Tony Högsta:
När Pomperipossa välte socialdemokratin
Samhälle Essä
För 50 år sedan, den 10 mars 1976, publicerade Expressen sagan om ”Pomperipossa i Monismanien”. Astrid Lindgrens kritik av högskattesamhällets absurda konsekvenser blev en bidragande faktor till att 44 år av socialdemokratiskt maktinnehav bröts vid valet några månader senare. Det skriver författaren och frilansjournalisten Tony Högsta.
För snart 50 år sedan, den 8 oktober 1976, tvingades Socialdemokraterna lämna ifrån sig regeringsmakten efter att ha förlorat valet. En bidragande orsak till att 44 år av socialdemokratiskt maktinnehav bröts var Astrid Lindgrens starka kritik mot det skattesystem partiet skapat. Men hur var det möjligt att en barnboksförfattare kunde få en sådan maktställning?
Allt hade sin början när Astrid Lindgren till sin fasa upptäckte att hon betalade 102 procent i skatt och fick svårt att tygla sitt småländska temperament. Hur var detta möjligt, undrade den vanligtvis lugna Astrid Lindgren.
Skulle hon verkligen betala för att få utöva sitt yrke? Visserligen räknade hon med att tjäna ungefär två miljoner kronor detta år, men med en skattebörda – bestående av inkomstskatt, sociala avgifter och förmögenhetsskatt – blev det inget kvar. Så var hennes lott som egenföretagare. Denna orättvisa kunde inte Astrid Lindgren finna sig i trots att hon sedan ungdomen varit socialdemokrat.
Tyvärr visade det sig att denna höga beskattning var fullt möjlig. Efter partiöverläggningar på Haga slott hade nämligen företrädarna för Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet slutligen, våren 1975, kommit överens om att bland annat arbetsgivaravgifterna skulle höjas.
Astrid Lindgren bestämde sig nu för att skriva en allegorisk saga som fick den lustiga titeln ”Pomperipossa i Monismanien”, som i lätt förklädnad beskrev hennes egen skattesituation. Inspirationen kom från Falstaff Fakirs saga om den långnästa häxan Pomperipossa.
Astrids Pomperipossa var nämligen barnboksförfattare likt Astrid Lindgren själv, men hon bodde inte i Sverige utan i det påhittade landet Monismanien. Allt eftersom tiden gick köpte fler och fler Pomperipossas böcker och vips var hon till sin egen förvåning både egenföretagare och höginkomsttagare. På dessa pengar betalade hon naturligtvis skatt, vilket hon med glädje också gjorde.
Måttet blev dock rågat när Pomperipossa till sin fasa upptäckte att hon betalade 102 procent i skatt.
Måttet blev dock rågat när Pomperipossa till sin fasa upptäckte att hon betalade 102 procent i skatt. Fanns det så många procent, undrade hon? ”Jo då, fick hon höra, i Monismanien finns det hur många procent som helst.” Några avdrag hade Pomperipossa inte heller, för hon hade fått lära sig av sina föräldrar att det var av ondo. Men hon hade hört att det fanns en del företagare som kunde göra stora avdrag genom ”att köpa sej något gammalt hus med mycket skulder på”.
Vad skulle Pomperipossa nu ta sig till? Hon funderade och funderade och kom fram till att hon måste tigga ihop en kofot för att kunna stjäla tillbaka åtminstone 5 000 kronor från de hemska politikerna, som stulit hennes pengar. Med kofoten i högsta hugg tänkte hon sedan: ”Darra, vise män … och skärp bevakningen omkring era kassakistor. Kan ni stjäla ohämmat så kan jag!” Vad hände sedan med Pomperipossa, kanske ni undrar. Jo, hon fick söka socialbidrag för att kunna överleva resten av livet. Och därmed var författarlivet slut.
I rask takt skrev Astrid Lindgren ner sagan i ett stenogramblock för att därefter renskriva på skrivmaskin, hennes vanliga arbetsmetod. När hon kände sig nöjd kontaktade hon Bo Strömstedt på Expressen. Strömstedt var inte bara kulturchef (och blivande chefredaktör) på Sveriges största tidning, med en upplaga på en halv miljon exemplar, utan var också gift med hennes väninna Margareta Strömstedt, som senare skulle skriva den första biografin över Astrid Lindgren. Expressens ledning förstod snart att det här kunde bli något stort och publicerade påpassligt sagan exakt samma dag som den ekonomiska debatten skulle äga rum i riksdagen, nämligen den 10 mars 1976.
Nyheten om Astrid Lindgrens saga slog ner som en bomb och spreds som en löpeld. Alla ville förstås ha tag på ett lösnummer av Expressen, som i löpsedlar över hela Sverige basunerade ut: ”ASTRID LINDGREN: Måste jag söka SOCIALHJÄLP? Hon skattar mer än hon tjänar!”
