Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten var två av 1900-talets främsta liberala publicister. Båda var professorer vid Stockholms Högskola innan de kom till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning respektive Dagens Nyheter. Båda var skarpa debattörer, mest uppmärksammade för kampen mot totalitära stater och ideologier. Det är en historisk ironi att högerliberalen Segerstedt efter sin död har hyllats av praktiskt taget alla, även av personer långt ut på vänsterkanten, samtidigt som vänsterliberalen Tingsten redan under sin livstid blev persona non grata i den svenska vänstern.

Torgny Segerstedt föddes i Karlstad den 1 november 1876 där hans far var en framträdande skolman. Den sjukliga modern avled när Torgny var sju år. Året därpå gifte fadern om sig. Även den nya hustrun var sjuklig, och faderns hälsa började vackla. Torgnys uppväxtförhållanden lämnade därför en hel del övrigt att önska.

Den 11 juni 1894 tog Torgny studentexamen på latinlinjen vid Karlstads högre allmänna läroverk. Den 25 juni avled fadern och den 11 augusti styvmodern. I september upplöstes hemmet genom en auktion. Därefter reste Torgny till Lund i avsikt att bli präst. Studierna kom även att omfatta fyra terminer i Berlin och Rostock. 

1901 tog Segerstedt stora teol.kand. Men han lät aldrig prästviga sig. Under studierna hade han tappat tron på Svenska kyrkan, och med tiden även på kristendomen. I stället flyttade han till Stockholm för att skriva avhandling i religionshistoria. I ett brev skrev Segerstedt om hur han begav sig ”direkt ut i hedendomen och har vistats där sedan den dagen och befunnit mig väl därav”.

Herbert Tingsten föddes den 17 mars 1896 i Kyrkhamn (då i Järfälla kommun, numera i Stockholm) där fadern hade sin tjänstebostad. Fadern var chef för Stockholms stads sopstation i Lövsta som låg en bit därifrån. 1904 blev han stadens renhållningsdirektör och familjen flyttade till en ny tjänstebostad i Vasastan. Även den låg nära en av stadens sopstationer. Herberts mor dog när han var 14 år.

Herbert Tingsten kom att gå på ett av stadens mest ansedda läroverk, Nya Elementar, där han tog studenten på latinlinjen 1914. På hösten inledde han juridikstudier i Uppsala utan att ha några närmare yrkesplaner.

Vetenskapsmännen

När Torgny Segerstedt inledde sin religionshistoriska forskning fanns bara en svensk som hade disputerat i detta ämne, nämligen Nathan Söderblom. Men han hade disputerat i Paris eftersom religionshistoria inte fanns på något svenskt lärosäte. Därefter blev han teologiprofessor i Uppsala. 1903 lade Segerstedt fram sin avhandling Till frågan om polyteismens uppkomst vid teologiska fakulteten i Uppsala.

Fakulteten beslutade att underkänna avhandlingen eftersom den saknade kristen teologisk grund. 

Nathan Söderblom var fakultetsopponent och han berömde, liksom övriga sakkunniga, avhandlingens vetenskapliga förtjänster. Men fakulteten beslutade sedan med fem röster mot tre att underkänna avhandlingen eftersom den saknade kristen teologisk grund. Detta blev upptakten till en omfattande nationell debatt. Vilhelm Moberg skriver 1945 om disputationen i boken Segerstedtstriden:

Händelsen i Uppsala detta år var ett varsel. Dess djupare innebörd stod klar först långt efteråt: Här framträdde en man, vars strävan alltigenom uppbars av viljan till sanning. Genom sin självhävdelse och sin självständighet, sin karaktärs oböjlighet, var han förutbestämd att sätta andarna i rörelse och uppväcka strid. Här kom en man, som icke godtog någonting såsom på förhand givet, som i princip inga auktoriteter erkände. Människans blinda auktoritetstro var i hans ögon något av djävulen själv. Han hävdade individens fria tänkande emot massinstinkterna och det vedertagna tänkandet – personligheten emot flocken.

