Utblick Krönika
Kris och möjlighet för Tories
Avhopp och rekordlåga opinionssiffror skakar det konservativa partiet i Storbritannien. Men bortom kaoset finns kanske partiets enda hopp för överlevnad, skriver Filip Seiman.
Torypartiet, som ibland beskrivits som världens genom historien mest framgångsrika politiska parti, mår inte bra. Den slutsatsen är svår att undvika om man följt brittisk politik det senaste decenniet.
Sedan Brexitomröstningen 2016 har partiet avverkat fem premiärministrar, fram till förlusten i valet 2024. Snarare än en seger för Keir Starmers identitetslösa mellanchefsvänster, var valresultatet britternas dom över åtta år av konservativt kaos.
För att förstå den politiska jordbävning som hägrar i Albion måste man gå till historieböckerna. Svenska moderater hämtar gärna inspiration från Tories, men sett till sin historiska dominans och politiska bredd är partiet snarare jämförbart med Socialdemokraterna. Ända sedan det grundades 1834 har the Conservative and Unionist Party satt agendan i Förenade kungadömet.
Traditionellt har partiet samlat en mycket bred väljarkoalition, som med svenska mått motsvarar allt mellan centerpartister och sverigedemokrater. Från andra världskrigets slut till David Camerons sista valseger 2015, precis innan Brexitkaoset började, snittade partiet på drygt 40 procent i underhusvalen. I det brittiska valsystemet är det oftast lika med egen majoritet i parlamentet.
Men sedan dess har mittenväljarna flytt både till Labour och Liberaldemokraterna. Samtidigt har partiet tappat förtroende bland invandringskritiker till höger. De senare samlas nu hos Brexitkampanjens frontfigur Nigel Farage i populisthögerpartiet Reform UK.
I dag balanserar det konservativa partiet på siffror under 20 procent. I ett valsystem byggt på enmansvalkretsar kan det innebära en total utradering.
I dag balanserar det konservativa partiet på siffror under 20 procent. Det är inte mycket att sätta emot ett Reform som nosar på det dubbla väljarstödet. I ett valsystem byggt på enmansvalkretsar kan det innebära en total utradering.
Den kollaps som indikeras av opinionsmätningarna saknar motstycke i modern västerländsk politik, möjligen frånsett de italienska kristdemokraterna. På två år gick partiet från totalt dominerande under Italiens efterkrigstid till formellt upplöst, i samband med det tidiga 1990-talets korruptions- och maffiaskandaler.
Exemplet visar att även det otänkbara kan hända i politiken, och det mycket snabbt. Ett Storbritannien utan det konservativa partiet är inte längre en omöjlighet.
Som om inte väljartappet vore nog har flera kända torypolitiker övergivit det sjunkande skeppet. Sedan årsskiftet har Robert Jenrick och Suella Braverman – tunga partiföreträdare som båda varit ministrar i konservativa regeringar – anslutit sig till den redan digra kader som lämnat för Reform. På haussade presskonferenser har de likt jakttroféer visats upp av en brett leende Farage.
Det ser med andra ord riktigt illa ut. Den här krisen är större än någon partiet tidigare upplevt. “Everyone is a loser at the moment”, konstaterade en av mina Torykällor lakoniskt efter Jenricks avhopp.
Till och med världens mest framgångsrika parti har svårt att överleva under sådana förutsättningar. Finns det något ljus alls i tunnelns slut? Har tunneln ens ett slut?
***
Reforms chanser att ta makten står och faller med den vita arbetarklassen. Så länge invandringsfrågan dominerar brittisk politik kan Farage räkna med framgång.
Både Tories och Labour har – inte olikt Sveriges socialdemokrater och moderater – lovat att hantera den höga invandringen och misslyckats med det. Misstron mot de gamla etablissemangspartierna är enorm. Sverigedemokraternas framfart bleknar i jämförelse.
Men trots missnöjet är det inte givet att nästa val handlar om migrationen. De materiella förutsättningarna börjar nämligen sakta men säkert förändras. Enligt The Economist kan invandringen till Storbritannien nu vara lägre än den var i juni 2016, då frågans vikt gav segern till Farages brexitörer i folkomröstningen.
Samtidigt har den obefintliga tillväxten seglat upp som en allt viktigare fråga. Office for Budget Responsibility, Storbritanniens motsvarighet till Konjunkturinstitutet, räknar med att tillväxttakten för hushållens disponibla inkomst sjunker till endast 0,1 procent 2027–2028, med ett år kvar till valet. En intressant datapunkt i sammanhanget är att många av de polska arbetskraftsinvandrare som hamnade i skottgluggen under Brexitdebatten nu återvänder till Polen. Levnadsstandarden där är numera i många fall högre än i Storbritannien, efter skatter och boendekostnader.
I detta finns eventuellt de konservativas smala lycka. Tories har, trots allt, fortfarande ett starkt ägarskap i den ekonomiska politiken. Samtidigt är Labourregeringens skötsel av statsfinanserna osedvanligt impopulär.
Tories har, trots allt, fortfarande ett starkt ägarskap i den ekonomiska politiken.
43 procent av britterna svarar i dag att skatter och offentliga utgifter är för höga, jämfört med 28 procent före Keir Starmers tillträde 2024. Skattetrycket är det högsta sedan andra världskriget. Högre förmögenhets- och arvsskatter fick 2024 över 10 000 pundmiljonärer att lämna landet.
En av de hårdast kritiserade skattehöjningarna är den arvsskatt som lagts på brittiska lantbrukare. Hösten 2024 blev tv-presentatören Jeremy Clarkson, senast aktuell med Amazon-succén Clarkson’s Farm men kanske mest känd från Top Gear och The Grand Tour, frontfigur för massiva bondeprotester i London.
Skatten innebär att arvskiften på familjeägda lantbruk i princip omöjliggörs. Det är en slägga i huvudet på den landsbygd som så många britter känner så starkt för.
En ofrånkomlig insikt för den som tillbringat tid bland engelsmän är att få av dem faktiskt vill bo i London. Det är snarare J.R.R. Tolkiens Fylke, England’s pleasant pastures, som är idealet. Detta i bjärt kontrast till de dark satanic mills som kännetecknar städerna, i den fosterländska dikt av William Blake som Hubert Parry tonsatte till den inofficiella nationalsången Jerusalem. Labour kanske kan ge sig på de rika, men att ge sig på landsbygden är att ge sig på den engelska själen.
Trots dagens läge finns det därmed mycket som pekar på att nästa val, snarare än invandring, lär präglas av ekonomin. Då får populisthögern stora problem.
Reforms väljare är klart fattigare än snittet. Deras plånböcker är i hög utsträckning beroende av olika offentliga stödfunktioner. Den ekonomiska politik som krävs för att Storbritannien åter ska bli en tillväxtnation går helt på tvärs med den väljargruppens kortsiktiga materiella intressen.
Blir ekonomin valets viktigaste fråga fastnar Nigel Farage i en rävsax.
Och om de konservativa vill locka tillbaka mittenväljare är det kanske inte helt dumt att partiet blir av med sina mest profilerade högerradikaler. Det finns inget ont som inte har något gott med sig i det här fallet, för partiledaren Kemi Badenoch.
Därför är det inte alls omöjligt att Tories, likt fågel Fenix, reser sig ur askan och överlever ännu ett sekel.