När jag under vårvintern 2025 skrev essän ”Tänk om väst har fel om Ukraina?” var syftet att ifrågasätta åsiktskorridoren kring Rysslands aggression mot Ukraina. I centrum står realismen, den skolbildning i utrikespolitiken som betraktar länders agerande mot bakgrund av deras nationella säkerhetsintressen. Dessa idéer har starkt definierat både den finska och svenska utrikespolitiken under 1900-talet, men när samma perspektiv anläggs för att förstå dagens krig i Ukraina har det oftast avfärdats som ”att gå Kremls ärenden”. 

Hur kan realismen, som varit så definierande för vår egen utrikespolitik, avfärdas med nästan samma grad av konsensus för att förstå Ukraina? Med vår egen historia av att leva i närheten av den ryska stormakten i åtanke tycks svaret ha mer med taktiserande än med genuint sanningssökande att göra. Krigets första offer är sanningen, och med vår känslomässiga närhet till Ukraina har detta förstört möjligheten att föra en sansad debatt om geopolitikens komplexitet bortom fördummande förenkling.

Jag ska här förtydliga att avsikten aldrig varit att helt avskriva den liberala idealismen som ett moraliskt rättesnöre i utrikespolitiken, utan enbart att vidga den geopolitiska analysen.

Det har knappast blivit mindre intressant under det år som passerat. Europas politiker och diplomater har slutat att tro på fantasin om en ukrainsk återerövring av förlorade områden, och efterlyser nu i stället en hållbar fred som kan garanteras av stormakterna. Man har med andra ord konvergerat mot den uppfattning som Europas politiker brukar inta i princip alla andra väpnade konflikter världen över, till vilka man har en nykter känslomässig distans. Ärliga försök till vapenstillestånd har cirkulerat, men inget av dessa förslag har hittills framstått som tillräckligt attraktiva för Ryssland att acceptera. 

Det är lätt att förstå varför. Som den brittiske Rysslands-historikern Mark Galeotti skriver i The Spectator: “Varför ska Moskva pausa sina attacker och ge Ukraina en chans att omgruppera, bara för att riskera att det inte blir någon överenskommelse efter månader av resultatlöst filibustrande från Kyiv?”.

Samtidigt har Europa insett både sin egen och Rysslands oumbärliga roll som garanter av en fred, när den väl kommer. Mot denna bakgrund efterlyste den franske presidenten en ansats att ”definiera regler” för en ny typ av samexistens med Ryssland, när han tog till orda vid säkerhetskonferensen i München i februari 2026.

Ännu mer har realismen bekräftat sin relevans för att förstå händelseutvecklingen utanför Europa. I Venezuela har USA:s militär har på uppdrag av president Donald Trump genomfört en attack och tillfångatagit landets president Maduro. Därigenom har Monroedoktrinen återaktiverats: Uppfattningen att den västra hemisfären är att betrakta som USA:s bakgård och ett område där man förväntar sig total uppslutning bakom amerikanska säkerhetsintressen. I Peking och Moskva antecknar man flitigt den amerikanska politiken.

Samme president har inför en hel värld deklarerat att Grönland ingår i samma amerikanska intressesfär, och att USA behöver få full kontroll över ön, med militärmakt om så krävs. 

Man behöver inte, som Kanadas premiärminister, för den skull betrakta den liberala världsordning vi levt under som lika förljugen som det sovjetiska systemets offentliga lögner. Det räcker med att inse, som Europa under Grönlandskrisen, att appeller till en “regelbaserad världsordning” måste kunna backas upp av skarpladdade vapen. En syntes mellan liberala och realistiska perspektiv som sammanfattats väl i Alexander Stubb nyord ”värdebaserad realism”.

I skrivande stund pågår fortfarande USA:s krig mot Iran, men som den demokratiske senatorn Chuck Schumer konstaterade tycks motiven för kriget ändras “timme för timme”. 

Vill man på riktigt förstå utrikespolitik är det dock en dum strategi att enbart hänga med i nyhetsflödets rasande tempo. Lika viktigt är att ägna sig åt något betydligt svårare: Koncentrerad efterklokhet.

Precis detta är vad jag försöker åstadkomma med essän nedan.

***

Ska Sverige skicka fredsbevarande trupper till Ukraina? Frågan blev sprängstoff i en debatt i Sveriges Radio i februari 2025 mellan statsvetaren Johan Wennström och den säkerhetspolitiska experten Patrik Oksanen. Wennström ifrågasatte hela den gängse bilden: Väst, inte Ryssland, var boven i dramat, och USA hade underblåst konflikten genom militärt stöd.

”Ursäkta, vad sa du just nu?” svarade Patrik Oksanen, märkbart ur balans.

Jag måste erkänna att jag njöt av att höra detta eldiga meningsutbyte. Inte för att det var en särskilt bra debatt, men för att det över huvud taget var en debatt.

Den svenska synen på Ukraina har blivit de senaste årens verkliga åsiktskorridor. I dess spår syns en påtaglig intellektuell förslappning. Att våra politiker upprepar mantran som ”att stå upp för den regelbaserade världsordningen” och ”stå upp för Ukrainas suveränitet” kan man förlåta. Men att också ledarskribenter och experter gör det utan närmare krav på grundläggande argumentation för sin sak är en filosofisk dödssynd. Svensk utrikespolitisk debatt har fått stora likheter med medeltidens skolastiker: den består av människor som upprepar mantran för att de är rätt, men inte varför.

