Kan man få för mycket av det goda – även när man ägnar sig åt geopolitisk analys professionellt? Utan tvekan. Under de senaste åren har det brittiska politiska dramat, efter Brexit, ofta doftat repetitiv såpopera: ständiga personintriger, små innehållsförändringar. Nu finns det däremot all anledning att titta mer nyfiket igen – de politiska kontinentalplattorna är åter i rörelse.

Kort rekapitulation: David Cameron hade stigit som en sol men kastade in handduken omedelbart efter Brexitomröstningen. Boris Johnson, Brexitikon, var på väg att ta över redan då men blev ”stucken i ryggen” av vapendragaren Michael Gove, som själv fått tronvittring. Splittringen gav Remain-sidan chansen att kröna Theresa May, men hennes agenda blev aldrig tydligare än hennes slogan ”Brexit means Brexit”. Exit Theresa May.

I nästa vända vann till slut Boris en partiledarstrid och vann även stort i valet 2019. Likväl irriterade han både sin vänsterfalang (för Brexit) och högerfalang (för pandeminedstängningen). Så när han, under lockdown, svepte en bira och hans flickvän satte en födelsedagstårta under näsan på honom, så var det många även i hans egna led som passade på att leta fram sin inre moralist. Tusentals utredningstimmar och hur-kunde-han-rubriker senare var det Boris tur att jagas ut ur Downing Street.

Därefter Liz Truss – före detta Remainer som återuppstått som övertygad Leaver. Några sekunder senare följde skattesänkningar i kombination med ökade utgifter, samtidigt som det institutionella Storbritannien stängdes ute från förberedelserna. Därutöver tycktes ingen ha koll på pensionsreglerna som tvångsutlöste panikförsäljningar. Kombinationen blev, milt uttryckt, ingen succé. Truss hann knappt packa upp i Downing Street innan hon fick packa ihop igen.

In klev Rishi Sunak – likt Theresa May hyllad i en kvart som den ”vuxne i rummet”. Innan även han blev synonym med vattentrampande tomgång. Beskrivningen ”mest prat och liten verkstad” är inte helt sann men nyanser brukar ha svårt att slå igenom i det allmänna omdömet. 

I valet i juli 2024 vann Labour något så ovanligt som en kärlekslös brakseger. Vare sig personligen eller i någon enskild fråga väckte Keir Starmer större entusiasm, men väljarmajoriteten sökte sig tydligt bort från Conservatives och dess eviga fraktionsstrider. Så många tidigare konservativa väljare inom ”etablissemangsfalangen” röstade blankt eller gick över till Liberal Democrats. Många inom ”folkfalangen” sökte sig till Nigel Farage och hans senaste missnöjesparti, Reform UK.

I valet i juli 2024 vann Labour något så ovanligt som en kärlekslös brakseger.

Även med det brittiska majoritetsvalssystemets specialmått blev valresultatet historiskt oproportionerligt: Labour fick 9,7 miljoner röster och 412 parlamentsplatser, Conservatives 6,8 miljoner röster och 121 platser. Reform UK fick med 4,1 miljoner röster bara 5 platser. Liberal Democrats, med 3,5 miljoner röster, fick 72 mandat tack vare sitt geografiskt koncentrerade stöd.

Labours smekmånad blev kortvarig. Team Starmer staplade vad som i media utmålats som idel självmål: dubiösa sponsorgåvor inklusive dyra kläder som både Keir Starmer och andra i regeringen märkligt omdömeslöst behöll, indraget vinter(el)stöd till pensionärer under en cost of living-kris, höjda skatter som orsakade miljonärsflykt (och som det ser ut lägre skatteintäkter), energiminister Ed Miliband höll fast vid en alltmer kontroversiell net zero-agenda mitt under en energikris. Israelsoppan och uppblossandet av partiets långvariga antisemitproblem gjorde inte saken bättre. Vidare var det nu Labours tur att tampas med teknokratiska blockeringar knutna till vallöftet att till slut minska nettomigrationen. Inte sedan 1983 hade en regering tappat väljarstöd så kraftigt på så kort tid.

