Ekonomi Krönika
Tänk vilket bra pensionssystem vi har
Med jämna mellanrum uttrycker svenska politiker sitt missnöje med pensionerna. Jonas Grafström åker på en europeisk forskarkonferens och påminns om att vi i Sverige lyckats skapa något andra länder drömmer om – ett fungerande och framtidssäkert pensionssystem.
Kanske lever jag inte i den bästa av världar, men efter att i Köln ha besökt årsmötet för Europas ekonomiska forskningsinstitut känns det himla trevligt att vara svensk. Mycket i vår ekonomi fungerar, relativt sett, riktigt bra. Jämfört med de andra känns det som att vårt pensionssystem är på en gudalik nivå. Vårt pensionssystem har pengar och är hyggligt finansierat för framtiden, ribban är måhända lågt satt, men resten av Europa står sett till sina pensionssystem inför en H.P. Lovecraft-historia av mörker och Cthulhu.
Under mötet i Köln händer något som beroende på intresse och läggning kan uppfattas som antingen att vara fastfrusen i infernots nionde krets eller att vara uppstigen till paradiset. Med Powerpoint-klickers i svettig hand går en forskare från varje land upp och drar på tok för många grafer över den ekonomiska utvecklingen i sitt hemland. Efter 500 grafer får man åka hem, och det tar en långhelg att återhämta sig.
Den tyska forskarens dragning visade på en uppgivenhet likt den man kan hitta hos någon som med en minuts marginal missar sista planet hem i New York och i väntan på nästa plan får reda på att ens land slutat att existera. De tyska federala utgifterna för pensioner uppgår till elva procent av den federala budgeten, och det utan hopp om förbättring. Befolkningen åldras och landets ekonomiska strukturer är illa rustade för att möta det kommande decenniet. För att sätta det i en svensk kontext uppgår statsbudgetens utgiftsområde 11 – ”Ekonomisk trygghet vid ålderdom” till 62 miljarder, varav 48 miljarder är pensionsrelaterat. Det motsvarar 3,4 procent i en total budget på 1 425 miljarder. (Ja, pensioner finns också på andra nivåer och att jämföra pensionssystem är en huvudvärk, då de ofta ter sig som en gåta insvept i ett mysterium inuti en enigma).
Österrikaren beklagade sig över att pensionärerna fick ”förhandla” pensionerna med finansdepartementet precis före valdagen vilket gjorde att kostnaderna, inte helt otippat, drog i väg. Vem vill ge pensionärerna en dålig deal före valdagen? Fransmannen stod och grät i 10 minuter på scenen. Det är visserligen en lögn, men det är vad jag tänker mig att Frankrikes finansminister gör varje kväll. Nyligen drog Frankrikes nyaste premiärminister tillbaka den stora pensionsreformen som skulle höja pensionsåldern från 62 till 64 år.
Inte bara är våra till stor del börsplacerade pensioner bra, utan även förmodligen gravt underskattade.
Sveriges pensionssystem är så klart inte ren perfektion, men i relativa termer väldigt bra. Jag sa aldrig ”In Sweden we have a system”. Men den pågående diskussionen om ”pensionsgasen” fick konferensdeltagarna i Köln att tappa hakorna. Inte bara är våra till stor del börsplacerade pensioner bra, utan även förmodligen gravt underskattade. Om de finansiella marknaderna inte gör flera svarta måndagar, som 1929, kan min pension komma att överstiga 200 000 kronor i månaden enligt Timbros pensionskalkylator, som till skillnad från Pensionsmyndigheten tar hänsyn till ränta på ränta-effekter.
De europeiska pensionssystemen skiljer sig åt i balansen mellan fördelningssystem (pay-as-you-go) och fonderade lösningar. I nästan alla EU-länder står staten (eller snarare dagens skattebetalare som betalar för dagens pensionärer) för en betydande del av utbetalningarna. Frankrike och Österrike är nästan helt beroende av denna modell, medan Tyskland i viss mån har öppnat för kompletterande tjänste- och privatpensioner av fonderad karaktär.
Sverige avviker tydligt genom att kombinera fördelningssystemet med en obligatorisk fonderad del. Den allmänna inkomstpensionen bygger på fördelningsprincipen men stabiliseras genom en balanseringsmekanism. Därtill kommer premiepensionen, där en del av lönen (2,5 procent) investeras på kapitalmarknaden i individuella fonder. Kollektivavtalade tjänstepensioner, ofta fonderade, förstärker detta inslag. Resultatet är ett mer diversifierat system där riskerna sprids mellan generationer och finansmarknaden.
Eller för att säga det enklare. I pay as you go betalar Fritz in 1 000 euro och dessa skickas till Helmuts konto. I det fonderade systemet sätter Anders in 1000 dollar på 1980-talet, kanske med lite tur att de går till Apple som precis gått till börsen. Investeringen skulle vara värd över 2,1 miljoner dollar idag, med en årlig avkastning på 19,22 procent. Det finns liknande historier om samtida H&M, men poängen är att långsiktigt sparande kan ge enorm utdelning om man har tålamod att vänta på framtiden.
Sveriges pensionssystem är i praktiken vårt svar på Norges oljefond.
Skillnaden i system innebär att Sverige har en större grad av finansiell förankring i pensionssystemet, medan Frankrike och Österrike i högre grad är känsliga för demografiska förändringar. Med en fertilitet på 1,35 i dag innebär det att de som betalar i dag kan känna sig blåsta. Om det är hundra personer som betalar in i dag, kommer nästa generation bestå av runt 60 personer. Det blir en uppenbart svår matematik. Som det ser ut nu, befinner Tyskland sig mellan dessa modeller, men med tyngdpunkten på fördelning.
Är man snäll säger man att Frankrike har valt ”generationell solidaritet” före individuell kapitaluppbyggnad. Kan man räkna säger man att man bara skjutit kostnaderna framåt – och att ”Sex Pistols” hade rätt: no future, no future for you.
Sveriges pensionssystem är i praktiken vårt svar på Norges oljefond. Vi har inga oljekällor, men vi har byggt upp ett system där arbete, sparande och avkastning tillsammans genererar långsiktig trygghet. Varje dag jobbar pengarna för oss runt om på planeten. Där norrmännen pumpar olja, pumpar vi ränta på ränta. Det är ingen spektakulär modell, men den fungerar – och den kräver inte att vi borrar hål i Nordsjön, bara att vi låter ekonomins grundmekanismer verka. Det vore ett misstag av historiska proportioner att populistiskt börja skruva sönder något som faktiskt fungerar. Det handlar om att välja mellan två marshmallows i dag eller tusentals i framtiden.
Vi har i decennier gjort det som andra länder drömmer om: förenat ekonomisk hållbarhet, hygglig självfinansiering och individuell avkastning. Bli inte politiskt rastlös. Låt oss vårda det vi har. Förstör inte Sveriges egen oljefond – den råkar bara ligga på börsen och om ett år kanske den är 10 procent större.