Det är inte stödet för Ukraina i sig som är problemet, utan att frågan omöjliggjort en öppen diskussion om den viktigaste frågan för internationella relationer: Hur säkrar vi fred? I pudelns kärna finns konflikten mellan två dominerande skolbildningar: realism och liberalism. Stödet för realismen och liberalismen har skiftat under 1900-talet, men sedan 1989 har liberalismen dominerat, och den omfattar såväl George W Bush som dagens svenska socialdemokrater. Enligt detta synsätt uppnås fred bäst genom att stater agerar för att bygga internationella system för handel, samarbete och konflikthantering. Realister utgår tvärtom från staters egenintresse av överlevnad. När Johan Wennström kritiserar Väst för att ha bidragit till eskalering i Ukraina, är det realistens röst vi hör.

Enligt detta synsätt uppnås fred bäst genom att stater agerar för att bygga internationella system för handel, samarbete och konflikthantering.

Den svenska borgerligheten har präglats starkt av liberalismen i utrikespolitiken. Måndagar för frihet startades som en proteströrelse på 90-talet av moderaten Gunnar Hökmark, inte främst för att ett fritt Baltikum var klokt för att säkra Sveriges överlevnad, utan för att det var rätt och riktigt i liberal mening. De baltiska folken skulle få demokrati och självständighet att bestämma över sitt eget öde. Tidösamarbetet har starkt influerats av denna ideologiska kompassnål, även om Moderaterna under senare år blandat upp liberalismen med ett mer realistiskt tankesätt. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har sökt förena de båda perspektiven under parollen ”värdebaserad realism”.

Sverigedemokraterna är dock det enda parti som helt bekänner sig till realismen. Det bör knappast förvåna någon som läst sin Rudolf Kjellén (1864–1922), central inspirationskälla till den svenska nationalkonservatismen och fader till begreppet geopolitik. När partiet gjorde riksdagsentré 2010 formulerade man således tre typiskt realistiska ståndpunkter i EU-nämnden: EU inte ska lägga tid på mänskliga rättigheter, Sverige ska inte störa relationerna till Ryssland genom att blanda sig i konflikten i södra Kaukasus, och svenska försvaret ska avstå från samarbete med andra för att ”svensk militär ska ha som enda syfte att försvara svenska intressen”.¹

Men tiderna förändras, och i ljuset av ett mer spänt omvärldsläge har även sverigedemokrater vädrat ut den kjellénska pipröken och slutit leden med den liberala mittfåran. 

Så sent som vintern 2022 , i upptakten till den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina, lyckades Annie Lööf få SD att ta bort en formulering på sin hemsida om att ”respektera balansen mellan stormakterna”. SD kröp till korset, ropade ”Slava Ukraini!” och så var det bra med det.

Men skam den som tror att realismen har försvunnit ur det sverigedemokratiska tänkandet. Inför kommande val behöver därför borgerliga partier fundera på hur realismens och liberalismens olikartade perspektiv påverkar deras egna utrikespolitiska vägval.

***

Låt oss ta hjälp av en av realismens främsta företrädare, den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer. 2015, ett år efter den ryska annekteringen av Krim, höll Mearsheimer ett föredrag vid Chicagos universitet under den minst sagt pikanta rubriken ”Why is Ukraine the West’s Fault?”. Föredraget har visats över 30 miljoner gånger på Youtube och erbjuder ett koncentrat över realisters kritik av liberalism i utrikespolitiken. I inrikespolitiken, lyder Mearsheimers synsätt, ser liberaler staten som en förutsättning för att garantera ett liberalt samhälle, vid sidan av mänskliga fri- och rättigheter, liksom tolerans för olikheter. Staten är, som Thomas Paine sade, ”ett nödvändigt ont”. Flyttar vi fokus till det internationella samfundet ser vi att liberalismen saknar denna avgörande förutsättning: det finns ingen världsstat. ”När en stat ringer 112”, skriver Mearsheimer,

”finns det ingen annan på andra sidan som svarar.” Det internationella systemet är alltså till sin natur anarkistiskt. Tänk på hur internationella drogkarteller opererar. I avsaknad av ett överordnat rättssystem gör man bäst i att ta med en pistol till förhandlingsbordet.

Det här gör överlevnad till varje stats primära mål, enligt realister. Stater måste regelbundet bedöma andra staters militära resurser och intentioner. Här finns en grundläggande osäkerhet: vi kan aldrig vara helt säkra på om de är vänliga eller fientliga. Vad som är ett existentiellt hot avgör varje stat själv och ingen FN-stadga är så stark att den kan åsidosätta den egna statens mål att överleva. Men stater missbedömer regelbundet andras intentioner, och går i krig för sådant som hade kunnat undvikas. Det gör internationell politik, enligt Mearsheimer, till en ”stor tragedi”.

Finlands tidigare president Paasikivi talade om de små nationernas ”penibla lott” vilket gör att de ”måste vika för stormakter, t.o.m. tåla förödmjukelser av dem”.