***

Så, blev det då väljarrekyl tillbaka till nya konservativa partiledaren Kemi Badenoch? Njet. Visst, under sin partiledarstrid hade hon yppat helt rätt reformljud. Hon hade påstått att hon minsann tagit till sig väljarkårens budskap gällande äkta förändring och nu skulle hon garantera omedelbara krafttag samt ett enat parti. När segern väl var i hamn? Osynlighet och antiklimax. Team Badenoch satte mer eller mindre upp en “kom tillbaka senare”-skylt med argumentet att det är viktigt att tänka efter så att det blir rätt. För en luttrad och otålig väljarkår väcker det snarare misstanken att partiledningen vill se var vindarna blåser närmare nästa val – och undvika inlåsning innan dess. 

Team Badenoch tycks ha räknat med dels att partiet inte har mage att byta partiledare en gång till och dels att stödet för Farage ska implodera av sig själv. Båda dessa antaganden framstår nu som alldeles uppåt väggarna.

Strategin förefaller märkligt befriad från insikt om hur de politiska kontinentalplattorna rör sig. För några veckor sedan tog Team Farage hem storslam i lokalval, flera borgmästarval och ett fyllnadsval. Samtidigt som både Labour och Conservatives åkte på varsin käftsmäll. En färsk opinionsmätning ger nu Reform UK 29 procent, Labour 22 och Conservatives katastrofala 16 procent – en procentenhet under Liberal Democrats.

Partiernas finansieringsbas börjar också skifta. Något massavhopp är det (ännu) inte tal om, men en del tidigare donatorer har stängt plånboken medan andra öppet hoppat över till Farage. Självklart hjälper det Farage att det upphört att vara ett dåligt skämt att han faktiskt kan vinna nycklarna till Downing Street. Farage jobbar nu hårt med att professionalisera egen rörelse, inklusive att påvisa faktiska resultat i kommunerna och städerna som partiet nu kontrollerar på lokal nivå. Till och med den personliga hälsan tycks han prioritera högre än tidigare.

I förra valet var det Conservatives som, på goda grunder, varnade för att en röst på Reform var en röst på Labour. Farage kan nu vända på argumentet. Conservatives har historiskt haft en förmåga att resa sig, men frågan är om partiet någonsin varit så illa ute eftersom valsystemet, för första gången, ser ut att kunna utvecklas till en belastning snarare än räddningsplanka. Så nu har diskussionerna om Kemi Badenochs framtid likväl tagit fart. 

***

Skulle det vara val i dag är det mycket som tyder på att det skulle sluta i den kanske största skrällen i brittisk historia. Närapå allt opinionsmomentum är i Farage favör. Samma sak gäller medlemstillväxen. Samtidigt är det också just därför som det nu finns anledning att tänka sig spännande dynamiska uppryckningseffekter inom de traditionella styrkepartierna. Som bekant är reformincitamenten alltid störst när huvudet ligger under galgen.

Labours idealistfalang – tänk identitetspolitik, öppna gränser, netto noll i klimatpolitiken, en större stat och nedlåtande informationskampanjer för väljare som ”inte vet sitt eget bästa” – hävdar som alltid att Labour bara kan vända den negativa utvecklingen genom ännu mer av deras recept. Detta trots att valresultatet 2024 visade att väljarna efterfrågade förändring snarare än mer traditionell vänsterpolitik (sammanlagt fick Conservatives och Reform fler röster än Labour). Idealistfalangens budskap möts i dag av ungefär samma gäspningar som mötte ”Team Harris” i USA.

Labours idealistfalang hävdar som alltid att Labour bara kan vända den negativa utvecklingen genom ännu mer av deras recept.

