Samhälle Åsikt
Vem betalar när fackförbunden vill vara miljöaktivister?
Allt fler fackliga företrädare arbetar med klimatfrågan på arbetstid. Men facken ska inte vara politiska kampanjorganisationer, utan fokusera på sitt kärnuppdrag och sina medlemmars intressen, skriver Carl Eos, som tidigare varit facklig förhandlare.
Under senare år har flera svenska fackförbund introducerat så kallade ”klimatombud” på arbetsplatserna. Dessa ombud beskrivs som fackligt förtroendevalda med särskilt ansvar för att driva frågor om klimatpåverkan, hållbarhet och beteendeförändringar i arbetsgivarnas verksamhet.
Bland annat Vision, DIK och Naturvetarna arbetar aktivt med att få klimatombud på arbetsplatserna. Även utåt kommunicerar förbunden att dessa ska driva klimatfrågan inom ramen för sina fackliga uppdrag. Frågan är i vilken utsträckning detta görs inom ramen för rollen som facklig förtroendeman, på arbetstid och om det i förlängningen underminerar fackens kärnuppdrag.
Klimatombuden är ett tydligt uttryck för hur fackförbunden successivt rör sig bort från sitt kärnuppdrag och in i en politiserad roll som riskerar att skada både partsmodellen, arbetsgivarna och inte minst de egna medlemmarna. Eftersom det i första hand är fackförbunden inom offentlig sektor som är förtjusta i att göra sig till miljöorganisationer uppstår också en annan fråga: Vill skattebetalarna stå för kostnaden när fackens förtroendemän gör detta på arbetstid?
Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på en relativt strikt rollfördelning. Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet, ansvarar för verksamhetens inriktning och för dess ekonomiska och strategiska beslut. Facket företräder medlemmarna i frågor som rör villkor, trygghet, arbetsmiljö och inflytande, framför allt genom kollektivavtal och förhandling. Staten håller sig i huvudsak i bakgrunden och tillhandahåller ett rättsligt ramverk. Det är denna ordning som gett stabilitet, förutsägbarhet och ett högt mått av ömsesidigt ansvarstagande.
När facket kliver in på klimatområdet uppstår en sammanblandning av roller som partsmodellen inte är konstruerad för att hantera.
När fackförbund organiserar klimatombud sker ett tydligt brott mot denna logik. Klimatarbete på arbetsplatsen handlar i praktiken om verksamhetsstyrning. Det rör investeringar, inköp, resepolicyer, energianvändning, lokalförsörjning och övergripande strategiska mål. Det är frågor som ytterst är arbetsgivarens ansvar och som normalt beslutas inom ramen för ledning och politiskt tillsatta organ i offentlig sektor. När facket kliver in som drivande aktör på detta område uppstår en sammanblandning av roller som partsmodellen inte är konstruerad för att hantera.
Man kan förvisso argumentera för att många arbetsgivare har samverkansavtal som gör att det mesta ovanstående faller inom ramen för samverkan. Men ju mer tid facken kräver att arbetsgivare lägger på samverkan av fackens egna politiska favoritfrågor, desto mer ansträngd blir modellen. Och gör det någon nytta? Spelar det någon roll om facken har synpunkter på dessa frågor eller tar det bara tid och kostar pengar?
Försvarare av klimatombud hävdar ofta att klimatfrågan är en arbetsmiljöfråga och därmed naturligt facklig. Det argumentet håller knappast. Arbetsmiljölagstiftningen är inriktad på att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet i arbetet. Klimatpolitikens mål om minskade utsläpp eller förändrade konsumtionsmönster ryms inte självklart inom denna definition. Att man anser att klimatförändringar är ett samhällsproblem innebär inte att varje åtgärd som kan motiveras med klimatnytta automatiskt blir facklig kärnverksamhet.
Den juridiska ramen för facklig verksamhet på arbetstid är i detta sammanhang central. Enligt förtroendemannalagen har fackliga förtroendevalda rätt till den ledighet som krävs för uppdraget och, när det gäller verksamhet som rör den egna arbetsplatsen, rätt till bibehållna anställningsförmåner. Lagen är dock inte tänkt att ge facket ett generellt frikort att använda arbetstid för vilka frågor som helst som organisationen finner angelägna. Förarbeten och praxis betonar att det ska handla om verksamhet som har en tydlig och direkt koppling till fackets uppgift som partsföreträdare.