Trots denna motgång kallades Segerstedt samma år till en nyinrättad docentur i religionshistoria vid teologiska fakulteten i Lund där han 1912 blev teologie doktor. Redan vid Segerstedts återkomst till Lund väcktes tanken på att inrätta en professur i religionshistoria, skräddarsydd för honom. Den inrättades 1913. De tre sakkunniga som tillsattes förordade att Segerstedt skulle kallas till professuren. Men en majoritet inom den teologiska fakulteten gick emot.

Den som betydde mest för att blockera Segerstedts akademiska karriär i Lund var Gottfrid Billing. Han var biskop i Lund, prorektor vid universitetet, en av första kammarens mäktigaste ledamöter, och hade varit teologiprofessor i Lund. Segerstedt skrev i Handelstidningen om Billing vid dennes 80-årsdag 1921:

Han har aldrig varit en tänkare eller forskare. Vad han åstadkommit i teologi var även efter den tidens mått synnerligen enkelt. Han satte ihop några böcker, som en snickare slår ihop några bräder till en låda.

Genom en donation av godsägare Oscar Ekman på Bjärka-Säby inrättades 1913 en personlig professur i religionshistoria för Segerstedt vid Stockholms högskola, ett privat lärosäte där utrymmet för nya idéer var större än i Lund och Uppsala. Med tanke på att professorsutnämningen hade föregåtts av akademiska strider i tio år, måste nog verksamheten vid Stockholms högskola betecknas som något av ett antiklimax. Religionsvetenskapen låg egentligen utanför högskolans ram. Här utbildades heller inga präster. 

Segerstedt hade relativt få elever och saknade kollegor i facket att diskutera med. I huvudstaden fanns inte ens någon biskop att förarga sig på. Segerstedts forskning i Stockholm kom knappast att lämna några djupare spår efter sig. 1915 publicerade han sitt sista vetenskapliga arbete, Gammal och ny religiositet som innehåller den berömda meningen:

Det rymmes mer verklig religiositet i en av Frödings dikter än i hela vår teologiska litteratur.

Teologen Eva Stohlander Axelsson har skrivit avhandlingen Ett brännglas för tidens strålar – Striden om Torgny Segerstedts docentur 1903 (2001). Till hundraårsminnet av professorsutnämningen utgav religionshistorikern Christer Hedin boken Ingenting är anstötligare än sanningen – Religion och politik hos Torgny Segerstedt (2013). 

Herbert Tingsten kom att ta en fil.kand. 1916, parallellt med juridikstudierna. 1919 blev han fil.lic. i statsvetenskap, och året därpå jur.kand. 1924 disputerade han i statsvetenskap med avhandlingen Folkomröstningar i USA, och blev samma år docent i statskunskap i Uppsala. 

Tingsten var biträdande sekreterare i folkomröstningskommittén 1920–1923, sekreterare i konstitutionsutskottet (med uppehåll) 1920–1930 och attaché i UD 1923–24. Han fick en nyinrättad professur i statskunskap vid Stockholms högskola 1935.  

Tingsten gjorde betydande vetenskapliga insatser, även i ett internationellt perspektiv.

Statsvetaren Olof Petersson har skildrat Tingstens vetenskapliga gärning i boken Herbert Tingsten – Vetenskapsmannen (2013). Där framgår att Tingsten gjorde betydande vetenskapliga insatser, även i ett internationellt perspektiv. Främst gällde de svenska och utländska författningsfrågor, idékritik och politiskt beteende, ämnen som kretsade kring det som var titeln på hans stora verk Demokratins seger och kris (1933).

Tingsten publicerade bland annat omfattande analyser av de politiska ideologierna, och han var den förste svenske statsvetare som använde ett omfattande statistiskt material för att analysera politik, däribland väljarbeteenden.

Liberalerna

Läroverkskamrater till Torgny Segerstedt har vittnat om att han i femtonårsåldern började fångas av de liberala idéerna. Han tog starkt intryck av Karlstads-Tidningen under ledning av den tidigare Verdandiordföranden Mauritz Hellberg. Även Gustaf Fröding medverkade i tidningen.

Segerstedt var en av stiftarna till Frisinnade föreningen i Lund, bildad 1909 som en lokalorganisation till Frisinnade landsföreningen, Liberalernas föregångare. Efter att ha kommit till Stockholm startade han 1914 även en liberal studentklubb vid högskolan. Samma år grundade Karl Otto Bonnier, som var chef för Bonniers förlag, den liberala veckotidskriften Forum där Segerstedt blev redaktör. Han lyckades rekrytera många framträdande liberaler, socialdemokrater och dem närstående kulturpersonligheter. Flera kom senare att skriva för Handelstidningen. 

