Sommaren 1980 hördes ett borgerligt urvrål från Svenska Dagbladets kultursida. Det var författaren Sven Fagerberg, som under rubriken ”Du gamla, du fria vänsterfascism” gick till attack mot hela det svenska etablissemanget. Landets byråkratiska planekonomi hade förstört skolan, sjukvården och arbetsmarknaden, och Palme hade med löntagarfonderna tagit nästa steg med socialiseringsplanerna. Den borgerliga regeringen man nyss haft? De var socialister hela bunten. Till och med Bohman!

Men framförallt dundrade Fagerberg om framväxten av en ny samhällsklass. Mediepersoner, byråkrater, intellektuella och politiker hade frigjort sig från den gamla klasstrukturen, och både arbetare och kapitalister dignade nu ner under dess makt: ”Vi har fått nya herrar, som omyndigförklarat såväl arbete som kapital, och det är herrar som inte lämnar något bidrag till vår välfärdsstandard. De är dock goda konsumenter medan de njuter av maktens vällust.”

Artikeln var början på en av den tidens största kulturdebatter, det som i efterhand har kommit att beskrivas som ”medievänsterdebatten”. Det anmärkningsvärda var inte att Fagerberg fick mothugg, för det fick han, utan att så pass många gav honom rätt. Namn som Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal och Per Gedin skrev alla inlägg där de beskrev en liknande sjuka. Något var ruttet. Byråkratin svällde, korporativismen började ersätta de demokratiska principerna, och det intellektuella klimatet präglades av en kvävande likriktning. De satte alla sin diagnos på 1970-talets och det kommande decenniets Sverige, på Palmes och socialdemokratins folkhemsbygge.

Idéhistoriken Andreas Frenander har i sin avhandling Debattens vågor (1997) pekat på medievänsterdebatten som en brytpunkt i efterkrigstidens idédebatt. Den ensidighet åt vänster som präglat de tidigare decennierna bröts, och både liberala och konservativa idéer fick nu allt större medvind och utrymme. ”I en kvävande konformism öppnar de upp andningshål” som Delblanc skrev i sitt inlägg i SvD (20/6).

Men vad som ofta missas är att 80-talet inte bara var början på ett politiskt skifte, utan också en kulturell brytpunkt.

För vänstern utgör 1970-talet och början av 80-talet folkhemsbyggets slutpunkt, förverkligandet av ”det starka samhället”. Det är idealet. När Magdalena Andersson talar om att Sverige ska bli mer som Sverige är det hit hon blickar. För borgerligheten utgör den tiden, det samhällsprojektet, den stora skurken. Det man skissade sin moderna politik i kontrast mot.

Ur ett liberalt och borgerligt perspektiv har det skrivits, och skrivs fortfarande, text efter text om den tidens byråkratisering, marginalskatter och löntagarfonder. Samt om hur de kommande decenniernas frihetsreformer – avregleringar, skattesänkningar och valfrihet inom välfärden – rådde bot på problemen. Nu när det är 40 år sedan Palmes bortgång lär det bli några sådana texter till.

Men vad som då ofta missas är att 80-talet inte bara var början på ett politiskt skifte, utan också en kulturell brytpunkt. En brytpunkt som skapade förutsättningar för de politiska frihetsreformerna.

***

Under samma sommarmånad som medievänsterdebatten drog igång hördes ett annat urvrål, den här gången ett estetiskt sådant, från kulturtidskriften Jakobs Stege (1980 nr 1–2). Där gick kritikern Mats Gellerfelt till rasande attack mot samtidslitteraturen. ”Jag är inte kritisk mot merparten av den yngre svenska prosan. Jag föraktar den”, som han slog fast i en uppföljande artikel i Expressen (12/6).

Vad var då problemet? Den svenska skönlitteraturen hade enligt Gellerfelt under 70-talet reducerats till ideologi. Författare hade blivit till något slags mellanting mellan en politisk sakkunnig och en retoriker. De skulle synliggöra och beskriva de orättvisor den arbetande klassen utsattes för, beskrivningar som sedan, om de utförts väl, förhoppningvis väckte allmänhetens upprördhet och engagemang. En naiv och steril socialrealism med andra ord. Alla modernismens landvinningar rörande form och teoretiska resonemang om språkets relation till verkligheten hade gått förlorade. Skulden? Den skulle enligt Gellerfelt läggas på den lata kritikerkåren som frångått sitt upplysande uppdrag och enbart skrev om kiosklitteratur.

Vad som följde är kanske efterkigstidens mest underhållande kulturdebatt där näst intill varje kritiker och författare tog sin chans att diagnosticera den svenska litteraturen och kritiken. Debatten antog en liknande form som den Fagerberg utlöste. Trots att de flesta verkade känna sig kränkta och träffade av Gellerfelts svingande formuleringar, gav de flesta honom rätt gällande problemformuleringen.

