Utblick Essä
Även utrikespolitik kräver folklig förankring
I den nya boken ”The Folly of Realism” menar den tidigare underrättelseofficeren Alexander Vindman att USA under lång tid svikit Ukraina. Erik W. Larsson har läst och reflekterar över de demokratiska svårigheterna att föra en idealistisk utrikespolitik.
Strax efter händelserna på Majdantorget i Kiev år 2014 genomförde Washington Post en undersökning där drygt två tusen amerikaner ombads peka ut Ukraina på en världskarta. Endast 16 procent pekade rätt, medan resten spred ut sina gissningar över hela kartan. Ett tjugotal verkade rentav tro att Ukraina låg på amerikansk mark. För dem måste senare års nyhetsrapportering ha föranlett en del oro och förvirring.
Historier som dessa väcker en del frågor om demokrati. Låt oss säga att USA:s regering övervägde en militär intervention i Ukraina och bad folket avgöra via omröstning. Vore det rimligt att låta alla medborgare delta – även de som tror att Ukraina ligger i Kongo eller Sierra Leone? Eller bör sådana beslut överlåtas till en elit av utrikespolitiska experter?
Om vi frågar Alexander Vindman så är det helt klart eliten som ska bestämma. Vindman är före detta underrättelseofficer och aktuell med boken The Folly of Realism: How the West Deceived Itself About Russia and Betrayed Ukraine (2025), som i dagarna hittade in på New York Times bestseller-lista. Vindman blev tillfälligt känd under hösten 2019, när han vittnade mot president Donald Trump, som då stod inför riksrätt. Trump anklagades för att ha pressat Volodymyr Zelenskyj att utreda familjen Bidens ukrainska affärsintressen, i utbyte mot militärt bistånd. Vindman hörde det berömda telefonsamtalet och ansåg att presidenten hade missbrukat sin makt.
Vare sig Trump eller Biden hade skäl att vara stolta över sina förehavanden gentemot Ukraina.
Riksrätten mot Trump dominerade länge amerikansk kabel-tv, vars nyhetsankare plötsligt behövde lära sig vad den latinska frasen quid pro quo betyder. Trumps agerande gentemot Zelenskyj var inte snyggt och knappast värdigt en amerikansk president. Men de affärer han bad den ukrainske ledaren att utreda luktade också unket, och antydde att den före detta vicepresidenten Joe Biden sålde politiska tjänster via sin son Hunter. Vare sig Trump eller Biden hade skäl att vara stolta över sina förehavanden gentemot Ukraina, och skandalen bidrog mest till att solka ner presidentämbetet i allmänhetens ögon.
Efter riksrätten mot Trump blev Alexander Vindman avskedad från sin tjänst vid USA:s nationella säkerhetsråd. I republikanernas ögon hade han förrått sin befälhavare, men bland vänsterliberaler blev han en folkhjälte. Följande år fick Vindman rentav äran att spela sig själv i ett avsnitt av komediserien Curb Your Enthusiasm. I avsnittet tjuvlyssnar han på ett telefonsamtal där Larry David mutar en lokal politiker för att slippa bygga ett staket runt sin pool. ”Det var ett perfekt samtal!” skriker David till Vindman, i en parodi på Donald Trumps välkända försvar.
***
Alexander Vindmans nya bok ger inte mycket utrymme för skratt. I The Folly of Realism framför han en skarp kritik mot sitt lands utrikespolitik sedan Sovjetunionens kollaps. Hellre än att ständigt oroa sig för relationen med Ryssland anser Vindman att USA borde ha gjort mer för att stärka Ukraina, såväl militärt som ekonomiskt.
Vindman är utan tvekan insatt i sitt ämne. Uppväxt i en rysk-judisk familj i New Yorks ikoniska Brighton Beach behärskar han både ryska och ukrainska. Under sin tid som analytiker för militären skaffade han sig kontakter bland såväl amerikanska diplomater som ukrainska politiker och tjänstemän. Vindmans skildring av Ukraina de senaste 35 åren är dyster: ett land slitet mellan EU och Ryssland, fast i ett träsk av korruption. Om vi ska tro Vindman är ukrainsk korruption ett rent arv från Sovjettiden – en ursäkt han aldrig tillämpar på den ryska varianten. I hans narrativ är ukrainare naturligt ärliga, medan ryssar aldrig går att lita på.
Tänkare inom internationella relationer delas grovt in i realister och idealister. De förstnämnda ser världen som en arena för maktkamp där stater agerar utifrån sina egna intressen, ofta med fokus på säkerhet och överlevnad. Idealister lägger större fokus på frågor om demokrati och internationella institutioner som grund för utrikespolitik. Vindman avfärdar båda dessa skolor som naiva och kortsiktiga. Han förespråkar i stället så kallad ”neo-idealism”, en doktrin utvecklad av den brittiske statsvetaren Benjamin Tallis.
Den amerikanska regeringen bör alltid sätta demokratiska principer och mänskliga rättigheter i första rummet.
