationen att bli oåterkallelig.
För Sverige och för våra nordiska grannländer med sina omkring 150 mil landgräns mot Ryssland finns lärdomar av slagfältet i Ukraina. Mest uppmärksammat är naturligtvis användningen av drönare och det innovativa samarbetet med industrin. Särskilt i Sverige har vi dock en tro på att nästa stora tekniska innovation och materielsystem på ritningsbordet ska rädda oss från att ta förluster vid fronten. Även om vi in i det längsta ska använda modern teknik för att inte hamna i det utnötningskrig som Ukraina nu genomlider så finns det inslag av önsketänkande i vår tro på nästa stora materielsystem som frälsare. Och 150 mil landgräns mot Ryssland kommer alltid kräva volym av såväl soldater som drönare och andra av de bekämpningsresurser vi behöver för att inte hamna i skyttegravskrigets Ukraina.