Keir Starmer vann heller inte valet genom sådan politik utan genom att åtminstone på ytan återuppväcka partiets ”realiafalang”. Löftet var tydligt: mindre fluff och mer praktisk leverans. Bättre skötsel av ekonomin än vad Conservatives åstadkommit, minskad migration och kortare vårdköer.

Den huvudsakliga äran för Labours valseger – och återgången till vad många kallar för pragmatism – tillskrivs kampanjstrategen Morgan McSweeney. Efter en intern maktkamp i höstas tog McSweeney även över rollen som Starmers stabschef. Han har utan tvekan spelat en huvudroll när det nu, åtminstone stundtals, blåser nya vindar från Downing Street.

I ett brandtal nyligen gick Starmer hårt åt migrationen. Uppseendeväckande pratade han om risken för att Storbritannien höll på att utvecklas till en ”island of strangers” (Nigel Farage tackade honom för att han äntligen anammat Farages hållning). Starmer har också backat gällande elstödet. Han har öppnat dörren för nya kärnkraftverk. Labour har vidare lyckats förhandla fram viktiga avtal – ett ambitiöst handelsavtal med Indien och ett viktigt ramavtal med USA (förvisso genom att bygga vidare på Conservatives fotarbete, men det är Labour som kan ta åt sig äran).

Labour har därutöver nyligen fördjupat Storbritanniens samarbetsavtal med EU på områden som försvar, jordbruk, fiske och utbildning. Det ska delvis ses i ljuset av möjligheten att kunna säga – under stundande avtalsförhandlingar med brösttonernas Team Trump – att ”det går inte på grund av EU-åtaganden”. Närmandet är möjligen ändå en taktisk blunder eftersom Conservatives och Reform redan kunnat knipa enkla poäng genom att ropa Brexitförräderi samt att Labour nu börjat undergräva Storbritanniens nuyvunna självständighet. Även Labours vänsterfalang har förut aktat sig noga för att ge bränsle åt den typen av argument, men räknar eventuellt med att åtminstone rörliga väljare numera betraktar Brexitstriden som så uttjatad att dessa inte längre ska orka bry sig.

 

Team Farage kan däremot förväntas jobba hårt för att hålla liv i frågan eftersom ett av hans huvudargument är att Conservatives och Labour misslyckats med att utnyttja ”Brexitfriheterna”. Det stämmer att till skillnad från Leavesidans (inklusive Farage egna) garantier har Brexit inte resulterat i minskad invandring, tvärtom. Till skillnad från Remainsidans garantier har brittisk ekonomi inte kraschat och landet har långtifrån blivit internationellt isolerat. Snarare har Storbritannien stärkt sin internationella profil: ledande i stödet till Ukraina, medlem i frihandelsunionen CPTPP – som första land utanför Stilla havs-regionen – och del av säkerhetssamarbetet Aukus (Australien, UK, US). Samtidigt är inte den brittiska tillväxten, även om den sedan Brexit är högre än Tysklands, inte mycket mer att skriva hem om än Italiens och Frankrikes. 

Farage kommer under kommande år att hårddriva tesen att bara han har vilja och mod att dels minska invandringen och dels avlägsna EU:s regelbojor (i praktiken har Storbritannien i hög grad fortsatt att skugga EU:s regelverk). Somliga väljare tycks tro honom. Andra, som tröttnat på både Labour och Conservatives, tycks villiga att åtminstone erbjuda honom the benefit of the doubt. 

Samtidigt är det just därför Labour kan förväntas fortsätta sin rörelse i riktning mot en ”dansk” socialdemokratisk modell – just mindre fluff, mer praktiska resultat. Labour har dessutom ett underskattat trumfkort. Den brittiska statsförvaltningen, som länge la käppar i hjulen för Conservatives reformförsök, är betydligt mer positivt inställd till Labour. Vidare har Farage utlovat nedskärningar á la Elon Musk och Javier Milei. Därmed finns det starka incitament för ”Sir Humphrey” att sluta bromsa regeringens reformagenda genom att säga ”skulle varit toppen men dessvärre omöjligt som en följd av regel XYZ”. Faktum är att Conservatives utförde en hel del fotarbete – inte minst gällande migrationsfrågan – som stoppades på just det viset.