Här uppstår en avgörande gränsdragningsfråga. Är det facklig verksamhet att arbeta för minskade flygresor, förändrade inköpsrutiner eller intern klimatutbildning på arbetsplatsen? Ju längre klimatombudens uppdrag glider bort från förhandling, bevakning och skydd av medlemmarnas villkor, desto svårare blir det att hävda att arbetet faller inom lagens avsedda ram.
Är det facklig verksamhet att arbeta för minskade flygresor, förändrade inköpsrutiner eller intern klimatutbildning på arbetsplatsen?
I offentlig sektor blir frågan än mer känslig. När fackliga klimatombud utför sina uppdrag på arbetstid är det ytterst skattebetalarna som står för kostnaden. Det sker utan tydlig politisk prövning och ofta utan offentlig redovisning av omfattning och resultat. Det är en sak att skattemedel finansierar facklig verksamhet som är nödvändig för att upprätthålla balans och rättssäkerhet i arbetslivet. Det är en annan sak när samma medel indirekt används för att bedriva klimatarbete som ligger nära politiska mål.
Inom kommuner och regioner finns ett delvis förlegat kollektivavtal som reglerar den fackliga tiden. Där fastslås att förbunden ska ha fyra timmar per medlem och år, samt ytterligare tid om arbetsgivaren kallar till samverkan eller förhandling som kräver mer tid. Avtalet har gett upphov till en stor mängd förtroendemän med facklig tid på hel- eller deltid. Frågan är ytterst känslig eftersom fackliga företrädare knappast vill riskera att förlora sin fackliga tid och återgå till ordinarie tjänst. Detta är också en stor anledning till att parterna har undvikit att uppdatera det gamla kollektivavtalet. Frågan är för potentiellt konfliktfylld.
Eftersom det är fackförbunden inom offentlig sektor som är mest intresserade av att driva klimatfrågor blir förhållandena på kommuner och regioner viktiga. Vision, DIK och Naturvetarna prioriterar alla arbetet med klimat. Alla med kunskap om partsförhållandena i sektorn vet att det finns möjligheter att samordna uppdrag som klimatombud med att vara facklig förtroendeman för att hitta facklig tid åt företrädare. Man kan, som nämnts ovan, också driva klimat-och miljöfrågor inom ramen för samverkan och ibland även MBL-förhandling.
Men till vilken nytta? Ändras något i arbetsgivarnas verksamhet? Påverkas den globala uppvärmningen? Eller är det kanske mest ett sätt att få utlopp för vissa personers politiska engagemang på arbetstid? Arbetstid som i detta fall betalas av skattebetalarna.
Även för arbetsgivarna skapar klimatombuden problem. I stället för en tydlig motpart i förhandlingar får man ytterligare en aktör som vill påverka verksamhetens inriktning utan att bära ansvar för helheten. Det kan leda till oklarheter om vem som beslutar vad, till parallella processer och till konflikter som inte har sin grund i klassiska intressemotsättningar mellan arbete och kapital. Partsmodellen bygger på att parterna vet när de förhandlar och när de styr. Klimatombuden suddar ut denna gräns.
Den kanske mest grundläggande invändningen gäller dock fackens relation till de egna medlemmarna. Det är långt ifrån självklart att klimatengagemang är ett gemensamt intresse för alla medlemmar. Klimatpolitiken rymmer målkonflikter, kostnader och värderingar som är djupt omstridda i samhället. När fackförbund ändå gör klimat till en prioriterad fråga och avsätter organisatoriska resurser för den, sker det ofta utan tydlig lokal förankring. Medlemmar som främst efterfrågar stöd i lönefrågor, schemaläggning eller arbetsmiljö riskerar att uppleva att deras avgifter används för något annat än det de gick med i facket för.
På längre sikt riskerar denna utveckling att underminera fackföreningarnas legitimitet. När fack uppfattas som politiska kampanjorganisationer snarare än partsföreträdare försvagas deras ställning i arbetslivet. Det kan i sin tur leda till minskat medlemsantal, svagare förhandlingsmandat och ökad politisk inblandning i frågor som tidigare hanterats av parterna själva. Ironiskt nog riskerar alltså klimatombuden att bidra till att försvaga just den modell som gjort det möjligt för fack och arbetsgivare att hantera stora samhällsförändringar utan statlig detaljstyrning.
Fackets styrka har alltid legat i fokus, avgränsning och medlemsnära legitimitet. När dessa överges till förmån för tidsbundna trender och breda samhällsambitioner riskerar både medlemmar och arbetsgivare att bli förlorare, medan partsmodellen långsamt urholkas. Allt medan skattebetalarna får öppna plånboken.