Om ni aldrig har hört talas om Benjamin Tallis så behöver ni inte skämmas. Tallis är ganska junior som akademiker och har inte ens en egen sida på Wikipedia. I sina skriverier lägger han maximal vikt vid liberala och demokratiska värderingar. Snarare än att köpslå och söka kompromisser med auktoritära stater bör den amerikanska regeringen alltid sätta demokratiska principer och mänskliga rättigheter i första rummet, anser Tallis.
Vore världen en bättre plats idag om USA hade fört en neo-idealistisk utrikespolitik efter Sovjetunionens fall? Historien tillåter inga kontrollerade experiment, så vi får aldrig veta säkert. Men själv ställer jag mig frågande till Vindmans hypoteser. Under 1990-talet härjades såväl Ryssland som Ukraina av laglöshet och extrem fattigdom. Stränga åthutningar om demokrati och mänskliga rättigheter hade nog bara irriterat ledarna i Moskva och Kiev, som hade fullt upp med annat.
Det är inte heller glasklart hur Tallis och Vindmans idéer skulle omsättas i praktiken. Ta exempelvis presidentvalet i Ryssland 1996, där mycket tyder på att Boris Jeltsin fuskade sig till en seger. Enligt neo-idealismens principer borde den amerikanska regeringen ha ifrågasatt valresultatet och kanske rentav krävt ett omval. Men detta skulle ha gynnat kommunistledaren Gennadij Zjuganov, raka motsatsen till en liberal demokrat. Hur en sann neo-idealist skulle hantera en sådan situation är svårt att säga.
När Putins auktoritära tendenser blev tydliga borde USA ha kört en maximalt hård linje, anser Vindman. Säkerhetsgarantier borde ha delats ut vitt och brett – inte bara till Ukraina utan även till Georgien och kanske till och med Armenien. Tuffa sanktioner borde ha införts och Nato:s utvidgning påskyndats. Att Ryssland skulle ha satt hårt mot hårt oroar inte författaren, vilket är en smula paradoxalt. Vindman hyser uppenbarligen låga tankar om ryssar i allmänhet – och deras ledare i synnerhet – men att Vladimir Putin skulle ha svarat med våld på intrång i sin intressesfär faller honom aldrig in.
Alexander Vindman kan ukrainsk politik utan och innan, men visar ringa intresse för den som utspelar sig på hemmaplan. Blotta tanken på att amerikanska väljare skulle motsätta sig hans grandiosa planer verkar inte bekymra författaren, och ägnas inget utrymme i boken. I detta bekräftar han Obama-rådgivaren Ben Rhodes beskrivning av USA:s utrikespolitiska etablissemang som en “blob” – en byråkratisk och intellektuell smet av människor som bara pratar med varandra och saknar kontakt med de egna medborgarna.
De flesta amerikanska politiker som har haft med Ryssland eller Ukraina att göra får låga betyg av Alexander Vindman. Ett undantag är Arizona-senatorn John McCain, som länge var djupt engagerad i Ukrainas kamp mot Ryssland. År 2017 höll han ett uppmärksammat tal inför demonstranter i Kiev, vars sista rader löd enligt följande: ”Jag framför ett budskap från det amerikanska folket: Vi står med er, er kamp är vår kamp, och vi kommer att segra tillsammans.”
Detta för oss tillbaka till de frågor som inledde denna artikel. Vem är det som avgör när USA går ut i krig? Och vilka grunder hade John McCain för att lova Ukraina det amerikanska folkets stöd? McCain tjänade aldrig som utrikesminister, utan var blott en av hundra senatorer. Hur många av hans egna väljare i Arizona hade någon lust att slåss mot ryska separatister i Donetsk?
De flesta amerikaner är rätt okunniga om världen bortom deras gränser. Men så länge de får rösta så bestämmer de sitt lands utrikespolitik, åtminstone indirekt. Under Vietnamkriget lovade amerikanska sändebud allt möjligt till president Thiệu och hans regering. Men när kongressen kapade flödet av pengar var sådana löften inte värda ett vitten.
Mot slutet av The Folly of Realism vädjar Vindman till den amerikanska regeringen att anamma en robust och neo-idealistisk utrikespolitik. Putin måste straffas hårt för sin fullskaliga och olagliga invasion av Ukraina, anser Vindman. Dessa kapitel har inte åldrats särskilt väl. Två dagar efter att boken nådde hyllorna höll Donald Trump och J D Vance sitt ökända möte med Zelenskyj, där de turades om att skälla ut sin gäst efter noter. Utsikterna för en neo-idealistisk utrikespolitik har nog aldrig varit sämre.
Efter debaclet med Zelenskyj anklagades Trump av demokratiska politiker och tyckare i media för att ha förrått Ukraina. Reaktionen bland vanliga amerikaner har dock varit ljummen, utöver ett par smärre demonstrationer. Folk som ogillar presidenten rasade mot förrädaren och Putin-kramaren Trump på sociala medier. Men om några veckor kommer de att hitta något annat att rasa över.
USA:s roll som Ukrainas lojala bundsförvant togs för given av landets utrikespolitiska elit, men saknade förankring i folkdjupet. Donald Trump lade korten på bordet och rensade luften från hyckleri. Amerikanerna kan nu sluta låtsas bry sig om det som i deras ögon är en svårbegriplig konflikt mellan två avlägsna folk, långt borta i Afrika någonstans.