Samhälle Åsikt
Sverige borde inte straffas för sin klimatpolitik
Sverige är redan bäst i klassen och ska inte behöva betala dyrt till EU för ”missade” nationella klimatmål. Det skriver André Nilsson från Företagarna.
Det rör på sig i EU-maskineriet. Förenklingspaket tas fram, stora regelverk ses över och insikten växer om att överreglering hämmar både tillväxt och konkurrenskraft. Det är välkommet. Men förbättringarna riskerar att bli till liten nytta om EU fortsatt sätter upp klimatmål som straffar länder som gått före, och i värsta fall riskerar att tvinga Sverige att betala miljarder i böter trots att vi redan är bäst i klassen.
EU:s inre marknad är avgörande för svenska företag. Rättvisa och lika spelregler gör att innovation belönas och de mest effektiva företagen vinner – oavsett hemland. Men principen urholkas när ambitionerna staplas i lager av relativa procentmål och nationella klimatmål som ger olika krav för olika länder. Resultatet blir att företag i länder som har stora arealer skog, energieffektiva fastigheter eller en utvecklad hantering av biologiskt avfall tvingas följa mål som blir allt dyrare att nå.
Samtidigt som marginalkostnaderna för förbättringar skenar i mer utvecklade länder får företag i senfärdiga länder som Bulgarien och Rumänien generellt låga krav, vilket i förlängningen ger en konkurrensfördel för deras företag. Systemen gynnar med andra ord länder med oönskade beteenden och straffar länder med önskade beteenden.
Systemen gynnar med andra ord länder med oönskade beteenden och straffar länder med önskade beteenden.
Att EU har en ordning med nationella klimatmål (ESR-mål) där länder som redan har relativt låga utsläpp per capita har betydligt högre minskningsbeting än länder med höga utsläpp per capita är orättvist och ineffektivt. Sverige har i sammanhanget fått minskningsbeting på 50 procent för perioden 2005 till 2030, samtidigt som Bulgarien har satt mål på 10 procent för samma period. Detta trots att Sverige redan har EU:s lägsta utsläpp per capita, och Bulgarien har en energimix som till mer än hälften består av fossil energi (IEA, 2023).
Den här orättvisa ordningen underminerar den inre marknaden, höjer kostnaden för omställningen och sänker trovärdigheten för EU:s klimatpolitik. Men med nuvarande uppochnedvända system som redan straffar den som går före, riskerar det att bli betydligt värre i närtid.
När de nationella målen inte nås triggas inte bara en inrikespolitisk skuldfråga, utan också EU-mekanismer som kräver att vi köper utsläppsutrymme av andra länder eller på andra sätt ”kompenserar” i efterhand. Det här beskrivs ofta som ”böter”. Formellt är det inte det – men notan är verklig. Ett belopp som enligt miljösystemforskare Per Kågeson kan landa på tiotals miljarder per år (SvD 28/3-25), och enligt socialdemokratiska debattörer skulle kunna bli så högt som 100 miljarder (SvD, 20/10-25).
I realiteten är det omöjligt att beräkna vad det kommer att kosta när flera länder samtidigt plötsligt ska betala för ett begränsat antal utsläppsrätter. Priserna kan snabbt skena i en kaskadeffekt när antalet tillgängliga utsläppsrätter köps upp och länder är tvingade att köpa de som finns kvar oavsett pris.
Miljarder av skattebetalarnas pengar som annars hade kunnat användas till bättre elnät, energiproduktion, effektiviseringar eller forskning, riskerar att gå förlorade för att lösa en bokföringsfråga, inte ett faktiskt utsläppsproblem. Pengar som flyttas mellan länder förändrar inte atmosfärens koldioxidhalt; de förändrar bara vem som bär kostnaden.
Att Sverige, ett land som redan har reducerat sina utsläpp snabbare än EU-genomsnittet, ska betala dyrt för att inte klara en viss procentsats just ett visst år är orimligt. Det riskerar att minska allmänhetens stöd för omställningen eftersom klimatåtgärder ställs mot tillväxt.
Problemet förstärks av att EU-regler ofta är resultatet av politisk kohandel snarare än öppna konsekvensanalyser. Varje land försöker flytta bördan någon annanstans. Utfallet blir ett nollsummespel där vi tävlar i nationell måluppfyllelse snarare än i faktiska utsläppsminskningar per euro. Det splittrar unionen i stället för att samla den.
Utfallet blir ett nollsummespel där vi tävlar i nationell måluppfyllelse snarare än i faktiska utsläppsminskningar per euro.
Lösningen är att gå tillbaka till grundprincipen för en fungerande inre marknad: gemensamma, teknikneutrala och konkreta kravnivåer som gäller lika för alla, och där pris på utsläpp väger tyngre än nationella mål.
Det betyder i praktiken mer av utsläppshandel och tydliga EU-gemensamma prissignaler samt slopandet av nationella klimatmål. EU är en marknad och ska således lyda under ett klimatmål.
Därtill måste tidiga klimatinsatser värderas rättvist. Om Sverige har minskat mer än andra ska det inte leda till att vi får de högsta utsläppskraven och de snävaste tidslinjerna. Tvärtom bör reglerna utformas så att tidiga och varaktiga reduktioner räknas fullt ut, att negativa utsläpp från skog och teknik kan integreras utan dubbelräkning och att länder som redan byggt bort stora utsläpp inte låses in i en dyr årlig stege som ger ringa klimatnytta.
Problemen går dessutom längre än bara nationella klimatmål. Under nästa år måste Sverige implementera både energiprestandadirektivet (EPBD) och det reviderade avfallsdirektivet. Det första av dessa kommer innebära tvångsrenoveringar av byggnader i Sverige, som om de hade varit byggda i andra EU-länder hade varit bäst i klassen. Det andra innebär att svenska hushåll som redan har vant sig vid att sortera ut biologiskt avfall ska minska matavfall med ytterligare 30 procent, lika mycket som i EU-länder där det i dag saknas möjlighet för hushåll att källsortera matavfall. Direktiven silar mygg och sväljer kameler.
Tack och lov finns det möjlighet att ändra EU:s orättvisa klimatpolitik. Just nu finns ett sällsynt läge. EU ser över flera centrala ramverk och insikten växer om att samarbetet måste bli mer fokuserat, effektivt och rättvist. Det ger Sverige en chans att tvinga fram rättvisa spelregler.
Alternativet är nämligen att vi, och ett antal andra rikare EU-länder med höga klimatbeting, tvingas slussa skattepengar till Bryssel medan länder med stora utsläpp slipper. Resultatet kommer bara bli att unionens legitimitet försvagas när svenska skattebetalare, som köpt elbilar och bytt ut oljepannor, tvingas skicka ännu mer pengar till Bulgarien och Rumänien. Detta trots att deras nationella utsläppsmål innebär fem respektive fyra gånger långsammare utsläppsminskning än Sverige.
Om politikerna i Bryssel menar allvar med konkurrenskraft, en starkare union och minskade utsläpp måste man sluta straffa länder som går före.
Eller som ekonomen John Hassler uttryckte det i sin klimatutredning för två år sedan:
Givet att Sveriges utsläppsminskningsbeting är 5 gånger så stort som det i Bulgarien är det nästan säkert att utsläppsminskningar på marginalen blir mycket dyrare i Sverige än i Bulgarien. Samma sak gäller andra EU-länder med höga minskningsbeting. Att lägga högre beting på länder med hög kostnad för utsläppsminskningar ökar de sammanlagda kostnaderna för EU att bli klimatneutralt.