Det var inte bara det att litteraturen förfallit till en politisk inlaga, något tycktes även ha hänt med språket, sättet människor talade om moral, politik och kultur. Författaren Klas Östergren slog i Expressen (5/6) fast att den svenska prosans kris också var en politisk och nationell angelägenhet: ”De stora övergripande visionerna som kunde ge denna apokalyps en gestalt, dem ser vi inte till, ty vi lever i en sönderfallande, fragmentarisk tillvaro, som kräver en ansträngning av gigantiska mått att ta och sammanlänka med det förflutna.” I samma tidning (1/7) var poeten och författaren Stig Larsson inne på samma spår, hävdade att svenskar levde i ett samhälle fyllt av tomma intetsägande fraser och berättelser, både i det stora och lilla: ”Det fruktansvärda är nämligen att det inte är särskilt obehagligt att leva i en kvasi-värld av jargong. Det gör inte ont eller så. En dag känner dina vänner bara ingenting då de tar på din arm.”

De formulerade på olika sätt något teoretiskt men likväl vardagligt – att språket hade hamnat för långt ifrån verkligheten, att de berättelser, må vara politiska, moraliska eller personliga, inte hängde samman med det man såg framför sig. Språket hade blivit tomt, fraser som tidigare varit laddade med mening och innehåll hade reducerats till floskler. Varje människa var därmed även fast i sin egen position, oförmögen att säga något universellt. Abstrakta resonemang, formulerade av författare som ville ha en annan typ av litteratur, återigen ville lägga fokus på formexperiment och språk. Men likväl av högsta vikt för att förstå tidens politiska och kulturella klimat. För det där som Gellerfelt, Östergren och Larsson resonerade om gällde inte bara litteraturen, utan också politiken.

”Vi var allt för klyftiga för att dra på oss hela det administrativa trassel som hör till ett förstatligande av uppfinningsrikedom, initiativ och riskkapital. Sätta igång hela det byråkratiska tröskverket för en påse spik.”

Få har gestaltat det sambandet bättre än poeten och författaren Kjell Espmark. I sin stora romansvit Glömskans tid beskrev han genom sju romaner ett Sverige som har brutit med sin historia, ett samhälle som höll på att flyta ut i ett vakuum utan något att kroka tag i. Sviten är kanske mest känd för den femte delen Hatet (1995), som följer hur den nyss mördade statsministern Johan Kleve vaknar upp i livet efter detta – inlåst i Östermalms Saluhall mitt bland all den ytliga kommers han kämpat för att motverka. Såklart är det en fiktionaliserad version av Olof Palme.

Det är ett satiriskt porträtt av en statsminister som en gång stod bergfast i de egna lärorna, som fick lära sig om den demokratiska socialismen, om det starka samhällets ambition om att politiken skulle ha makten att forma hela samhället för det allmännas bästa. Eller som Kleve beskriver projektet för läsaren:

Någon fyrkantig socialisering kan inte ens ha varit på tal. Vi var allt för klyftiga för att dra på oss hela det administrativa trassel som hör till ett förstatligande av uppfinningsrikedom, initiativ och riskkapital. Sätta igång hela det byråkratiska tröskverket för en påse spik. Vad det gällde var naturligtvis att få ett grepp om produktionsmedlen och medvetandet, inte att äga en massa skorstenar och grå celler.

Men inbyggt i det projektet fanns en misstro mot historien som sådan. Det var något mörkt, jordgolv och fattigdom, som människan skulle fly ifrån. När Kleve och socialdemokratin befinner sig i en ny tid, där krafter bortom deras kontroll (de talar såklart om marknaden) gör allt mer opersonligt inser de plötsligt att man har byggt bort allt det som tidigare gav människor stadga, en koppling. Man har hjälpt till att föra Sverige in i glömskans tid.

Det är ett träffande psykologiskt porträtt av socialdemokratin vid 80-talets början. Tage Erlanders starka samhälle, den stora politiska berättelse som format det svenska samhället, började falla sönder. Optimismen från de tidigare decennierna, tiden då folkhem kunde byggas, välstånd planeras fram och medborgare formas, var försvunnen. Distansen mellan löften om tillväxt, jämlikhet och frihet och verkligheten med stagnation och byråkrati blev allt större. 

Rörelsens språk hade hamnat för långt ifrån verkligheten.

Den moraliska utgångspunkten hade förflyttats, från det kollektiva till den enskilde. 