Realisternas betonande av egenintresset gör dem skeptiska till regelstyrda allianser och institutioner. Men också till krig med ideologiska förtecken som ignorerar statens suveränitet, eller aktiverar andra staters eller nationers överlevnadsinstinkter. Sammanfattningsvis gör detta ”balanspolitik” till ett hedersord för realister, för endast denna kan garantera varaktig fred. Det ser vi i Henry Kissingers avhandling A World Restored från 1957 som hyllade Wienkongressens europeiska balanspolitik efter Napoleonkrigen. Men också i begreppet Finlandisering som efter den ryska invasionen av Ukraina fått en starkt negativ klang i säkerhetspolitiska cirklar eftersom det beskriver de eftergifter som små stater gör till stora för att få behålla sin suveränitet. Realister ser dock detta som en helt naturlig del av geopolitikens regler. Finlands tidigare president Paasikivi, som Olof Palme gärna citerade, talade om de små nationernas ”penibla lott” vilket gör att de ”måste vika för stormakter, t.o.m. tåla förödmjukelser av dem”. Han visste vad han talade om. Med Parisfreden 1947 behöll Finland sin parlamentarism och demokrati samtidigt som man efter ett blodigt krig avstod ett stort territorium och därefter inledde ett nära samarbete med Sovjetunionen, i syfte att övertyga Sovjetunionen om Finlands vänskapliga intentioner.

Motsatsen ser en del realister i västs utrikespolitik i Östeuropa och Ukraina. Med liberala förtecken har väst där i decennier stött demokratisering, ekonomiskt utbyte och Nato-utvidgning mot Rysslands påståenden om att detta hotar landets säkerhet. 2008 antog Nato en deklaration som slog fast att Ukraina och Georgien ”kommer att bli medlemmar i Nato”. Ryssland gjorde klart att detta var en röd linje, ett existentiellt hot och svarade, först med invasionen av Georgien 2008, annekteringen av Krim 2014 och slutligen det fullskaliga kriget mot Ukraina 2022.

Mearsheimer menar att väst på detta sätt agerat emot realistiska principer och invaggat Ukraina och andra länder i Rysslands närhet i en falsk tro att de helt kan forma en självständig utrikespolitik. I stället för att stötta utvidgning av Nato borde USA och dess allierade ha förstått att Ryssland skulle känt sig hotat och därför i stället haft sikte på att göra Ukraina till en neutral buffertzon mellan öst och väst, likt Finland eller Österrike under kalla kriget.

Men liberaler håller inte med om detta. Svaret är liberal hegemoni, genom att använda statens utrikespolitiska och militära resurser för att skapa ett internationellt system av regler med individens fri- och rättigheter i centrum. Och genom att driva en utrikespolitik för att avsätta despoter, militär intervention och social ingenjörskonst i andra länder kan man uppnå det målet. Bara genom att undanröja despoter kan världen göras ”safe for democracy”, som USA:s president Woodrow Wilson uttryckte det 1917 när han framför den amerikanska kongressen argumenterade för en intervention mot Kejsartyskland i första världskriget.

Mearsheimer ser därför den fullfjädrade liberalismen, inte bara i Natos utvidgning mot Ryssland, utan också i USA:s militära ingripanden i andra länder som möjliggjordes efter Sovjetunionens fall 1991. Vi kan påminna oss om hur president George W Bush inför invasionen av Irak 2003 förebådade en ”age of progress and liberty” och slog fast historiens riktning i starkt liberala ordalag: ”Free peoples will set the course of history, and free peoples will keep the peace of the world.” I denna anda följde Europa med. Storbritanniens premiärminister Tony Blair menade i ett tal 1999 att tiden för icke-intervention slutligen var förbi. Nu skulle demokratier känna ansvar, också för att intervenera i andra länders konflikter. Tysklands utrikesminister Joschka Fischer hävdade i sin tur att det var en grundläggande europeisk princip att vara emot ”balanspolitik”, där utrikespolitiken tar sin utgångspunkt i styrkeförhållandet mellan stater.

Det är i grunden omöjligt att se sådana uttalanden utanför den historiska kontext som två händelser ger: det nazityska nederlaget 1945 och Sovjetunionens sammanbrott 1991. Andra världskriget har i sin historiska förståelse blivit en urtyp för det ”moraliska kriget”, och Tysklands kapitulation den geopolitiska manifestationen av ett moraliskt haveri. På så sätt bekräftade den geopolitiska utvecklingen 1945 den utrikespolitiska liberalismens tes att varaktig fred bara kan uppnås genom en fullständig kapitulation av människovidriga systembyggen, till förmån för ett helt europeiskt (och i förlängningen globalt) system byggt på liberal demokrati. Övertygelsen att man kunde kompromissa med despoter för fred, det som hade väglett västmakterna vid 1938 års Münchenöverenskommelse, hade med Hitler och den tyska katastrofen slutligen förpassats till historiens soptipp, understött, inte bara av avskyn mot den nazityska erövringspolitiken, utan också av Förintelsens massiva brott. För Blair, Bush och Fischer förstärktes sådana insikter i sin samtida kontext också av misslyckandet att stoppa folkmorden i Rwanda 1994 och i Srebrenica 1995.

På ett liknande sätt blev fallet av Sovjetunionen en mindre våldsam, bekräftelse på liberalismens väg mot att bli en geopolitisk monolit. Kommunismens kollaps uppfyllde den profetia som redan Immanuel Kant hade skissat på 1795 i skriften Om den eviga freden, det vill säga idén om ett globalt, liberalt, och regelbaserat statssystem av fredliga stater.

Men precis som vi behöver förstå den utrikespolitiska liberalismens historiska kontext behöver vi i dag intressera oss för varför realisters argument vinner mark. Låt oss därför titta närmare på två utrikespolitiska dilemman för liberalismen som redan behandlats ytligt: balanspolitiken och liberal intervention.

