Samhälle Åsikt
Symboliska gester och verklig politik
Ingen gillar verkningslös symbolpolitik. Men har begreppet samtidigt breddats och börjat missbrukas för att avfärda förslag man inte gillar? Det frågar sig Sophia Jarl, tidigare kommunstyrelsens ordförande (M) i Norrköping.
Symbolpolitik är ett ord jag allt oftare stannar upp inför. Vi använder det i den politiska vardagen med en självklarhet som nästan förutsätter att alla menar samma sak. Men vad är symbolpolitik i praktiken? Är det stora ord utan verktyg? En markering? Ett sätt att visa en viljeinriktning? Eller har ordet blivit så brett att vi ibland använder det utan att riktigt reflektera över vad vi säger?
I kommunpolitiken blir frågan ännu svårare. Här möts stora förväntningar och små verktyg. Här blir gränsen mellan en symbol, en vision och ett faktiskt förslag oskarp. Kanske är det därför ordet används så flitigt – och på ett sätt som skaver. Ibland beskriver ordet något verkligt, andra gånger används det av slentrian. Och ibland fungerar det som ett elegant sätt att skjuta undan ett motståndarförslag innan en politisk diskussion ens hunnit börja.
När jag försöker reda ut varför det blivit så märker jag att vi blandar ihop tre saker: verklig symbolpolitik, välmenande förslag som saknar strategisk bäring och möjligheten att avfärda ett förslag innan man ens läst det. Först när vi klarar av att skilja dem åt blir diskussionen begriplig.
Ett tydligt exempel på riktig symbolpolitik ser jag i kommunernas klimatpolitik.
Ett tydligt exempel på riktig symbolpolitik ser jag i kommunernas klimatpolitik. Många kommuner antar ambitiösa klimatmål. Problemet är inte viljan – den är rimlig och nödvändig – utan rådighet. Kommunerna kan inte styra över huvuddelen av utsläppen; de ligger hos företag, i transporter och invånares livsstil. Ett kommunalt mål blir då en riktning, inte ett styrmedel. Det är vanlig symbolpolitik: en viljeinriktning som saknar tillräckliga verktyg för att bli verklighet.
Dessutom finns en annan dimension. Om kommuner försöker pressa ned utsläpp inom de egna gränserna genom hårdare krav i exempelvis översiktsplanering, markanvändning eller tillståndsprövning, riskerar effekten att bli symbolisk – men framför allt kostsam. De stora utsläppen styrs redan genom nationella och internationella system. När kommuner ändå försöker reglera sådant de inte fullt ut råder över, leder det knappast till lägre globala utsläpp, utan snarare till investeringar som uteblir, verksamheter som flyttar och att jobb hamnar någon annanstans. Klimatet vinner inget – men kommuninvånarna betalar priset. Det är kanske den mest problematiska formen av symbolpolitik: verkningslös för det problem man vill lösa och samtidigt dyrt för alla skattebetalare.
Trygghet är ett annat område där symboliken smyger sig in. Människor märker trygghet i vardagen: belysning, öppettider, närvaro av personal. Men ibland lanseras trygghetssatsningar som framför allt består av affischer eller kampanjveckor. Det låter och syns mycket – men förändrar väldigt lite.
Och så finns de internationella deklarationerna. Värderingarna är ofta riktiga och viktiga, men kommunerna har ingen rådighet i internationella frågor. När förtroendevalda i kommunerna antar hållningar som inte kan omsättas i handling blir markeringen endast symbolisk.
Å andra sidan ser jag hur termen ”symbolpolitik” används i ett särskilt syfte; att avfärda seriösa politiska förslag. Jag har mött många kommunpolitiker genom åren, och om något förenar dem är det engagemanget för den egna kommunen. Jag tror inte att jag har mött någon som lagt ett förslag bara för att markera en ståndpunkt som man från början visste var omöjlig att genomföra. Eller nåväl – någon kanske jag mött men min erfarenhet är att förtroendevalda i kommunpolitiken lägger förslag för att de vill förändra.