Att den satiriska sagan om häxan Pomperipossa egentligen handlade om Astrid Lindgren själv, och det höga skattetryck som utvecklats under den socialdemokratiska regeringens långa maktinnehav, liksom att hon mellan raderna hade kritiserat finansminister Gunnar Strängs (1906–1992) omtalade husaffärer i Gamla stan i Stockholm, förstod förstås alla som läste. I sagans form hade som sagt Astrid Lindgren skrivit att det fanns de som utnyttjade skattesystemet genom att göra stora avdrag i deklarationen, vilket Sträng gjorde, och därmed fick en mycket låg skatt. Om dessa ”vise män” i Monismanien skrev Astrid Lindgren bland annat:
Vad är det som farit i dom, tänkte Pomperipossa i sin mörka vrå. Är detta verkligen de vise män jag beundrade och värderade så högt? Vad är det de strävar efter att åstadkomma – ett samhälle så vrångt och omöjligt som möjligt? O, du min ungdoms rena blossande socialdemokrati, vad har de gjort med dej, tänkte hon (för nu började hon bli lite patetisk), hur länge ska ditt rena namn missbrukas för att skydda ett maktfullkomligt byråkratiskt orättfärdig förmyndarsamhälle? Hon hade trott att i ett demokratiskt land skulle allas rätt värnas. Människor skulle inte straffas och förföljas bara för att de på hederligt sätt – med eller mot sin vilja – råkade tjäna pengar.
Onsdagen den 10 mars 1976 skulle bli en tuff dag för den socialdemokratiska regeringen. Den påbörjades först med ett sedvanligt regeringssammanträde i Kanslihuset med statsminister Olof Palme i spetsen. Nyheten om Astrid Lindgrens debattinlägg kom dock att dominera sammanträdet. Snart utbröt en diskussion mellan Palme och finansministern Gunnar Sträng. Enligt historikern och författaren Henrik Berggren skall Sträng bland annat ha yttrat: ”Om man tjänar så mycket som Astrid gör, så ska man betala mycket i skatt.” Palme, som nu kanske började ångra att han låtit Sträng ensam bestämma över Sveriges finanser, insåg naturligtvis att resonemanget var helt fel. Man kunde ju inte skatta för mer än man tjänade, menade statsministern, och ska ha frågat Sträng: ”Begriper du inte att detta inte går ihop?” Sträng fick dock med sig sina statsrådskolleger och därmed var mötet slut. Palme fick finna sig att bli överkörd.
Till saken hör att finansdepartementet redan i förväg visste om vad som skulle hända. Astrid Lindgren hade nämligen skrivit ett brev till finansministern redan den 27 februari där hon beskrev sin skattesituation. Dagen före regeringssammanträdet, den 9 mars, hade Sträng också skrivit ett brev till Astrid där han gratulerade henne till en ”hygglig inkomst” och lovade att så småningom rätta till den beklagliga situationen genom någon ändring av något slag. Därefter försökte han lugna Astrid med följande ord: ”Ett vänskapligt och broderligt råd kära Astrid. Lugna Dig ett tag och invänta resultatet av min tankemöda. Tänk på hur galet det i regel gick för Emil i Lönnebergas fader som hade svårt att lägga band på sitt svåra humör. Bry Dig inte om att kasta Dig in i den politiska knivkastningen, det är ett hundgöra som Du hittills förskonats ifrån. Du skall få höra av mig.” Då debattinlägget publicerades innan brevet anlänt i Astrids brevlåda fick det inte det resultat som finansministern önskade.
Efter regeringssammanträdet väntade dagens finansdebatt i riksdagshuset. Givetvis visste alla vad som hade hänt. När moderatledaren klev upp i talarstolen var förstås ämnet givet. Gösta Bohman gick i frontalangrepp mot den sittande regeringens skattepolitik och avslutade det hela med att läsa upp Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa i Monismanien. Ungefär samtidigt sågs också Gunnar Sträng sitta i riksdagsbänken och läsa debattinlägget i Expressen, som även en berömd bild vittnar om.
När talmannen sedan gav Gunnar Sträng ordet för att svara så valde finansministern att ta strid och förlöjliga sig över Astrid Lindgrens ”osakkunskap”:
Den är en intressant kombination av stimulerande litterär förmåga och djup osakkunskap i skattepolitikens irrgångar. Men skattepolitiken begär vi ju inte att Astrid Lindgren skall klara. Jag kan bara säga att i den mån hon från sina utgångspunkter är irriterad över att den här kammaren i stor enighet gjorde en begränsning av avdragsrätten, så bör det väl ändå understrykas att kammaren var så resonabel att Astrid Lindgren får dra av 60 000 kr varje år för den pensionsförsäkring hon till äventyrs har. Det tyckte nog kammaren liksom jag var en ganska hyggligt tilltagen bidragssumma. När det gäller hennes tal om överbeskattning tillät jag mig att säga att när vi lyfte av det här taket, så fick vi vissa oönskade effekter som vi naturligtvis sitter och funderar hur vi skall justera. Men det är ingen panik för alla de B-skattebetalare som går omkring med de här höga miljoninkomsterna. De har tiden på sig till april 1977 innan det händer någonting – det är stupstocken. Dessförinnan hoppas jag att vi i finansdepartementet skall hitta en lösning på den här frågan. Dessutom har Astrid Lindgren räknat fel. Men det finns väl möjligheter att tala om det för henne mera personligt, så att jag inte behöver föra den diskussionen här. Jag sätter det allra största värde på Astrid Lindgren. Framför allt tycker jag att hon har gjort en strålande litterär insats. Jag har någon gång frågat mig: Varför blev hon inte ledamot av Svenska akademien? Hon skulle ha prytt sin plats där. Men jag tror att hon bör avhålla sig från att göra offentliga uttalanden i de skattepolitiska frågorna. Hon kommer att vinna på det.