***

Med sin ideologiskt drivna expansionism har väst drivit sig självt mot en militär konfrontation med Ryssland, enligt realisters synsätt. Väst har på detta sätt, mot historiens lärdomar, drivit Ukraina in i en falsk tro att man kan föra en utrikespolitik utan att ta hänsyn till ryska intressen. Återigen har en stor tragedi inträffat. Nato har missbedömt Rysslands intentioner, och överskattat de liberala principerna. Vill vi bygga en fredlig värld borde vi i stället respektera staters fundamentala röda linjer, även om andra staters system är illiberala och till och med motbjudande. Ligger det något i denna kritik?

Den brittiske utrikesjournalisten Tim Marshall beskriver i boken Geografins makt Ryssland som ett land som saknar naturliga gränser, och befinner sig som en väldig landmassa på den stora europeiska slätten. I motsats till den som vill invadera Storbritannien eller Sverige behöver den utländska makt som vill invadera Ryssland bara korsa ett streck i sanden. Och det har, som bekant, hänt fler än en gång i världshistorien.

1708 tågade Karl XII in i Ryssland med sina blågula karoliner. Näst på tur stod Napoleon som 1812 tågade in i Ryssland med sin Grande Armée. Drygt hundra år senare var det dags igen. 1918 stod tyska kejserliga trupper endast 14 mil från Sankt Petersburg. Slutligen invaderades Sovjetunionen drygt tjugo år senare av Nazityskland under Operation Barbarossa. Ett försvarskrig som för Sovjetunionen kunde vändas först genom slaget vid Stalingrad, och som fördes med enorma förluster i människoliv, och som gjordes än värre av Nazitysklands raskrig mot civilbefolkningen.

Det är inte konstigt att denna historiska erfarenhet har format en rysk insikt om att den enda långsiktiga säkerheten för att garantera statens överlevnad är att omge sig med en buffertzon av vänligt inriktade stater eller vasaller. Att ett Natoanslutet Ukraina, med en lång landsgräns till Ryssland, står i bjärt kontrast till ett sådant synsätt borde knappast behöva konstateras.

Redan 1998 varnade diplomaten George Kennan, den amerikanska kalla krigspolitikens fader, för en sådan politik: ”Jag tror att ryssarna gradvis kommer att reagera rätt negativt och att det kommer att påverka deras politik. Jag tror att det är ett tragiskt misstag. Det fanns överhuvudtaget ingen anledning till detta. Ingen hotade någon.” Någon kanske invänder här att en stat visserligen måste ta itu med uppenbara hot mot sin suveränitet (tänk Israel mot Hamas), men att Nato inte är fientligt mot Ryssland. Men betänk då ryssarnas historiska erfarenhet av invasion, realisters grundantagande att vi aldrig säkert kan veta andra staters intentioner, att Nato grundades för att möta Sovjetunionen i strid, och hela tiden inriktats på militär konfrontation med Ryssland. Föreställ dig sedan följande, helt påhittade, scenario:

I Mexico City höll Vladimir Putin i går ett tal där han bekräftade vänskapen mellan de båda länderna. Mexiko har under en längre tid vägt mellan pro-amerikanska och pro-ryska krafter, men de senaste åren har det vägt över åt det sistnämnda med en seger i förra årets presidentval för den proryska kandidaten. Härommånaden slöt landet ett nytt ekonomiskt partnerskap med Ryssland och landet har sedan drygt tio år tillbaka uttalat en ambition om att gå med i den rysk-ledda militäralliansen CSTO inom en snar framtid, vilket kommer att möjliggöra att rysk militär baseras på mexikansk mark. Putin bekräftade å sin sida att alliansen är defensiv och inte har några aggressiva ambitioner gentemot USA.

Skulle USA ha accepterat en sådan situation med hänvisning till varje stats rätt att ”självständigt välja väg i utrikespolitiken”? Hade USA:s politiska ledarskap lugnats av den ryske presidentens uttalanden om att alliansen var defensiv och inte offensiv? Nej, naturligtvis inte. USA hade självklart invaderat Mexiko, eller på annat sätt gjort vad man kan för att genomföra ett regimskifte, för att säkerställa att Mexikos statsledning inte hotade vitala amerikanska säkerhetsintressen. Låt mig betona att detta hade ägt rum även om Mexiko hade haft rätt i sak, det vill säga, att det faktiskt inte fanns några aggressiva ambitioner gentemot USA.

Faktum är att detta redan hänt, flera gånger. Enligt den så kallade Monroedoktrinen accepterar USA ingen inblandning av europeiska stater i den västra hemisfären, något man betraktar som ett hot mot USA:s säkerhet. På denna doktrin följer en lång amerikansk historia av invasioner i latinamerikanska stater eller iscensatta statskupper: Kuba, Mexiko, Nicaragua, Panama, Dominikanska republiken, Haiti, Brasilien, Bolivia, Chile.

Så varför accepterar vi amerikansk realism men inte rysk? Det finns såklart en rad motargument mot detta synsätt. För det första kan man argumentera för att Rysslands efterfrågade buffertzon inte motiveras av realism, utan av imperialism. Detta har varit det helt dominerande synsättet i den svenska debatten, framfört av bland andra Rysslandskännaren Martin Kragh. Från slutet av 1700-talet och framåt har ryska politiker och ideologer motiverat territoriell expansion västerut på grundval av en imperialistisk idé om Ryssland som den ledande nationen i den slaviska kultursfären. En del av detta idéarv har Putin nu åter plockat upp när han hävdar en historisk, etnisk och kulturell enhet mellan Ukraina och Ryssland, vilket skulle diskvalificera Ukraina som politisk entitet.