Herbert Tingsten var konservativ under gymnasietiden men kom under de första åren i Uppsala att bli liberal, och ordförande i Verdandi 1919–1921. Han var även aktiv i Sveriges Frisinnade Ungdomsförbund, där han invaldes i styrelsen 1920 och gjorde sig känd som en skicklig debattör. Det finns flera inspelningar från senare tid som belyser Tingstens debattkonst. De visar, i likhet med inspelningar av Winston Churchill, att man inte behöver ha en vacker röst för att bli en framgångsrik debattör.

I valen 1924–1942 röstade Tingsten på Socialdemokraterna, där han även blev medlem. Inom ramen för ett LO-finansierat projekt publicerade han 1941 den 900-sidiga Socialdemokratins idéutveckling i två band. Därefter blev han ledamot i partiets programkommission. Under detta arbete blev han emellertid alltmer skeptisk till Socialdemokraternas planekonomiska tendenser, en uppfattning som stärktes efter att ha läst Friedrich Hayeks Vägen till träldom (1944). Året därpå lämnade han partiet. Han kom nu att beteckna sig som liberal, dock utan att ansluta sig till något parti.

Det mest utmärkande draget i Segerstedts och Tingstens liberalism är aversionen mot alla totalitära ideologier och system, och deras starka kritik mot diktaturernas medlöpare. 

Det mest utmärkande draget i Segerstedts och Tingstens liberalism är aversionen mot alla totalitära ideologier och system, och deras starka kritik mot diktaturernas medlöpare. Tingsten var en av de första svenskar som använde begreppet ”totalitär” i vetenskapliga sammanhang. Båda två uppmärksammade tidigt farorna med kommunism, fascism och nazism. 

Segerstedt hade under sina studieår i Tyskland fått stor respekt för den tyska kulturen, och han knöt då viktiga kontakter med tyska akademiker. Detta är en förklaring till att han tidigt och tydligt reagerade mot den framväxande nazismen. Tingsten var som UD-anställd stationerad i Berlin under den nazistiska ”ölkällarkuppen” i München 1923. Han kom senare att regelbundet besöka Tyskland, vilket gjorde att även han tidigt förstod vad nazismen stod för. 

Tingsten publicerade under 1930-talet flera studier om fascismen och nazismen, bland annat i Den nationella diktaturen (1936). Han var mycket kritisk till inskränkningarna i den svenska pressfriheten under andra världskriget, även om han inte var lika kritisk som Segerstedt till övriga delar av samlingsregeringens eftergiftspolitik. Tingsten var också medlem i den antinazistiska sammanslutningen Tisdagsklubben.

Både Segerstedt och Tingsten var intelligensaristokrater som hyste föga förståelse för de stora folkrörelserna, eller var särskilt intresserade av vad ”vanligt folk” tyckte (med undantag av Tingstens vetenskapliga intresse för politiskt beteende). De gjorde gärna narr av politiker som de ansåg obegåvade.

Ett belysande exempel på det intelligensaristokratiska draget är den artikel som Segerstedt publicerade i Handelstidningen den 3 februari 1933, fyra dagar efter att Hitler hade tillträtt som tysk rikskansler. Den avslutades med dessa bevingade ord:

Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.

Segerstedt kunde då inte förutse vad Hitler skulle ställa till med, utan såg upphöjelsen mest som ett arbetsmiljöproblem för dem som analyserade och kommenterade internationell politik.

I inrikespolitiska frågor delade Segerstedt och Tingsten (efter hans avhopp från Socialdemokraterna) en starkt kritisk syn på socialdemokraternas planekonomiska och regulatoriska tendenser i den ekonomiska politiken. Segerstedt bör dock, av flera skäl, placeras till höger om Tingsten. Segerstedt var mer öppen för en liberal samverkan högerut, hyste större beundran för starka män i politik och näringsliv (han hade inledningsvis viss förståelse för Mussolini, och hyllade Kreuger efter dennes självmord) och var mindre engagerad för välfärdsreformer. Lägg därtill Tingstens uttalade kritik av monarkin, även om Segerstedt troligen var smygrepublikan.

