Ekonomi Krönika
Tillväxt kräver att vi erkänner målkonflikter
För att få fart på tillväxten måste målkonflikterna i den ekonomiska politiken upp till ytan. Det är en av 2026 års viktigaste politiska uppgifter, skriver Alexandra Ivanov Hökmark.
Sverige har i omgångar haft en svår relation till målkonflikter. Det tydligaste exemplet är såklart flyktingkrisen 2015. Något förenklat vägrade vi i flera år att diskutera konflikten mellan en generös invandring och en omfattande välfärdsstat, och konflikten mellan en reglerad arbetsmarknad med höga lägstalöner och hundratusentals invandrare med låg eller ingen utbildning.
I takt med att allt fler kommuner och regioner larmade om risk för systemkollaps kom verkligheten ikapp. Det är inte en överdrift att tio år senare använda det ordet: den 13 oktober informerade dåvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att Skåne, Västra Götaland och Stockholm inte längre hade kontroll över situationen. Bland annat larmade de om “betydande utmaningar för värnandet av liv och hälsa samt samhällets funktionalitet”.
Inom loppet av några månader förändrades både politiken och debatten. De uppenbara målkonflikterna synliggjordes och politiken tvingades döma av. Först infördes tillfälliga gränskontroller – som nu varat i tio år i stället för tio dagar – och ett par veckor senare aviserades bland annat skärpta krav på familjerelaterad invandring och en övergång från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd.
I flera år hade Socialdemokraterna en tuff retorik mot gängen utan att ta tag i de svåra avvägningarna.
Under den här tiden var jag ledarskribent i Svenska Dagbladet och följde därmed utvecklingen nära. En central insikt jag fortfarande bär med mig är vikten av att identifiera och hantera målkonflikter. Politiker som förordar en viss inriktning utan att ta tag i de avvägningar som krävs kommer med hög sannolikhet inte att nå önskat resultat.
Det har visat sig med all önskvärd tydlighet när det kommer till kriminalpolitiken. I flera år hade Socialdemokraterna en tuff retorik mot gängen utan att ta tag i de svåra avvägningarna. Illustrativt för det är att straffrabatten för 21-åringar togs bort – och då bara delvis – den 1 januari 2022.
En person som däremot inte drar sig för att lägga upp allt på bordet och därefter döma av är justitieminister Gunnar Strömmer. Han återkommer till att svåra frågor måste vägas av – och beslut därefter fattas.
En läsvärd artikel på temat var i Aftonbladet i december förra året då Strömmer sade:
(…) det råder ingen tvekan om att vi gör det möjligt för brottsbekämpningen att flytta fram positionerna rejält. Det råder inte heller någon tvekan om att det finns legitima frågor om rättssäkerhet och integritet för de som blir utsatta för den här typen av väldigt långtgående verktyg. Men då är det ju viktigt att komma ihåg att i andra vågskålen står brottsoffrens integritet på spel.
När man vet vad som måste stå tillbaka är det lättare att leda ett arbete hela vägen in i mål. På rekordtid har den sittande regeringen fått på plats en helt ny rättspolitik: dubbla straff för vapenbrott (januari 2024), preventiva vistelseförbud (februari 2024) och visitationszoner (april 2024).
Ett område där det råder betydligt mer stillestånd är tillväxten. Visst, vi ser en positiv trend. 2022, efter åtta år av vänsterstyre, låg Sverige i den absoluta tillväxtbotten och kom sist av alla EU:s länder. Den senaste prognosen från EU-kommissionen placerar oss över snittet med sikte på 1,5 procent i tillväxt 2026.
Det är tyvärr långt ifrån tillräckligt. I dag lånefinansierar Sverige den militära upprustningen. Demografiska utmaningar och ett allt större vårdbehov ställer högre krav, både på det offentliga och det privata. Kommuner runt om i Sverige höjer skatten samtidigt som det offentliga uppdraget sväller. Vi har fortsatt en arbetslöshet över åtta procent. Bara häromdagen varslade Ericsson 1 600 personer i Sverige.
Den senaste prognosen från EU-kommissionen placerar oss över snittet med sikte på 1,5 procent i tillväxt 2026. Det är tyvärr långt ifrån tillräckligt.
Sverige har lärt sig av sina målkonflikter på migrationsområdet och i rättspolitiken. Med den erfarenheten finns en riktig chans att knäcka tillväxtkoden och bli ett lokomotiv för västvärlden. Men då måste svenska politiker även i tillväxtpolitiken våga göra ibland svåra avvägningar.
Det handlar för det första om att väga värdet av omfattande miljöprövningar mot betydelsen av snabba tillståndsprocesser. Produktivitetskommissionens första delbetänkande menade att segdragna tillståndsprocesser är ett av de mest allvarliga hoten mot tillväxt. Den samlade regelbördan beräknades kosta näringslivet 400 miljarder per år, och uteblivna investeringar ännu mer. Om vi på allvar ska få fart på byggandet och företagande måste de kortas rejält och förenklas. Det kräver i sin tur att regler försvinner, till exempel genom att helt avskaffa miljökonsekvensbeskrivningar.
För det andra måste strandskyddet vägas mot värdet av levande landsbygd. Sveriges strandlinje motsvarar 14 varv runt jorden. Det finns en enorm potential i stora delar av landet men då måste det få byggas hus, bodar och bryggor vid strandlinjer och vid sjöar. Det betyder att vassen får stå tillbaka för en brygga och orörda skogspartier delas av hus.
Och för det tredje måste jämlikhetsideal vägas mot möjligheterna för människor att bli rika på lönearbete. Sverige har fortfarande bland världens högsta marginalskatter. Det slår direkt på antal jobbade timmar för den som pluggat eller arbetat till sig en hög lön. Få saker är så viktiga för vår tillväxt som att dessa människor jobbar några timmar till i veckan. Den progressiva skattens mål är att jämna ut klyftor, enligt ett jämlikhetsideal som var väsentligt starkare förr. Borttagandet av densamma innebär en uppvärdering av ett frihetsideal som tydligt slår fast att människor får förfoga över det man äger.
För att få på plats reformer som skapar förutsättningar för Sverige att bli ett rikare land med rikare människor måste vi därför lyfta fram och göra avvägningar i den ekonomiska politiken. För även på detta politikområde finns målkonflikter som inte går att ignorera.