PJ Anders Linder:
Sverige hade behövt konservatism
Idéer Krönika
Det har blivit allt tydligare att det avvisande av konservativa idéer och förhållningssätt som präglat svensk offentlighet orsakat betydande skada. Det skriver PJ Anders Linder apropå Edmund Fawcetts bok ”Konservatism” som nyligen gavs ut på Timbro förlag.
Det har talats om konservativ renässans ett bra tag och nu börjar det märkas även på bokfronten. I fjol publicerade Hugo Fiévet och Tony Gunnarsson den ambitiösa antologin Konservatismer (Bokförlaget Augusti). I våras utkom Simon Westberg, statssekreterare hos Ebba Busch, med Västerlandets motståndsrörelse (Svensk Tidskrift), där han beskriver viljan till människans avproleratisering som konservatismens verkliga kärna, och nyligen har Timbro förlag gett ut en översättning av Edmund Fawcetts innehållsdigra Konservatism. Till den har jag skrivit ett förord som ligger till grund för den här artikeln.
Fawcett har tre decenniers erfarenhet av journalistiskt arbete från Economist och skriver tillgängligt om svåra frågor, även om hans systerson Boris Johnson är snäppet vassare som stilist. Den mer än 600-sidiga boken skildrar konservativ filosofi och politik från 1830 till i dag och tar upp begrepp, teoretiker och praktiker i fylliga appendix. Den fungerar lika bra som uppslagsbok som för sträckläsning.
Kunskapsunderskottet om konservatism är fortsatt stort.
Det är verkligen värdefullt att detta omfattande material blir tillgängligt på svenska. Kunskapsunderskottet om konservatism är fortsatt stort, samtidigt som det bara blir alltmer uppenbart att det hade varit till fördel för Sverige om gångna decenniers tidsanda präglats av konservatism i högre grad än vad som varit fallet.
Vi hade haft fler vackra gamla stadskärnor och färre deprimerande betongkolosser vid vindpinade stråk. Vi hade haft en kunskapsskola värd namnet. Vi hade inte spelat hasard med försvaret. Vi hade haft fler fungerande kärnreaktorer i behåll. Vi hade haft invandring på en nivå som speglar samhällets förmåga till integration, och med färre fromma förhoppningar i kriminalpolitiken hade vi sluppit en hel del grov brottslighet.
Men ett konservativt förhållningssätt med skepsis mot omvälvande projekt, förkärlek för gradvisa förändringar och realistisk människosyn har länge setts som något fegt och förlegat, om inte ännu värre, i svensk politik och offentlighet. Det pågår viss tillnyktring, men många av de radikala reflexerna sitter djupt och lever kvar: Vi ska gå i bräschen. Vi kan inte vänta på försöksverksamhet i det lilla; vi ska ligga i framkant och bejaka det nya fullt ut. Vi ska satsa på normkritik och nollvisioner, och vi får aldrig, aldrig, aldrig vara omoderna.
Det finns fortfarande risk att vår framtid ska fyllas av gårdagslika misstag.
Fullt blås kan leda till framgång för enskilda och företag, men för samhällen i all deras mångfald ser det annorlunda ut.
Fullt blås kan leda till framgång för enskilda och företag, men för samhällen i all deras mångfald ser det annorlunda ut. I Sveriges fall talar erfarenheten sitt tydliga språk. Jag är övertygad om att vårt land hade varit vackrare, klokare och tryggare om ett konservativt perspektiv hade varit bättre företrätt och fått större genomslag.
Förhållningssätt, perspektiv – där har vi konservatismen som temperament: ett sätt att se på verklighet, orsakssamband och förändring. Men konservatism handlar även om innehåll, fast det svårligen kan fångas i en kort definition. Som både Fiévet & Holmström och Fawcett betonar är det överhuvudtaget rimligare att tala om konservatismer än om en enda konservatism.