Tidningscheferna

Den 4 juni 1917 gjorde Torgny Segerstedt sin första arbetsdag som huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Han ansåg att tidningen var patriarkaliskt och illa skött. Han kom därför att engagera sig i praktiskt taget allt som rörde tidningen, såväl redaktionellt som i frågor kring teknik och distribution. Inte minst ryckte han upp kulturbevakningen samt avdelningen för handel och ekonomi. 

I regel skrev Segerstedt minst en artikel om dagen under alla sina år på Handelstidningen. Artiklarna kunde återfinnas på flera ställen i tidningen, men oftast osignerat eller under någon signatur. Under 1920-talet började det gå en del slentrian i Segerstedts politiska analyser. Många ansåg att de var alltför negativistiska. Sällan tillfördes nya uppslag och idéer. Han kom alltmer att präglas av yrkesleda och retlighet. Omvärlden bjöd inte på tillräckligt stora utmaningar och omkring 1930 ansåg en del att Segerstedt var slutskriven.

Segerstedts rykte för eftervärlden räddades av Hitlers makttillträde tre år senare.

Segerstedts rykte för eftervärlden räddades av Hitlers makttillträde tre år senare. Annars skulle han i dag nog vara i stort sett bortglömd av andra än presshistoriker. Den 21 december 1933 avgav han i en I dag-artikel sitt program för de kommande åren:

Här skall tjatas. Ja, just tjatas. För det behövs.

Handelstidningen blev under kriget ett organ som ofta gav bäst information i känsliga frågor som rörde Sverige och de övriga nordiska länderna. Även den europeiska bevakningen var mycket god. Under de svåra förhållandena och den myckna ryktesspridningen lyckades Handelstidningen under kriget – trots ständiga beskyllningar om motsatsen – uppfylla höga krav på korrekt nyhetsinformation.

Utsmugglade artiklar och nyheter från de ockuperade länderna publicerades i Handelstidningen. Flera flyktingar undan nazismen kom dessutom att bli medarbetare i tidningen. Mellan 1935 och 1940 hade Segerstedt en informant med tillgång till information från de innersta nazicirklarna i Berlin. Även svenska skribenter, vars bidrag refuserades i andra tidningar av hänsyn till Tyskland, publicerades i Handelstidningen. En sådan skribent var Vilhelm Moberg. Fyra av Mobergs artiklar som kritiskt granskade samlingsregeringens eftergiftspolitik utgavs i bokform, Sanningen kryper fram (1943).

Den svenska regeringen beordrade flera beslag av Handelstidningen, och handelsmän i Göteborg uppmanade till annonsbojkott. Men andra läste ivrigt. Under en period lät det engelska generalkonsulatet i Göteborg dagligen översätta en sammanfattning av det viktigaste innehållet i Handelstidningen och telegraferade den till informationsministeriet i London för vidare befordran till Winston Churchill. 

I artikel efter artikel tog Segerstedt under tolv år upp olika aspekter på samma tema: nazismens ideologi, utvecklingen i Tyskland, hoten mot andra länder, reaktioner i Sverige etcetera. Det var en enastående prestation att kunna hitta ständigt nya variationer, och att hålla hoppet levande under tider då det såg som allra mörkast ut.

Segerstedt iklädde sig nu den roll han hade ämnat förbereda sig för när han 17 år gammal reste från det upplösta hemmet i Karlstad till i Lund, nämligen själasörjarens. Segerstedts artiklar blev en form av profana predikningar. Kanske var den viktigaste effekten av Segerstedts teologiska studier hans vackra språk och förmågan att ingjuta hopp och mod hos dem som led eller hotades av kriget och det nazistiska förtrycket.

Förvisso var även Herbert Tingsten en skicklig stilist. Men hans språk var präglat av studierna i juridik och statskunskap. Tor Bonnier, som hade rekryterat honom till Dagens Nyheter, tyckte att Tingstens artiklar stundtals blev för svårtillgängliga.

