Kloka prioriteringar bygger förtroende

Förtroende i politiken byggs inte av stora ord, utan av förmågan att förklara, ibland svåra, beslut. För politiska ledare handlar det om att våga möta medborgare och säga: ”Jag vet att det här beslutet är svårt och påverkar er, men det är nödvändigt – för att vi ska kunna använda våra gemensamma resurser där de gör störst skillnad för flest invånare.” Den som klarar det kan vinna respekt, även när beslut svider.

Samma logik gäller mellan staten och Sveriges kommuner. För att en statsbudget ska uppfattas som trovärdig krävs inte bara ordning på siffrorna – utan att kommunerna känner igen sig i prioriteringarna. Förtroende växer när staten visar att den ser de utmaningar som kommuner lever med och erbjuder rimliga förutsättningar att hantera dem.

Till syvende och sist är kommunerna inte organisationer – de är människor. Om kopplingen brister uppstår ett avstånd som påverkar hela samhällsbygget. En bra statsbudget är förstås viktig. Men i slutändan avgörs förtroendet både av hur väl statens prioriteringar speglar kommunernas ansvar för att förvalta skatteintäkterna och av hur väl kommunerna själva förmår omsätta reformer och löften.

Utan ordning i varje kommuns budget kan mycket gå fel. Det är inte en teknisk detalj, det är politikens grundlag.

Borgerligheten har länge haft sitt starkaste förtroende i ekonomiska frågor. När tiderna är tuffa litar människor på dem som kan hålla ordning på finanserna. Utan ordning i statens finanser – och i varje kommuns budget – kan mycket gå fel. Det är inte en teknisk detalj, det är politikens grundlag.

Under paraplyet ekonomi ryms det som betyder mest i människors vardag: egen försörjning, skola, vård, omsorg och trygghet. Kommunerna avgör inte bara hur välfärden fungerar – de avgör också om människor upplever att politiken håller sina löften.

När jag arbetade med att få Norrköpings ekonomi i balans lärde jag mig något avgörande: varje offentlig krona bär på en förväntan, ett löfte. Och varje beslut bär en gräns. Det perspektivet är viktigt – särskilt i ett fortsatt tufft ekonomiskt läge. När befolkningen minskar i många kommuner måste vi våga fördela våra skattemedel med större fokus på det som är absolut nödvändigt, snarare än på det som bara är trevligt.

Regeringens senaste budget följer samma linje. Den riktar sig till hårt arbetande människor och bygger på en enkel idé: att fler ska arbeta och bidra – och att det ska märkas i plånboken. Det är grunden för ett samhällskontrakt som bygger på ansvar, inte på löften utan täckning.

Vi såg samma sak under nittiotalskrisen. Sverige stod inför ett vägval: fortsätta lova mer än resurserna räckte till, eller tala klarspråk om verklighetens gränser. De som höll i pengarna la grunden för en lång period av stabilitet. Sverige har historiskt gynnats av en politisk kultur där borgerliga och även ansvarstagande socialdemokratiska ledare har värnat ekonomisk disciplin – även när det varit impopulärt. Jag skulle vilja påstå att flera av dem också hade förmågan att se ekonomiskt ansvar inte bara som en fråga om siffror, utan som en moralisk skyldighet gentemot kommande generationer. Perioder av politisk realism – en politik förankrad i verklighetens ramar snarare än i löften – påminner oss om att resurser inte är obegränsade och att välstånd börjar med arbete, prioriteringar och ansvar – något som nu åter prövas när ekonomin stramas åt samtidigt som förväntningarna är höga.

Samtidigt skiljer sig vår tid ändå från gårdagen på flera sätt. Människor är mer medvetna än tidigare. Fler är mer pålästa, har tillgång till fakta i realtid och accepterar inte längre beslut bara för att politiker säger att de är nödvändiga. Medborgare vill förstå bakgrunden, logiken och – inte minst – resultaten.

Politik handlar därför inte längre bara om att fatta beslut och att hålla i pengar i svåra tider – utan om att vinna förståelse för besluten. Förtroendet byggs inte i sammanträdesrummet, utan i de många samtalen med väljarna – i hur besluten förklaras, motiveras och försvaras.

Invånare i en kommun kan acceptera tuffa beslut om de förstår varför.

När jag som kommunpolitiker stod inför beslutet att lägga ned skolor var det ett av de svåraste ögonblicken i mitt uppdrag. Men jag lärde mig något avgörande: invånare i en kommun kan acceptera tuffa beslut om de förstår varför. När jag ställde de tomma bänkarna och outnyttjade skolplatserna mot möjligheten att fler elever skulle få möta behöriga lärare förändrades samtalet. Besluten var fortfarande svåra, men respekten växte fram över tid – i takt med att fler förstod syftet.

Förtroende kräver också klok styrning. Debatten har länge fastnat i diskussionen om medlen – skatteutjämning, driftsformer, styrsystem – medan målen hamnat i skymundan. Men det är målen som räknas. Ett felaktigt valt medel kan rasera målet, hur gott det än är. De flesta medborgare bryr sig i grunden om resultatet – om skolan fungerar, vården håller kvalitet och vägarna underhålls. Samtidigt har ideologin betydelse, också i kommunpolitiken. Den formar synen på frihet, ansvar och samarbete: borgerligheten betonar ofta att fler företag ska kunna bidra till välfärden, medan vänstern i högre grad litar på att det offentliga bäst bär ansvaret självt.

Förtroende växer när styrningen håller ihop målet och medlen – och när ideologin fungerar som kompass, inte som skyttegrav.

Det finns olika synsätt – men långsiktig kvalitet bygger sällan på att det offentliga gör allt. Min erfarenhet är att kvaliteten ökar när fler får ta ansvar och bidra – i samverkan, men också i sund konkurrens med varandra. I äldreomsorgen kan fler aktörer vara ett verktyg för att skapa kvalitet och tillgänglighet – men utan rätt krav och uppföljning försvinner förtroendet. I samhällsbyggandet kan förenklade regler vara vägen till fler bostäder – men utan helhetssyn riskerar resultatet att bli dyrt, splittrat och kortsiktigt. Förtroende växer när styrningen håller ihop målet och medlen – och när ideologin fungerar som kompass, inte som skyttegrav.

Till slut kokar allt ned till tre saker: att våga prioritera, att kunna förklara och att välja rätt medel för rätt mål. De är inte var för sig – de hänger ihop. Prioritering utan förklaring skapar misstro. Att kunna förklara räcker inte – beslut måste också bäras med ansvar. Och även det bästa målet tappar sin mening om vägen dit är fel.

Skatterna är inte en abstrakt storhet – de är resultatet av människors arbete, timmar på verkstadsgolvet, i klassrum eller på kontor.  När människor ser att deras arbete hanteras med respekt växer förtroendet. När de ser motsatsen försvagas det. Och det är kanske där politikens kärna finns: i att förvalta både resurser och förtroende med samma noggrannhet.