Flera europeiska länder delar Rysslands svaghet av att befinna sig på den stora europeiska slätten.

Mot denna historiska bakgrund kan man hävda att länderna i Östeuropa agerat realistiskt utifrån analysen att det enda som kan skydda dessa staters överlevnad mot rysk imperialism är Natomedlemskap och ett amerikanskt kärnvapenparaply. På så sätt har ju stater som Polen, Litauen och även Ukraina faktiskt agerat i enlighet med realismens principer och satt den egna statens överlevnad främst. Men detta antagande bygger på att USA också skulle anse att deras länder är vitala säkerhetsintressen. Som vi sett det senaste året, verkar det inte längre vara givet. För det andra kan de geopolitiska argument som präglat Rysslands utrikespolitiska tänkande också användas av Europa. Flera europeiska länder delar Rysslands svaghet av att befinna sig på den stora europeiska slätten. Ukraina, Polen, Tyskland, ja till och Frankrike är exempel på stater som fått erfara vad rysk invasion österifrån innebär. 

Man kan till och med argumentera för att det ur dessa länders perspektiv är ett ännu starkare argument. I motsats till Ryssland har nämligen inte dessa länder något väldigt hinderland, dit man kan retirera vid en rysk invasion. Ryssland å sin sida, har ett betydande strategiskt djup med sin väldiga landmassa öster om huvudstaden Moskva som sträcker sig bort mot Fjärran Östern och Stilla havet. Något man återkommande har nyttjat för att göra strategisk reträtt och flytta trupper och industrier bakom de angripande fiendernas linjer. Varför skulle alltså de europeiska länderna visa större förståelse för dessa ryska geopolitiska argument, när de även går att applicera på sig själva?

Från liberal synvinkel finns också en rad motargument, vilka dagligen upprepas i den svenska politiska debatten. Två fel gör såklart inte ett rätt. Att USA agerat dubbelmoraliskt historiskt borde inte göra oss mindre förlåtande mot Ryssland i dag. En liberal sätter det regelbaserade internationella systemet i centrum och enligt detta ska varje stat självständigt få välja utrikespolitisk linje. Vad ger Ryssland rätt att diktera självständiga staters utrikespolitiska vägval? Desto mer relevant utifrån liberalt synsätt är respekten för ukrainarna, inte bara staten Ukraina. Rysslands upplevelse av existentiellt hot kan inte ha samma utrikespolitiska värde, som de demokratiska östeuropeiska staters liknande upplevelse, just eftersom systemen är olika. Det förstnämnda representerar ett system som kränker mänskliga fri- och rättigheter, de sistnämnda länder som värnar dem. Varje försvagning av ryska maktanspråk är alltså i grunden gott, även om de upplevs som existentiella hot av den nuvarande regimen i Moskva. Målet måste vara en långsiktig seger för liberalismen och därmed för alla människors frihet att leva under en anständig regim. I slutändan ett regimskifte i Moskva, och en befrielse av den ryska civilbefolkningen från Putins förtryck av en Nemtsov eller Navalnyj.

Det som jag hoppas ska framgå för dig som läser detta, vilket enligt mig utgör den realistiska kritikens kärna, är att en liberal utrikespolitik och avvisande av balanspolitik inte nödvändigtvis leder till fred och geopolitisk stabilitet. När den ryska realismen ställs mot den västerländska liberalismens avvisande av den förhatliga balanspolitiken tyder tvärtom mycket på att de motstridiga perspektiven leder till ökad konflikt. Som exemplet med Ukraina visar kan priset för en utrikespolitik med liberalismens moraliskt riktiga principer i centrum leda till fler krig och fler krigsoffer.

Man kan naturligtvis dra slutsatsen att detta legitima krig är att föredra framför en fred som kompromissar med liberala principer, till priset av en finlandisering av Ukraina. Men låt oss vara ärligare och fundera över den målkonflikten. Hur ställer vi oss inför det realistiska valet mellan finlandisering och ett fortsatt krig när ryssarna fortsätter att bomba Ukraina sönder och samman till något som liknar inbördeskrigets Syrien? Är ett neutralt Ukraina i fred att föredra framför ett land som på pappret är en del av väst men där ryska bomber fortsätter att regna ner? Och, framför allt, vad ligger i det ukrainska folkets intresse? Svaret är inte givet.

Det är fullt möjligt att föreställa sig en annan väg. En där de europeiska staterna efter 1991, i ett eko efter den franske presidenten Charles de Gaulle, hade lagt fram en långsiktig vision om ”Ett Europa från Atlanten till Uralbergen”. Fört en utrikespolitik där man välkomnat demokratisering och marknadsekonomi i de forna kommunistiska länderna, men avvisat Natomedlemskap med hänsyn till långsiktig stabilitet gentemot Ryssland. Ett Europa där man på realistisk grund, genom EU, tidigare hade börjat bygga upp egna europeiska försvarsstyrkor som stod självständiga från Nato och USA, och därmed från ryskt perspektiv frigjort sig från det problematiska arvet av ideologiskt driven, antisovjetisk kalla kriget-politik.