Tingsten tillträdde som chefredaktör för Dagens Nyheter den 1 juni 1946. Både vad gäller upplaga och ekonomi stod tidningen stark. Men inom ägarfamiljen Bonnier fanns en önskan att Dagens Nyheter skulle bli mindre försiktig och mer pådrivande i opinionsbildningen än den hade varit under kriget. De skulle nu bli bönhörda över hövan. Tingsten kom att göra tidningen till ett viktigt centrum för den politiska debatten i Sverige. Själv skrev han ett stort antal artiklar på ledar- och kultursidorna, men de övriga sidorna, som han kallade ”krafset”, brydde han sig inte så mycket om.

Mest uppmärksammad blev han för sin kritik mot de kommunistiska diktaturerna, för den socialdemokratiska regeringens neutralitetspolitik, samt för den stenhårda kritiken mot ”tredje ståndpunkten”, alltså de intellektuella som vägrade ta ställning mellan demokrati och diktatur. Denna kamp fördes tillsammans med bland andra Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg.

Andra utrikespolitiska frågor var kritik av Joseph McCarthy i USA, apartheid i Sydafrika och Frankrikes kolonialpolitik i Algeriet. Tingsten var även en varm anhängare av den nya staten Israel. I inrikespolitiken kritiserade han socialdemokraternas maktfullkomlighet och regleringsiver, samt förordade en permanent samlingsregering och mer frekventa folkomröstningar.

Inför varje val uppmanade Dagens Nyheter sina läsare att rösta på Folkpartiet. Tingsten bröt dock denna tradition inför valet 1958 då han stödde Socialdemokraternas linje i pensionsfrågan. Detta ledde till att han lämnade DN vid årsskiftet 1959/60.

Det har i efterhand sagts att Tingsten förlorade varje strid. Men det var han som under ett drygt decennium satte ramarna för det offentliga samtalet i Sverige.

Det har i efterhand sagts att Tingsten förlorade varje strid. Men det var han som under ett drygt decennium satte ramarna för det offentliga samtalet i Sverige. Han avslöjade floskler, slentriantänkande och slapphet i argumentationen. Man kan säga att han gick i faderns fotspår. Medan fadern var stadens renhållningschef, blev sonen den offentliga debattens renhållningschef. Och i en viktig strid hade han mer rätt än han själv visste, nämligen kravet på svenskt Nato-medlemskap. Efter Berlinmurens fall avslöjades att Sverige under kalla kriget hade ett nära samarbete med Nato.

Eftermälen

Den 15 mars 1945 infördes Torgny Segerstedts sista artikel i Handelstidningen. Den avslutades med följande ord:

Hitlerismen, kommunismen, socialdemokratien, katolska kyrkan, alla hylla de denna samfälldhet, och se i personlighetens självhävdelse en fiende, som måste till det yttersta bekämpas. Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände.

Segerstedt avled på påskaftonen den 31 mars. En månad senare begick Hitler självmord. Ingen anständig svensk har därefter kunnat hävda något annat än att Segerstedt stod ”på rätt sida” under andra världskriget.

Sålunda har flera uppskattande biografier utgivits över honom sedan dess. Gator har namngivits efter honom, även i Norge, monument har rests, en spelfilm har gjorts, och en stiftelse, ett institut och en professur har inrättats i hans namn. Smolk i den liberala glädjebägaren är dock att det bara är halva Segerstedt som brukar hyllas, nämligen antinazisten. Följden har blivit att alla som är emot nazister och fascister tillåts framstå som bärare av det Segerstedtska arvet, även om de vanemässigt har hyllat kommunistiska diktaturer. Ett exempel är Castrokramaren Mikael Wiehe som 2023 tilldelades Frihetstonen av Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne.

När Herbert Tingsten avgick som chefredaktör för DN skrev han kontrakt om att medverka som fri skribent i tidningen. Det hela tog dock en ände med förskräckelse. Åren 1961–1964 utkom han med en djupt personlig och självutlämnande biografi i fyra delar, Mitt liv. Böckerna fick stor uppmärksamhet och sålde bra.

Olof Lagercrantz, som hade blivit en av DN:s tre chefredaktörer 1960, hade haft ett nära samarbete med Tingsten på DN, och han skrev uppskattande recensioner av de tre första delarna. Men han begick sedan ett karaktärsmord i recensionen av den fjärde delen. Enligt Lagercrantz var Tingsten maktlysten och ytligt, ”han förde ingenting, eller litet framåt”.