Däremot saknar kommunpolitiken ofta det strategiska och juridiska stöd som finns i den nationella politiken. Särskilt i opposition skriver man mycket själv – utan pressekreterare, kommunikatörer eller jurister nära till hands. I ett hårdare debattklimat förväntas man dessutom formulera sig skarpt för att inte framstå som otydlig. Då kan ett legitimt förslag få en för spetsig rubrik – och plötsligt bli lätt att avfärda. Stämpeln ”symbolpolitik” kan komma snabbt, ibland snabbare än någon hinner läsa vad som faktiskt står. Jag vet det, för jag har varit där själv.
Stämpeln ”symbolpolitik” kan komma snabbt, ibland snabbare än någon hinner läsa vad som faktiskt står.
För många år sedan lade jag ett förslag om små flickors rättigheter i förskolan och skolan skulle stärkas. Det gick ut på att kommunen inte skulle bidra till att upprätthålla hederskultur. Jag ville att kommunen skulle pröva möjligheten att reglera om små flickor kunde slippa bära slöja eller heltäckande kläder genom att förbjuda den typen av täckande kläder i kommunens verksamheter. Jag skrev att flickor ska ha samma möjlighet som pojkar att leka och delta utan hinder (oavsett vad familjen vill). Jag visste inte om det var juridiskt möjligt. Det var hela poängen: att pröva det. Men debatten gled snabbt från flickornas frihet till omöjligheten att genomföra ett sådant förbud och förslaget avfärdades som symbolpolitik innan sakfrågan ens hunnit öppnas. Det säger något om vad vi förlorar när ordet ”symbolpolitik” används för tidigt.
I en tid när det politiska hantverket i kommunerna ibland hamnar i skuggan av det snabba mediala tempot och förväntningarna på snabba svar och lösningar tror jag ändå att vi skulle vinna på en mer pragmatisk och nyfiken hållning. Att ställa fler frågor innan vi bestämmer oss: Hur skulle det här kunna göras? Vad säger lagen? Vilket problem försöker vi egentligen lösa? Den sortens samtal hade inte bara förbättrat politiken – det hade förbättrat medborgarnas vardag och minskat risken att förslag hamnar i det där mellanrummet där ingen vet om de är riktning eller symbol.
Politik – oavsett nivå – behöver både riktning och verkstad. I rikspolitiken är det självklart att man ibland formulerar en viljeinriktning innan alla detaljer är klara. Jag tänker på regeringens arbete med både kärnkraft och upprustning av försvaret. Men här finns också en förväntan: att riktningen följs av beslut och prioriteringar. Utan riktning blir politiken administrativ. Men utan verkstad blir riktningen bara ett eko. Och här blir parallellen till kommunerna tydlig. Lokalt behövs riktning lika mycket – men avståndet mellan ambition och verktyg är ofta större. När de två delarna glider isär uppstår symbolpolitiken nästan av sig själv. Inte som avsikt, utan som konsekvens.
När avståndet mellan riktning och verkstad växer uppstår en politisk gråzon. Det är i den symbolpolitiken får fäste – men också där anklagelserna om symbolpolitik börjar leva sitt eget liv.
Det handlar inte om viljan bakom förslagen, utan om hur det politiska samtalet förändrats. Samtalet går snabbare. Partierna blir mer reaktiva. Reaktionerna går före analysen. Formuleringen före beredningen. Och den offentliga debatten går ibland fortare än hantverket hinner med. I det klimatet blir ordet ”symbolpolitik” en bekväm genväg – ett ord som både kan markera en brist och dölja en.
Jag tar för givet att symbolpolitik alltid kommer att ha en plats i lokalpolitiken. Det har etablerat sig och så ser systemet ut. Men det som bekymrar mig är när ordet används så brett att det suddar ut skillnaden mellan en symbol som uttrycker en riktning, en symbol som ersätter en åtgärd och en symbol som används för att slippa diskutera en åtgärd. När de tre blandas samman tappar vi precision. Och med den tappar vi kvaliteten i politiken och förståelsen bland alla människor som bor i Sverige.
Samhället förtjänar något bättre: förslag som är genomtänkta, kritik som är rättvis och saklig och ett samtal som leder till förståelse för varandras ståndpunkt. Först då kan vi skilja mellan vad som är politik, vad som är symbolik – och vad som bara låter som något brus däremellan.