Utblick Åsikt
40 år av misslyckat bistånd
Efter dagens val i Uganda förväntas president Yoweri Museveni sitta kvar på den tron han besuttit i 40 år. Förhoppningarna om att bistånd skulle demokratisera landet har aldrig infriats, skriver Bengt G Nilsson.
När Ugandas president Yoweri Museveni tog makten efter att den ökände diktatorn Idi Amin hade störtats, flockades västvärldens nyhetsmedier kring honom. Han sågs som ett hopp för framtiden, en ny typ av afrikansk ledare. Han hyllades och strödde one-liners omkring sig. En av hans mer kända handlade om problemet med afrikanska presidenter. Museveni tyckte att de satt vid makten alldeles för länge.
Det var 1986. När Uganda går till val i dag kan han alltså fira 40 år på tronen. Och ingen tror på allvar att hans tid som president skulle vara över nu. En nära rådgivare till Museveni sa nyligen att valet redan var uppgjort: ”Tro aldrig att Museveni låter sig röstas bort från makten”, fastslog han segervisst.
Internet har släckts ner i hela landet. Militärer patrullerar gatorna i de större städerna. Det är, med andra ord, som det brukar vara när det ugandiska folket ska välja sin president.
Musevenis främste utmanare är en 43-årig musiker med artistnamnet Bobi Wine. Han är dock inte vilken hip-hoppare som helst, utan har funnits med i ugandisk politik alltsedan 2021 års val, då han första gången utmanade president Museveni. Det slutade med de överraskande siffrorna 58 procent till presidenten och 35 till Bobi Wine. Övriga kandidater tog de resterande sju procenten.
Musevenis främste utmanare är en 43-årig musiker med artistnamnet Bobi Wine.
Trots valförlusten var det en seger för Bobi Wine. Redan året före valet greps han av militär i samband med att han nominerades som sitt partis kandidat. Han stoppades från att sprida sitt valmanifest, och gripandet av honom utlöste demonstrationer och protester landet runt. Bobi Wine är de ungas kandidat i ett land där majoriteten av befolkningen är under 30 år.. Arbetslösheten bland dem är hög. Allt detta göder Wines popularitet.
Protesterna mot hans gripande slogs ned med sedvanlig brutalitet. Polisen meddelade att ”endast” 54 demonstranter hade dödats. Andra hävdade att det rörde sig om dubbelt så många. En av de dödade var Wines livvakt som kördes över av en militärlastbil, och flera journalister skadades i gatukravallerna.
Efter valet sattes Wine i husarrest. Hans förnödenheter tog slut men ingen tilläts hjälpa honom. Inte ens den amerikanska ambassadören som försökte ta sig in i hans hem med en matleverans. Det dröjde över en vecka innan Wine släpptes ut.
Ett par år senare skadades han av en tårgasgranat som träffade hans ben.
Allt detta betraktas som näst intill normalt i Uganda, landet är ju inte en rättsstat. Detta faktum utgör också en viktig del i förklaringen till att Ugandas befolkning är generellt är fattig. För att ett land ska kunna utvecklas ekonomiskt på ett sätt som kommer alla medborgare till del, krävs det ett fungerande juridiskt system som reglerar rättigheter och skyldigheter. Det finns inte, trots att omvärlden i decennier – 40 år noga räknat – har öst bistånd över Uganda, i tron att demokrati ska växa fram av sig själv om man bara gödslar landet med tillräckligt mycket pengar.
***
Valresultatet 2021 skilde sig från det som har varit ett mönster i alla afrikanska länder som, på grund av omvärldens påtryckningar, har infört det som ska likna parlamentarisk demokrati med flerpartisystem – presidenterna brukar oftast vinna med en mycket bredare marginal. För Museveni var det hans sämsta resultat sedan han ytterst motvilligt hade tillåtit ett system med flera partier att ta form i Uganda.
När Museveni besökte Sverige 1995 förklarade han underen presskonferens på Rosenbad i Stockholm hur demokratin fungerade i hans land.
– I Uganda har vi något som kallas no-party democracy, sa han. Demokrati utan partier.
Han skrattade belåtet och lutade sig tillbaka. Hans värd Ingvar Carlsson som satt bredvid skrattade även han. Det var ett roligt skämt, demokrati utan partier i ett land där valet bara var en fars ägnad att legitimera diktatorns makt. Men till slut tvingades han alltså av en internationell opinion, som påverkade tillgången till lån och biståndspengar, att införa ett flerpartisystem.
Under de kommande fem åren ska svenska skattebetalare lämna ifrån sig ytterligare 1,5 miljarder kronor till Uganda.
Museveni har en gammal relation till Sverige. Hans fru Janet och deras fyra barn bosatte sig i Göteborg 1983 medan han själv ägnade sig åt gerillakrig i hemlandet. Under Idi Amins skräckvälde bildades flera oppositionella grupper och Musevenis nationella motståndsrörelse blev snart den dominerande. Det politiska kaos som följde på störtandet av Amin tog slut när Museveni tog makten.
Hans karriär liknar många andras i Afrika. Han var en framgångsrik gerillaledare som blev president och som sådan fortsatte han att betrakta politiska motståndare som fiender. En fiende ska man fängsla, helst döda, och det är också så det ofta går till. Många av Musevenis kolleger på den stora kontinenten visar på ett sorgligt sätt upp ett liknande beteende. Den gamle gerillakämpen Meles Zenawi i Etiopien, Robert Mugabe i Zimbabwe, Paul Kagame i Rwanda och Salva Kiir i Sydsudan. Alla framgångsrika med vapen i hand i bushen, men mindre kapabla när det gäller att hantera en politisk opposition på ett civiliserat sätt.
På Bobi Wines partis, National Unity Platform, hemsida kan man läsa att det är progressivt och även socialdemokratiskt, vilket inte bör tas bokstavligt. Partiet vill verka för transparens, jämlikhet, frihet och social rättvisa. Det är den typ av paroller som i princip alla som utmanar makten i afrikanska länder har som slagord. Partipolitik i Afrika handlar sällan om ideologier, om höger eller vänster, utan mer om att utmanaren lovar att ge väljarna det som de i dagsläget saknar. Det är inte ovanligt att politiker delar ut säckar med majs till väljarna för att få deras röster.
Om man hypotetiskt leker med tanken att Bobi Wine faktiskt skulle erkännas som segrare i dagens val så skulle det säkerligen skapa stor politisk oro. Någon lugn maktöverlämning kommer det nog inte att bli fråga om. Med den tradition av väpnat våld som lever i landet lutar det snarare åt inbördeskrig.
Men det ska man inte ta ut i förskott. Mirakel har skett förut. Låt oss hoppas på ett sådant i detta land, som är en av Sveriges största mottagare av bistånd genom tiderna. Under de kommande fem åren ska svenska skattebetalare lämna ifrån sig ytterligare 1,5 miljarder kronor till Uganda.