Det mest inflytelserika försöket att vaska fram en kärna förblir den amerikanske tänkaren Russell Kirks sex punkter från boken The Conservative Mind. Dessa härleds förvisso ur anglosaxisk tradition men fungerar rätt väl även för oss. Kirks bok har dock drygt 70 år på nacken och en uppdaterad sextett skulle kunna se ut så här: övertygelse om att gott och ont är meningsfulla begrepp, spontant framväxt mångfald, respekt för duglighet och ansvarstagande, personligt ägande, tradition, gradvis förändring i stället för social ingenjörskonst. Många i konservatismens mittfåra skulle säkert vilja komplettera med det ena eller andra, men få skulle vägra att acceptera de sex. Variationerna beror i hög grad på skillnader i tid, rum och utmaningar. Konservatismen står upp för hotade värden och hoten ser olika ut i olika skeden och verkligheter.
Det finns förstås både guldklimpar och slagg i den breda tradition som Fawcett skildrar och ett viktigt skäl för honom, som självdefinierad vänsterliberal, att skriva är att han tycker sig se hur dåliga delar av det konservativa arvet nu framgångsrikt exploateras av en nygammal, hård höger. Ska de etablerade konservativa, som sedan lång tid har anammat och framgångsrikt verkat inom den liberala demokratin, nu välja att slå sina påsar ihop med dessa krafter? Eller ska de söka sig mot mitten? Med denna undran avslutar han sin bok.
Det är en bra fråga han ställer. En annan bra fråga är i vilken utsträckning den hårda högerns framgångar beror på att den etablerade högern tappade intresset för viktiga delar av sitt arv, valde att spela på vänsterns och mittens villkor och lät nyhögern få fritt spelrum i traditionellt konservativa frågor.
Under lång tid visade de borgerliga partierna mycket måttligt intresse för såväl konservativa värden som de politiska teman som brukar förknippas med konservatismen.
För Sveriges del är det rätt uppenbart att så varit fallet. Under lång tid visade de borgerliga partierna mycket måttligt intresse för såväl konservativa värden som de politiska teman som brukar förknippas med konservatismen. Tydligast kom det till uttryck i invandringsfrågan där ”öppenhet” i betydelsen gränslöshet plötsligt blev ett kärnvärde och personer som försiktigt efterfrågade gradvis förändring, moderation och balans kunde utsättas för rent vettlös kritik. Men exemplen är tyvärr många fler: beröringsångesten inför allt som har med det nationella att göra, den sorglösa hanteringen av det militära och civila försvaret, tafattheten inför en ny sorts brottslighet, likgiltigheten inför radikal politisering av kulturlivet. På punkt efter punkt lämnade borgerligheten fältet fritt åt Sverigedemokraterna. Följden är allom bekant.
För 20 år sedan skrev Hans L. Zetterberg i Svensk Tidskrift en ilsken vidräkning med högskolevärlden:
Vid svenska universitet kan man, grovt sagt, lära sig mycket om internationell socialism, lite grand om liberalismen och inget väsentligt om konservatismen … Förståelsen för det anti-utopiska inslaget i det konservativa idéarvet är fortfarande liten och väntar på en modern uttolkare. Också här har den akademiska forskningen svikit oss. Jag känner inte till en enda avhandling eller forskningsprojekt om anti-utopismen från ett svenskt universitet …
Jag fruktar att läget inte har blivit så ohyggligt mycket bättre sedan dess, men det är angeläget att så blir fallet. Vi har sett några tecken, men det behövs många fler.
Till sist frågan som inte går att runda: Vad tycker morbror Edmund om unge Boris göranden och låtanden?
Ja, å ena sidan får han erkänna att systersonen är ”en skicklig dribbler i det partipolitiska spelet, äger språkets gåva, drar djärva slutsatser och har god kontakt med allmänheten” Å andra sidan står Johnson utan bestämda åsikter, kampanjar med ”förföriska halvsanningar” och är ”skicklig på att vända kappan efter vinden”. Jag vet inte hur ofta de två ses till middag i familjens hägn, men när det sker har de onekligen en hel del att dryfta. Inklusive det faktum att Boris Johnson i dag, fem år efter att boken först skrevs, har blivit en viktig måltavla för angrepp från Nigel Farages hårda höger.
Edmund Fawcetts bok Konservatism: kampen för en tradition är utgiven på Timbro förlag. Smedjans läsare har 20 procent rabatt på boken hos Timbro förlag. Använd koden SMEDJAN20.
Omslagsfoto: Peter Lydén/Scanpix