Tingsten skev ett svar i tidningen där han avbröt all framtida kontakt med tidningen, och kom i fortsättningen att publicera sina artiklar i Handelstidningen. Eftersom Lagercrantz blev riktkarl för den svenska vänstern under kommande decennier, blev Tingsten för dem persona non grata.

Tingsten hade 1962 flyttat till franska Rivieran och han kom att publicera en rad böcker, trots att en ögonsjukdom gjorde att hans till sist blev blind, något som han hånades för av tredjeståndpunktaren och akademiledamoten Artur Lundkvist. Tingstens sista bok blev Flyktförsök (1972). Han avled den 26 december 1973.

Hans vän Ingemar Hedenius utkom med biografin Herbert Tingsten – människan och demokraten (1974). Därefter blev det praktiskt taget tyst om Tingsten i den allmänna debatten – annat än som ett högerspöke att vifta med vid behov.

Den som mest av alla upprätthöll Tingstens minne var Per Ahlmark. Deras vägar hade korsats redan under Ahlmarks gymnasietid på Södra Latin. Ahlmark och en kamrat hade 1956 ansökt hos regeringen om att få bli befriade från de religiöst präglade morgonsamlingarna, vilket hade avslagits av regeringen. Rektorn bad då ett par starka elever att, om nödvändigt, släpa in de två samvetsömma i aulan vid morgonsamlingarna. Efter att Herbert Tingsten i Dagens Nyheter hade läst lusen av regeringen i en ledare, vågade rektorn inte driva religionstvånget vidare.

Det är heller ingen slump att Ahlmarks son fick mellannamnet Herbert.

Ahlmark hade regelbunden kontakt med Tingsten under dennes sista tio år i livet, och han arbetade under tre månader 1965 som assistent när Tingsten var gästprofessor i Wien. Ahlmark blev starkt präglad av sin läromästare, till exempel i aversionen mot diktaturer och diktaturernas medlöpare samt i stödet till Israel. Tingsten kom även att prägla Ahlmarks retorik. Det är heller ingen slump att Ahlmarks son fick mellannamnet Herbert.

1992 utkom Ahlmark med boken Tingsten – Tyranniet begär förtroende som innehåller ett urval av Tingstens artiklar. Boken gavs ut av Timbros dåvarande systerförlag Ratio och hade tillkommit på initiativ av Ratios vetenskapliga råd under ordförandeskap av professor Torgny Segerstedt i Uppsala, son till den store tidningsmannen. Segerstedt d.y. hade varit en av dem som familjen Bonnier diskuterade som Tingstens efterträdare på DN. 

Ahlmarks förord har rubriken ”Att tiga om Tingsten”, och han skriver där att DN under mer än ett kvarts sekel har ”förtigit, förvrängt eller förlöjligat Tingstens insatser”. Boken gav upphov till en intensiv debatt i DN. Artiklarna gavs ut i ett särtryck med titeln Arvet efter Tingsten (1992). Samma år utgav Ratio Nazismens och fascismens idéer, en nyutgåva av Tingstens Den nationella diktaturen från 1936.

Därutöver har Tingsten behandlats i en del vetenskapliga studier, och i böcker om DN:s historia. Barnbarnet Jill Tingsten Klackenberg har skildrat Herbert Tingsten ur ett familjeperspektiv i I skuggan av Tingsten (2010).

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Vänsterskribenten Per Wirtén bröt ett tabu när han utkom med Herbert Tingstens sista dagar – berättelsen om ett liv (2013) där Tingstens kulturradikala sida lyfts fram: ”Ibland hade han galet fel i sina ställningstaganden, men hans grundhållning är sällan svår att försvara.” Wirtén kommenterar också Tingstens eftermäle. Han nämner inte Ahlmark med ett ord, men noterar att kommunistledaren C.H. Hermansson var elev till Tingsten. Jag har frågat Wirtén varför han inte nämnde Ahlmark, och fick förklaringen att Wirtén tyckte så illa om honom.

Här har vi alltså en uppgift för någon ur nästa generations vänsterskribenter, nämligen att skriva en biografi om Per Ahlmark som kulturradikal.

Omslagsfotot är ett montage föreställande Herbert Tingsten och Torgny Segerstedt: Kamerareportage/Dagens Bild/TT