Hade en sådan politik kunnat få Ryssland att välja en annan väg, än den aggressiva utrikespolitik som inleddes med Georgien 2008 och nådde sin fruktansvärda kulmen med invasionen av Ukraina 2022? Hade ett demokratiskt men neutralt Ukraina funnits i ett sådant Europa? Jag vet inte, men möjligheten finns. Och fortfarande i dag är det alternativet en möjlighet. Om borgerliga politiker är intellektuellt hederliga erkänner man det för att skapa en så öppen förståelse som möjligt av Europas handlingsval. Jag argumenterar inte för att en sådan väg med nödvändighet hade varit bättre. Men att reducera Europas geopolitiska vägval till de två ytterligheterna, att duka under för rysk imperialism eller att fortsätta ett krig motiverat av liberala utrikespolitiska principer, är helt enkelt fel. 

Slutligen behöver västerländska politiker som säger sig värna en ”regelbaserad världsordning” ibland rikta blicken inåt, mot de egna leden. Tankeexperiment om en föreställd mexikansk-rysk militärallians kan hjälpa oss på traven. Hade svenska politiker visat förståelse för en amerikansk invasion av Mexiko, mot bakgrund av det upplevda hotet från en nära förestående rysk allians? Hade Sverige självt ställt upp på de liberala principerna om utrikespolitisk självständighet om våra grannländer Danmark och Norge var ryska eller kinesiska vasaller? Hade vi godtagit försäkringar om att deras intentioner inte var fientliga, eller hade vi – med realismens lärdomar i bakfickan – slängt principerna överbord och säkrat nationens överlevnad?

Svaret på sådana principiella frågor spelar alltså roll, för det avgör med vilka principiella argument vår politik i Ukraina kan berättigas, och när vi behöver inse att våra höga liberala ideal i själva verket är en potemkinkuliss som döljer vår egen krassa realism.

***

Om Ukraina belyser balanspolitikens förhållande till liberalismen kan den västerländska politiken i Mellanöstern synliggöra svårigheten att förena liberalismen med statens suveränitet. Under det tidiga 2000-talet engagerade sig USA i åtminstone fem försök att omforma länder efter sin egen avbild: Irak, Afghanistan, Egypten, Libyen och Syrien. I backspegeln kan vi konstatera att empirin för en sådan liberal, interventionistisk utrikespolitik inte är särskilt stark.

USA:s kaotiska utträde ur Afghanistan 2021 efter nästan 20 år av krig bekräftar tesen att det är mycket svårt att genom intervention omforma stater till liberala demokratier. Trots tiotusentals trupper och enorma summor i pengar spenderat på bistånd och institutionsbyggande är Afghanistan i hög grad tillbaka där de var innan den amerikanska interventionen: i en talibanstyrd diktatur, präglad av sträng sharialag.

I Irak skulle avsättandet av Saddam Hussein skapa en livskraftig demokrati. I stället fick vi inbördeskrig mellan rivaliserande religiösa grupperingar och framväxten av en extrem religiös sekt (Islamiska staten) som skulle orsaka ytterligare flera år av krig, terror och stort lidande för civilbefolkningen liksom många amerikanska soldaters död. En liknande strategi sattes i verket 2011 när Nato ingrep för att avsätta diktatorn Muammar al-Gaddafi, understött av regeringen Reinfeldt och svenska Gripenplan. Målet var en god jordmån för den arabiska våren och en ny demokrati. Men i rasmassorna efter flygbombningarna började i stället nytt ogräs att växa. Än i dag är Libyen en så kallad failed state, där olika extrema grupper gör anspråk på statssuveräniteten.

I det syriska inbördeskriget grep USA aldrig in, efter en tvärvändning av president Obama 2013. Men genom CIA spenderades mer än 1,5 miljarder dollar på träning av olika väpnade grupper. Den insatsen har nu slutligen burit frukt, genom att ett nytt islamistiskt ledarskap tagit makten från en grym sekulär diktator. Framstegen för liberala principer är än så länge mycket svårtydda. Ett liknande tillvägagångssätt tillgrep USA i Egypten, där man agerat i kulisserna för att få den tidigare folkvalde presidenten från det muslimska brödraskapet, Muhammad Morsi, avsatt. I dess plats finns nu åter en hårdför diktator, General Abdel Fattah el-Sisi.

En empirisk genomgång av totalt 35 amerikanska interventioner i utvecklingsländer mellan andra världskrigets slut och 2004 lämnar ett dystert besked. I endast ett eller möjligen två fall uppstod fungerande demokratier inom en tioårsperiod: Colombia och Panama, efter interventionerna 1989.

Ironiskt nog var Italiens region i ett lugnare skick i slutet av Stewarts guvernörsmandat än brittisk-ockuperade Maysan.

Den relevanta kritiken mot liberal intervention kommer inte bara från realister, utan också från de egna leden. I sin självbiografiska bok Occupational Hazards berättar diplomaten och den tidigare Tory-politikern Rory Stewart om sin tid som provisorisk guvernör i den irakiska provisen Maysan, en av de irakiska regioner som ockuperades av Storbritannien efter invasionen 2003. Där ägnade han många sena kvällar åt att studera de olika klanledarnas inbördes relation och seder i syfte att kunna medla i deras konflikter, och bidra till avspänning i kölvattnet av invasionen. Likaså berättar han om den brittiska arméns modiga insatser för att stävja upplopp och krigshandlingar. Kontrasten kunde inte vara större i hur han beskriver den undermåliga insats som Italien, den tredje ockuperande stora västmakten i Irak, stod för. Italienarna ingrep sällan i konflikterna mellan olika klaner och rivaliserande religiösa grupper. Mest satt man av tiden inne på den italienska militärbasen som – stereotypt nog – serverade utsökt mat.

