Samhälle Essä
Den sista stora socialiseringen
Socialiseringar är återigen på modet och flera partier vill förbjuda skolor i aktiebolagsform. Men ingen verkar ha tänkt på hur det praktiskt ska gå till. Jonas Frycklund gör en jämförelse med förra gången det genomfördes en storskalig socialisering i Sverige, nämligen den av apoteken i början av 1970-talet.
När det plötsligt finns flera politiska partier som vill införa ett förbud för aktiebolag att driva skolor så uppstår många frågor om hur en sådan förändring ska gå till i praktiken.
Det var länge sedan det socialiserades i Sverige. Närmare bestämt 55 år sedan. Då skedde den sista stora socialiseringen. För säkerhets skull bör vi kanske säga den senaste stora socialiseringen.
I januari 1971 infördes ett statligt monopol för apoteksbranschen och det var en operation som var väl förberedd. Socialiseringen var negativ ur flera aspekter, men man får ändå ge den tidens socialiserare att de var väl förberedda och visste hur man jobbade rent tekniskt.
De 350 privata apoteksföretagen var på många sätt ett lätt byte.
De 350 privata apoteksföretagen var på många sätt ett lätt byte. De var i stora stycken en kvarleva från skråväsendet och sågs som hopplöst föråldrade med sin decentraliserade struktur.
I själva verket var det staten som hade skapat situationen genom sina regleringar. De privata aktörerna kunde inte köpa upp apotek och konsolidera branschen i en normal marknadsprocess. När apotek blev lediga var det staten som beslutade om ny innehavare. Läkemedelspriserna var reglerade, liksom investeringarna, inkomster utjämnades mellan apoteken. De privata apoteken var redan halvvägs på väg in i staten. Därmed var det inte så svårt att ta det där sista steget.
Läkemedelsförsörjningsutredningen hade suttit sedan 1963 och berett frågan grundligt i sex år. Förstatligandet hade dessutom utretts tidigare i två omgångar 1912–1920 och 1946–1951, så tanken var inte ny. Det banade väg för en genomarbetad och administrativt kontrollerad process.
Inom socialdemokratin var det interna trycket hårt på mer socialism. Det talades om förstatligande av banker och av läkemedelsindustrin. På partikongressen 1969 fick de båda ungdomarna riksdagsledamoten Mats Hellström och SSU-ordföranden Bosse Ringholm rungande applåder i Folkets hus för sina krav.
Apotekssocialiseringen kan ses som ett lite mer hanterligt bondeoffer för att blidka partiopinionen.
Partiledningen var däremot inte lika sugen och i det sammanhanget kan man se apotekssocialiseringen som ett lite mer hanterligt bondeoffer för att blidka partiopinionen.
Till skillnad mot det tidigare försöket på 1950-talet var motståndet svagare. Apotekarnas centrala organisation pressades att komma till en överenskommelse. Apoteken löstes in av staten mot ekonomisk kompensation. Apotekarna garanterades anställning i det statliga bolaget och pensionsförmånerna förbättrades. Apotekarsocieteten ägde flera gemensamma tillverknings- och distributionsbolag, som staten köpte. Det var på så sätt ett sockrat bud som staten kom med och därmed kunde övertagandet ske i ordnade former.
För kunder och anställda var det få förändringar från en dag till en annan. Det blev inget avbrott i läkemedelsförsörjningen utan övergången uppfyllde de tekniska krav som rimligen kunde ställas.
På den här tiden fanns det gott om skickligt folk som brann för socialisering, skolade byråkrater som förberedde allt in i minsta detalj. Övergången första januari 1971 fungerade utan att läkemedelsförsörjningen hotades i skarven.
Med tiden skapades ineffektivitet, bristande tillgänglighet för konsumenter och utebliven innovation.
Men det var samtidigt en del av en företagarfientlig samhällsanda. Alternativet att avreglera apoteksväsendet övervägdes överhuvudtaget inte. Med tiden skapades ineffektivitet, bristande tillgänglighet för konsumenter och utebliven innovation. Med fördröjning blev det avstampet för den privatisering och avreglering som den borgerliga regeringen genomförde 2009.
Även här kan vi på motsvarande sätt se teknisk kompetens i privatiseringsprocessen. Ideologi fick inte överhanden utan det statliga bolaget tilläts vara kvar som en viktig leverantör av apotekstjänster. Konkurrens och tillgänglighet förbättrades när de nya privata konkurrenterna släpptes in. Den långsiktigt viktigaste effekten är de innovationer som har uppstått i distributionen och som har gett oss företag som Apotea och Meds.
***
Nu är det tydligen modernt med socialisering igen. Närmast på tapeten är att förbjuda 1 300 aktiebolagsskolor med 300 000 elever. Ett förslag som inte har utretts i sex år, utan snarare har twittrats fram på sociala medier i sex år.
För de flesta skolor blir det därför fråga om nedläggning och då hamnar kommunerna i en svår situation.
När fyra av fem friskolor förbjuds uppstår därför många frågor.
Visserligen skulle några av friskolorna kunna ombildas till stiftelseskolor. Men det lär inte bli så många. Att föra kapital till stiftelser innebär att ägaren avsäger sig avkastningen för all framtid, i princip är det fråga om att skänka bort betydande belopp. Kön lär inte bli jättelång.
För de flesta skolor blir det därför fråga om nedläggning och då hamnar kommunerna i en svår situation. Ska de inleda förhandlingar om övertagande av befintliga friskolor? Eller ska de starta helt nya kommunala enheter? I båda fallen uppstår betydande engångskostnader. Problemen med personalförsörjning och fastigheter är svåra att överblicka.
Några sådana planer finns inte. En invändning skulle vara att allt kommer att lösas i en grundlig utredning, alla frågor kommer att rätas ut i lugn och ro.
Men verkligheten riskerar att bli stökig. Så fort utredningen tillsätts och det står politiskt klart att friskolorna förbjuds, drar processen i gång. Varför skulle företagen stå passiva och vänta? Om de ändå tvingas avveckla, kan de välja att göra det direkt. Om deras tillgångar på politisk väg har gjorts värdelösa, varför investera i den fortsatta driften?
Vi riskerar att hamna i en okontrollerad process där Sveriges 290 kommuner ställs inför en orimlig administrativ situation och där skulden kommer att läggas på den då sittande regeringen.
Socialiserarna menar att kvaliteten på sikt kommer att gynnas av att friskolorna läggs ner. Vi är många som inte tror på den förhoppningen. Men hur blir det på kort sikt? Ett antal år med omfattande skolnedläggningar, elevomflyttningar, kvalificerad personal som lämnar yrket, tillfälliga baracker. Vem tror att sådant inte får effekter för eleverna?