Astrid Lindgren gav snart finansminister Sträng svar på tal med de klassiska orden: ”Berätta sagor har Gunnar Sträng alltid varit duktig på, men räkna har han inte lärt sig. Vi borde byta jobb han och jag.”
Gunnar Strängs attack mot Astrid Lindgren fick därmed en motsatt effekt än vad han hade tänkt.
Gunnar Strängs attack mot Astrid Lindgren fick därmed en motsatt effekt än vad han hade tänkt. Nu framstod finansministern som någon som bara ville framhäva sin egen förträfflighet inför andra och kritisera Astrid Lindgren på ett överlägset och taktlöst sätt. Den folkkära finansministerns förtjänster sjönk nu som en sten. Astrid Lindgrens framgång var därmed total.
Detta ägde alltså rum i mars 1976. Eftersom det skulle hållas riksdagsval samma höst förstod den socialdemokratiska regeringen att man måste göra något åt saken. Det gick ju inte att gå emot Astrid Lindgren som var så populär. Dessutom utbröt en folkstorm mot regeringens skattepolitik vilket märktes i vikande opinionssiffror. Nu blev det Gunnar Strängs tur att se sig överkörd då Olof Palme tvingades att medge att Astrid Lindgren hade rätt i sina beräkningar. Detta skedde i en tv-intervju. Statsministern utlovade också att en skatteändring skulle ske inom kort. Astrid Lindgren var nu inte dummare än att hon förstod varför regeringen hade ändrat sig. Det var ju så genomskinligt att deras önskan var ”att få sitta kvar vid maktens köttgrytor”, menade hon.
Under de närmaste månaderna fram till valet skrev Astrid Lindgren den ena artikeln efter den andra i Expressen och tonen blev alltmer skarp. Hon menade bland annat att regeringen borde avgå för att ha övergett sin egen ideologi, blivit odemokratisk och maktfullkomlig och föreslog till och med att Socialdemokraterna skulle byta namn till ”Socialbyråkratiska partiet”. Ord och inga visor. Nu var Astrid Lindgren inte längre en snäll barnboksförfattare utan hade förvandlats till en politisk agitator.
Detta var en bidragande faktor till att Socialdemokraterna efter 44 år i regeringsställning förlorade makten vid riksdagsvalet september. Men det fanns förstås också andra orsaker än Astrid Lindgrens kritik. Några av dessa torde ha varit kärnkraftsfrågan och löntagarfonderna som delade partiet i olika riktningar.
Betungande för Socialdemokraterna var också hur Sverige i juni samma år beskrevs av amerikanska Time Magazine med termer som ”Sweden’s Surrealistic Socialism”. Där uppmärksammade man inte bara Astrid Lindgrens skattekritik utan att även en annan världsberömd svensk blivit styvmoderlig behandlad av svenska myndigheter. Regissören Ingmar Bergman, liksom Astrid Lindgren socialdemokrat, hade nämligen lämnat sitt fosterland och utvandrat till München sedan han blivit bortförd av polisen mitt under en Dramaten-repetition då åtal om skattebrott förelåg. Det skulle dröja många år innan Bergman återkom till Sverige, som han beskrev som ”en särskild slags byråkrati som växer likt en galopperande cancer”, trots att han blev rentvådd i svensk domstol.
Som ett resultat av valnederlaget fick Olof Palme lämna över statsministerposten till centerledaren Thorbjörn Fälldin, som bildade en borgerlig trepartiregering. Gunnar Sträng fick lämna posten som finansminister efter 21 år.
I och med denna framgång i skattepolitiken vaknade Astrid Lindgrens engagemang som stridbar samhällsdebattör och opinionsbildare, vilket gav henne, säkert oavsiktligt, en slags maktställning av symbolisk art. Förutom att fortsätta att skriva barnböcker, engagerade hon sig i en rad viktiga ämnen som låg hennes hjärta nära. I debatten om barnuppfostran underströk hon att barn behöver kärlek, respekt och förståelse liksom att våld inte får förekomma i någon form, varken fysiskt eller psykiskt. Därefter följde hennes engagemang om avveckling av kärnkraften. Astrid Lindgrens sista kamp, som kom att pågå i många år, handlade om djurens situation. Men det är en annan historia.
Omslagsfoto där finansminister Gunnar Sträng (S) läser Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa under den ekonomisk-politiska debatten i riksdagen den 10 mars 1976: Sven-Erik Sjöberg/SCANPIX SWEDEN