Men, ironiskt nog var Italiens region i ett lugnare skick i slutet av Stewarts guvernörsmandat än brittisk-ockuperade Maysan. Kan det vara så att britterna, med sin aktiva medling och inblandning, gjorde mer skada än nytta än den italienska passiva metoden som lät ”balanspolitiken” mellan de irakiska grupperna ha sin gilla gång?

Stewart riktar också sin kritiska blick mot USA:s liberala institutionsbyggande, som han menar saknade kulturell kompetens och respekt för landets sedvänjor vilket alienerade Iraks traditionella ledarskap. Till hela Irak skickades amerikanska demokratikonsulter ut för att lära irakierna hur lokal demokrati fungerar, och underlätta övergången från militär ockupation. Stewart berättar om en särskilt minnesvärd episod när en amerikansk demokratikonsult anländer från Bagdad till provinshuvudstaden Al-Amara för att ägna sig åt capacity-building med det lokala rådet av lokala ledare (shejker) som tillsatts av den brittiska ockupationsmakten:

På sidan av Whiteboard-tavlan ritade han en oval som skulle representera rådet, och under den, fyra vertikala ovaler, som skulle representera dess underkommittéer. ”Han ritar en hund”, sade en av shejkerna. ”Är vi tillbaka i förskolan?” undrade en annan. ”Vi är en urgammal civilisation”, sade en shejk, ”och de behandlar oss som Kongo-kannibaler.” ”Välkommen till er nya demokrati”, sade demokratiexperten. ”Jag har träffat er förut. Jag har mött er i Kambodja. Jag har mött er i Ryssland. Jag har mött er i Nigeria.” När Nigeria nämndes reste sig två av shejkerna och gick.

Det är komiskt, men också tragiskt. Tyvärr är det knappast ett unikt exempel av amerikansk naivitet parat med kulturellt ointresse, utan snarare är det ett bärande karaktärsdrag i amerikanska interventioner. Och kanske har det delvis att göra med något som Mearsheimer kritiserar liberalismen för: insikten om det egna systemets moraliska överlägsenhet. Varför lära sig om Iraks sedvänjor och klaner när landet ändå snart ska byggas om, modellerat efter the Land of the Free? USA ville vinna irakiernas ”hjärtan och sinnen” för att bygga en liberal demokrati, men bedrev en politik som i stället effektivt skapade nya fiender. Trots att Saddam Hussein var en avskyvärd diktator som använde kemiska vapen mot sin egen befolkning.

Invasionen av Irak belyser också en grundläggande principiell svaghet: konflikten mellan statens suveränitet och mänskliga fri- och rättigheter. Ryssland har återkommande påmint Väst om hur den amerikanska invasionen av Irak gjordes trots att FN:s säkerhetsråd – den enda aktör som kan göra en militär invasion folkrättsligt legal – förkastat idén. USA hade inte ens enighet bakom invasionen från de stora västerländska demokratierna. Frankrike motsatte sig invasionen i ett berömt tal i FN:s säkerhetsråd av den dåvarande FN-ambassadören Dominique de Villepin, en av få som fått applåder av de närvarande. På denna sida ställde sig också den svenska regeringen.

Om USA kunde få det internationella samfundets carte blanche för att invadera ett land på andra sidan jorden för att sprida demokrati, hur kan man då förvägra Ryssland rätten att agera militärt i sitt omedelbara närområde att skydda sina nationella intressen? Detta ryska resonemang belyser USA:s och övriga västmakters ibland dubbla förhållande till staters suveränitet. Ibland, som i Ukraina, är den ett argument för att stå upp för ”den europeiska säkerhetsordningen”. Ibland är den tvärtom ett hinder för att avsätta varmare länders despoter och främja liberal demokrati.

Den enes mjuka diplomati är den andres desinformation.

Detta manar till eftertanke också för oss idag. Sverige har aktivt stöttat flera militära interventioner i länder för att göra dem till liberala demokratier, och vi har ett stort demokratibistånd som har ungefär samma mål. På så sätt intervenerar Sverige genom våra diplomatiska resurser dagligen i andra länders politiska system, ibland direkt mot vad andra länders regeringar bedömer är ”interna angelägenheter”. Det handlar om att stötta demokratiaktivister, främja en fri press och stärka HBTQ-personers rättigheter. Värderingar, som de flesta av oss tycker är helt självklara, men som ibland kan stå i direkt motsättning till andra länders rättssystem eller vad dessa länders regeringar uppfattar som nationella intressen.

När andra auktoritära stater gör detsamma i vårt eget land, kallar vi det dock oftast för desinformation – oavsett om det handlar om spridandet av regelrätta lögner eller enbart ett anti-liberalt perspektiv som liksom andra åsikter förmedlas genom olika mer eller mindre seriösa nyhetskanaler. EU förbjöd nyligen en rysk TV-kanal med denna motivering. Har liberala stater mer rätt att bedriva påverkansarbete i illiberala stater än vice versa?