***

Hur är det då med Conservatives? Än i dag verkar partiet ha morfin i kaffet på partihögkvarteret. Den stora frågan är vad som egentligen är problemet. Det har blivit rutin att byta partiledare när det går dåligt, men också att partiledare med reformambitioner ätas upp och spottas ut inifrån. Så hjälper det då verkligen med ännu en partiledarrokad?

Är det möjligen så att Kemi Badenoch – populär i kulturkampen och med en skön, otålig energi – påförts en osynlig tvångströja? Bör hon tillåtas vara mer av sig själv? Är det inflytelserika donatorer som håller tillbaka förändring? Har partiet i så fall råd att fortsätta vara beroende av just deras pengar?

Gamla svar på nya frågor – som migration, kultur och det regleringstokiga samhällets dämpande effekter på tillväxt och innovation – räcker inte.

Att sitta taktiskt still i båten kan visst fungera i normala tider. När allt kan förväntas återgå till det gamla efter en tillfällig storm. Men under en brytningstid som dagens, när väljarna med rätta kräver moderna lösningar på moderna problem, fungerar det inte längre. Gamla svar på nya frågor – som migration, kultur och det regleringstokiga samhällets dämpande effekter på tillväxt och innovation – räcker inte.

Ja, läget är tämligen nattsvart för Conservatives just nu, men förändring lär följa även där. Inte minst som nästan alla i partiet nu inser att förändring är av nöden för att säkra egna jobb. Samt att avsaknaden av sådan förändring skapade den nya ärkefienden Nigel Farage. Om förmodad förändring framåt blir lyckosam återstår att se.

***

Det finns alltså all anledning att tro att brittisk politik återigen kommer att bli betydligt mer spännande de kommande åren. Visst, för stunden är det många som räknar ut både Labour och Conservatives, men kanske har Team Farage peakat för tidigt. Nästa val kan dröja upp till fyra år, vilket är en evighet i politiken. Sedan nämnda lokalval har krismedvetandet vuxit i båda de gamla partierna. Till och med The Guardian lyfter snarare än döljer statistik som illustrerar Labours (och Conservatives) utsatta läge. Det vittnar om att insikten om reformbehov är äkta. 

Labour har gott om tid att fortsätta röra sig i en mer realitetsförankrad och väljarnära riktning. Den största risken är att vänsterfalangen urvattnar agendan så pass att Farage kan fortsätta hävda att bara Reform står för verklig förändring.

Labour har alltså gott om tid att fortsätta att röra sig i mer väljarpopulär realiariktning. Största faran för Labour är möjligen att partiets vänsterfalang lyckas urvattna agendan så till den grad att ringräven Farage får fortsatt stöd för argumentet att bara Reform erbjuder verklig förändring. 

Låt säga att konjunkturen vänder uppåt och att AI-revolutionen ger ekonomin en ordentlig skjuts – alls inte omöjligt – och Labour kommer såklart att ta åt sig äran för att ha vänt ekonomin.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Detta samtidigt som Nigel Farage agenda – skattesänkningar för låginkomsttagare, vänster gällande välfärdsstat och ”patriotisk” höger i kulturfrågor – kommer att synas betydligt mer i sömmarna. Ännu ett parti som lovar runt och slösar med skattebetalarnas pengar?

Om Conservatives dessutom lyckas återuppstå från de döda, genom en mer tydlig mea culpa gällande inte minst migrationen samt genom en mer genomarbetad ekonomisk agenda, kan Labour gynnas igen av fortsatt splittring inom högern. Eller kanske väljarkåren återigen tröttnar på Farage?

Vem hade trott att politisk framgång, i slutändan för alla partier, faktiskt handlar om att lyssna på väljarna?

Omslagsfotot föreställer Nigel Farage. Foto: Alastair Grant/AP