Idéer Essä
Milton Friedman gjorde liberalism till vetenskap
I år är det 50 år sedan Milton Friedman fick ekonomipriset. Smedjans Henrik Dalgard skriver om hur den amerikanska ekonomen återigen gjorde liberalismen framgångsrik, men undrar om inte något gick förlorat i processen.
I år är det 50 år sedan Milton Friedman tilldelades Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Med anledning av jubileet anordnade Svensk Tidskrift i förra veckan ett seminarium på Handelshögskolan i Stockholm till Friedmans ära. Även om de olika deltagarna belyste olika aspekter av Friedmans gärning var de alla rörande överens om en sak – det som gjorde honom till en av efterkrigstidens viktigaste liberala intellektuella var hans bredd. Han var både en akademiker och offentlig intellektuell av världsklass.
Det gör det också svårt att närma sig Friedman historiskt, han rörde sig helt enkelt i en rad olika sammanhang. I seminarierummen på University of Chicago, i tv-soffor och debattpaneler och som ekonomisk rådgivare till regeringar runt om i världen.
Hans mångsidighet och genomslag kan även betraktas som ett exempel på hur liberalismens ställning förändras under andra halvan av 1900-talet. De liberala intellektuella som skrev sina mest inflytelserika verk under första halvan av seklet – Friedrich von Hayek, Isaiah Berlin eller Judith Shklar – verkade i en tid när liberalismen och liberala samhällen klämdes allt hårdare mellan fascism, nationalsocialism och kommunism. Det präglade också hur idéerna tog sig uttryck. De var mer defensiva, beskrev faran med en för stor offentlig maktutövning och försökte sätta fingret på den mångsidighet och pluralism som gick förlorad i kontrollerande samhällen.
Men för Friedman var det annorlunda. Han slog igenom som intellektuell och akademiker under kalla kriget, i en miljö där idékonflikten stod mellan två olika samhällssystem och liberalismen återigen var på frammarsch.
Friedman drev på för att göra nationalekonomin mer positivistisk och värdeneutral.
En av de bästa skildringarna av denna aspekt på Friedmans arv går att finna i boken The Great Persuasion (2012) där historikern Angus Burgin spårar de nyliberala idéernas utveckling efter 1930-talsdepressionen. Det har skrivits en rad biografier över Milton Friedman och de idéer han förespråkade; från hur han fick upp ögonen för prissystemets effektivitet som student under Jacob Viner och Frank Knight på Chicago Universitet till utgivningen av de mer populärvetenskapliga böckerna Capitalism and Freedom (1962) och Free to Choose (1980) där Friedman länkade samman det kapitalistiska systemet med välmående och fria samhällen.
Men det som gör Burgins bok så intressant är att han beskriver själva sättet Friedman närmade sig ekonomi och debatt, något som – så här i efterhand – även kan sägas ha lagt grunden för ett av den liberala idétraditionens stora skiften.
Detta skifte syns som tydligast i Friedmans mest refererade skrift, The Methodology of Positive Economics (1953). Där försökte han etablera nationalekonomin som en rent deskriptiv och empirisk vetenskap, något som låg närmare naturvetenskapernas sanningsanspråk än humaniorans nystande efter människans natur och hennes plats i samhället. Nationalekonomens uppgift var, enligt Friedman, att konstruera teorier som kunde användas för att formulera hypoteser som sedan kunde förkastas eller accepteras utifrån empiriska undersökningar.
Tidens nationalekonomer hade länge fått försvara sig mot att deras antaganden utgjorde en steril och verklighetsfrånvänd bild av människan och samhället. Frank Knight, en av Friedmans mentorer, hade exempelvis ofta beskrivit att homo economicus, tanken om människan som en varelse som ständigt strävade efter att maximera sina materiella intressen, misslyckades med att förklara hur enskilda människor agerade i det sociala livet.
Men för Friedman var det att totalt missförstå poängen med den ekonomiska vetenskapen. Antagandet om människan som en egenintresserad varelse var värdefullt för att det kunde användas för att göra empiriska förutsägelser på makronivå, inte för att det gav en heltäckande bild av den mänskliga naturen.
Friedman drev med andra ord på för att göra nationalekonomin mer positivistisk och värdeneutral.
Dess förespråkare blev allt mer positivistiska och empiriskt grundade, hänvisade till grafer och BNP-siffror snarare än moraliska principer.
Det var även så han kom att argumentera för fria marknader i sina mer populärvetenskapliga skrifter och som offentlig intellektuell. I stället för att identifiera värdekonflikter sökte Friedman styra diskussionen till gemensamma mål. De flesta kunde exempelvis komma överens om att välstånd, tillväxt och att gemene man fick det bättre var goda saker att sträva efter. Den stora frågan var då vilka förslag, vilket ekonomiskt system som gav sådana utfall. Eller som Friedman uttryckte det:
… differences about economic policy among disinterested citizens derive predominantly from different predictions about the economic consequences of taking action— differences that in principle can be eliminated by the progress of positive economics— rather than from fundamental differences in basic values, differences about which men can ultimately only fight.
Det sättet att närma sig ekonomi representerade även ett trendbrott i den klassiskt liberala rörelsen. När exempelvis Friedrich von Hayek grundade Mont Pelerin Society, det smått mytomspunna sällskap av liberala intellektuella som bildades på en alptopp i Schweiz 1947, hade målet varit att uppdatera liberalismen för en ny tid utifrån en bred intellektuell grund. Medlemmarna var ekonomer, men också filosofer, historiker och intellektuella. Som bland annat historikern Erwin Dekker visat i den läsvärda The Viennese Students of Civilization (2016) var sätte som tänkare likt Hayek närmade sig ekonomi humanistiskt, hade sitt ursprung i de tvärvetenskapliga sammanhangen i studiecirklarna och på kaféerna i 1800-talets Wien.
När Friedman tog över ordförandeskapet i Mont Pelerin Society 1970, och sex år senare fick ekonomipriset, utgjorde det ett stort steg mot en mer positivistiskt grundad nationalekonomi, men också en avsmalning av den klassiska liberalismen. Dess förespråkare blev allt mer positivistiska och empiriskt grundade, hänvisade till grafer och BNP-siffror snarare än moraliska principer.
I det kalla krigets intellektuella idédebatt var det minst sagt en framgångsrik strategi. I takt med att bilden av livet bakom järnridån blev allt tydligare blev också den fria marknadens överlägsenhet jämfört med de socialistiska plansystemen allt mer självklar. Färre och färre kunde med trovärdighet hävda att brödköer och spruckna betongfasader var att föredra framför tillväxten i väst.
Den stora frågan är dock om den strategin fungerar i dag. En liberalism som attackeras för att vara alltför teknokratisk och som frånvänd människors vardag kanske behöver återfinna gamla hänvisningar till moraliska värden och principer. Kanske är det rentav dags för ett möte på en alptopp igen.