Det enkla svaret från ett liberalt perspektiv är, ja. Som redan konstaterats är det en naturlig och sund handling för en liberal att välja individen, framför staten, även i utrikespolitiken. Om den liberala demokratins anspråk är universellt kan det aldrig finnas någon jämlikhet mellan en utrikespolitik som syftar till att skapa system som baseras på åsiktspluralism, parlamentarism och yttrandefrihet, och de som verkar för att avskaffa desamma. Men som Mearsheimer och andra realister poängterar bör borgerliga och liberala politiker vara mer öppna gentemot sig själva och sina väljare med att det finns en uppenbar målkonflikt här mellan en rättighetsbaserad utrikespolitik och en som utgår från staters suveränitet. Det säger sig självt att en liberal, rättighetsbaserad utrikespolitik knappast bidrar till fredliga och stabila relationer med auktoritära stater. De kommer nämligen att se på vårt demokratistöd ungefär som vi ser på ryska påverkansoperationer: något som hotar statens suveränitet och det egna systemets överlevnad. Den enes mjuka diplomati är den andres desinformation.

En fortsatt geopolitisk instabilitet, parad med ett fortsatt kompromissande på den statliga suveräniteten, framstår alltså kort och gott som det pris som en principfast liberal måste betala för att leva upp till sina egna universalistiska principer i utrikespolitiken.

***

Liberaler bör inte kapitulera för synen på internationell politik som ett nollsummespel. Men realisternas kritik har ändå något att viktigt att säga.

Ur den emanerar en krass insikt om betydelsen av geopolitik, styrka och militära resurser. Endast genom att acceptera realismens deskriptiva spelregler kan liberalismen överlista nollsummespelet och närma sig ett normativt institutionsbyggande som säkrar ett minimum av civilisatoriska regler. Och trots alla sina laster, dubbelmoral och felbedömningar är liberala hegemoner det närmaste vi kommer en sådan ordning. I det vakuum som USA nu lämnar efter sig på den globala arenan finns därför bara en möjlig efterträdare: ett suveränt och militärt kapabelt Europa.

Bara den Europeiska unionen har den ekonomiska och politiska tyngden att bli den geopolitiska manifestationen av en ”värdebaserad realism”. Men EU har också potentialen att bli en ledande militärmakt regionalt och globalt. Det är till och med en förutsättning, både för att långsiktigt balansera Ryssland, liksom att värna liberala principer globalt.

Bara den Europeiska unionen har den ekonomiska och politiska tyngden att bli den geopolitiska manifestationen av en ”värdebaserad realism”.

Frankrikes president Emmanuel Macron formulerade den visionen redan i sitt Sorbonne-tal 2017. EU kan inte längre vara ett lamm i en värld av vargar. I det geopolitiska vägskäl som nu öppnar sig för Europa finns bara två val: att fortsätta sin nuvarande kräftgång eller att bli en suverän stat på riktigt. I en sällan skådad historisk ironi ser det ut att bli tyska stridsvagnar som kan uppfylla Woodrow Wilsons löfte från 1917 om att göra världen ”safe for democracy”.

Att detta perspektiv till för mycket nyligen var helt frånvarande i Sverige, säger också något om torftigheten i vår utrikespolitiska debatt. Inte minst är det tankeväckande att samma borgerliga politiker som i migrationspolitiken ifrågasatt åsiktskorridorens förtryck, i utrikes- och säkerhetspolitiken i stället förvandlas till den kvävande konformismens fotsoldater. Härskarteknikerna som Oksanen och Wennström kastade på varandra i debatten i Sveriges Radio var det urdåliga undantaget som bekräftar regeln.

Att riksdagens partier strävar efter utrikespolitisk samstämmighet är naturligt, eftersom sådant har bäring för trovärdigheten för svensk diplomati och i förlängningen för landets säkerhet. Problemet är att uniformiteten i den utrikespolitiska debatten utanför riksdagen gränsar till enfald. Men att det finns intellektuellt sökande politiker, debattörer och opinionsbildare som vågar ifrågasätta utrikespolitiska synsätt är varken ett hot mot vår suveränitet, än mindre en kapitulation för rysk imperialism. Tvärtom är det helt nödvändigt att ställa sådana frågor för att vi ska förstå varför vi tycker som vi gör, upptäcka svagheterna i våra bästa argument, liksom styrkorna i våra fienders.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Gör vi inte det riskerar några av framtidens ledande borgerliga utrikespolitiker att förvandlas till funktionella papegojor som rabblar ramsor och talepunkter från kommunikatörer på utrikes- och försvarsdepartementet och som – likt Kant innan han läste Hume – bara väntar på att väckas ur sitt ”dogmatiska slummer”. Den vägen leder rakt mot ett intellektuellt nederlag gentemot Vladimir Putin och hans gelikar.

Vågar vi däremot ställa kritiska frågor kan det leda till en bättre, klokare, och mognare utrikespolitik. En där vi drar lärdom både av liberalismens och realismens olikartade synsätt, liksom av historiens olika erfarenheter. En där vi lär oss se våra motståndare för det de i verkligheten är, inte för vad vi vill att de ska vara. Det är min övertygelse att en sådan intellektuell nyfikenhet alltid i slutändan leder till bättre beslut, visare politik och därmed också en bättre värld.

Omslagsbilden föreställer Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och Frankrikes president Emmanuel Macron på besök i Kyiv. Foto: Ludovic Marin/AP

Texten är ett utdrag från antologin Efter Tidö: Lärdomar från den nya generationen, utgiven av Timbro förlag 2025.