När Espmark författade sin romansvit mellan 1987 och 1996 var det som en diagnos, ”för att ge en röntgenbild av Sverige, en bild där människors farhågor, passioner och trasighet liksom den desorientering de lever i tar synnerlig skepnad inför våra ögon”, som han uttryckte det i förordet till samlingsvolymen (Norstedt 1997). När den tidsperioden teoretiseras om och beskrivs i dag är det också ofta med liknande negativa ordalag. Då skrivs det om fragmentisering, de stora berättelsernas död, de objektiva sanningsanspråkens förfall – allt det där som brukar sammanfattas med begrepp som postmodernism, postmodernitet och senkapitalism. 

Men samtidigt var det en tid då motberättelser började ta form, andra visioner om vad samhället kunde vara började slåss om utrymme i folkhemmets begynnande ruiner. Där fanns vänsterns 68, den gröna rörelsen, feminismen, och såklart nyliberalismen. Kreativ förstörelse om man så nu vill. I boken Age of Fracture (2011) beskriver idéhistoriken Daniel T. Rogers hur 1970-och 80-talen inte var slutet på politiska eller moraliska berättelser. Det som snarare inträffade var att utgångspunkten för dem skiftade. Man talade inte längre om stora allomfattande begrepp som klass, samhälle, och nation, utan i stället om individen, valfrihet och konsumtion. Den moraliska utgångspunkten hade förflyttats, från det kollektiva till den enskilde. 

Det är i det ljuset som man bör se de kommande decenniernas frihetsreformer och liberala landvinningar. Den kulturella myllan hade förändrats, plötsligt var politiska projekt som tog sin utgångspunkt i den enskilde gångbara i stället för misstänksamma. I Sverige fanns även de som såg den kulturella myllan som ett ideal i sig. Däribland Lars Gustafsson, en av efterkrigstidens mest unika liberala röster.

I ett brev till den nära vännen Per Ahlmark beskrev Gustafsson sin dikt ”Den goda styrelsen” som utgångspunkten för sin samhällsanalys och liberalism. I den målas glömskan, det som Kjell Espmark i en hel romansvit hade gestaltat som det svenska samhällets problem, upp som politikens ideal, som frihets själva grundförutsättning:

Där det finns ett mönster finns bara tomhet.
Vi vet det nu. Vi vet att Gåtan i oss växer,
Och spränger långsamt genom stenbunden mark,
Som de mjuka och främmande svamparna i skogen

…

Det är inte vi som vill friheten. Det finns något,
mörkt och överraskande, i oss, som vill den. Den kommer
alltid olämpligt. Något mörkt och otydligt
som finns i oss vill alltid bli något annat.
Människan. Den bit som inte passar in
i något pussel. Och allra minst sitt eget.
Och det är i det som friheten består:
att något i oss vill alltid något annat.
En god styrelse är en som har glömt oss.
Inneslutna i denna milda glömska
Växer vi som svamparna växer;
ödmjukt och gränslöst, djupt
under trädens tigande skuggor.

Som Gustafsson resonerade i För liberalismen, en pamflett som kom ut året efter att Fagerberg och Gellerfelt kastade in sina syreskapande facklor i kulturdebatten, präglas tider av ofrihet och absolutism av att politiken har en djup övertygelse om vad människan ska vara. Det är då de stora politiska projekten skapas, mallar som människan ska passas in i sätts upp. Det leder oundvikligen till att vissa hamnar utanför, inte går att trycka in i det samhälle politiken vill bygga. Tider av frihet och pluralism å andra sidan, utmärker sig av att människan tillåts vara diffus, överraskande. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Skildringar över 70- och 80-talen och Palmes Sverige, beskriver ofta den ökande polariseringen, och den allt mer hetsiga retoriken, hur den samförståndsanda som tidigare präglat landet gick förlorad. Det finns poänger i sådana beskrivningar. Men kanske berodde den ökande konflikten i debatten inte bara på Palmes retoriska förmåga, eller för att politiska debattörer och kulturskribenter höjde tonläget. Kanske var det också en tidsperiod då det faktiskt började växa fram idémässiga alternativ, då det inte bara var en stor berättelse som ramade in offentligheten utan flera som konkurrerade med varandra. 

För vissa är den utvecklingen något att sörja, den tidpunkt då tron på det gemensamma, politikens förmåga att forma samhället med de stora reformprojekten gick förlorad. För andra, för den frihetligt sinnade, bör det snarare ses som en möjlighet. Då politiken inte formar samhällen kan den enskilda människor kliva fram, och dikta sina egna berättelser.

Omslagsbilden är från Olof Palmes tal på Olof Palme tal på Sergels torg 1977, ett år efter riksdagsvalet. Foto: Svenskt Pressfoto.