Janerik Larsson:
Så blev Sverige en finansiell stormakt
Ekonomi Essä
En ny bok berättar historien om hur Sverige blev ett föregångsland för såväl aktiesparande som riskkapital. Janerik Larsson har läst och bekymras över hur få som tycks förstå ägandets betydelse som en av tillväxtens centrala mekanismer.
I maj 1973 talade statsminister Olof Palme i riksdagen om ”begynnelsen till den största demokratiseringsprocess som ägt rum i det svenska samhället efter den allmänna rösträttens genomförande. Det är en mycket stor jämlikhetsfråga: jämlikheten mellan arbete och kapital”. Då hette lösningen löntagarfonder.
I den nyutkomna boken Finansdramat i folkhemmet (Förlaget Näringslivshistoria) skriver författaren, ekonomijournalisten Torun Nilsson:
I efterhand var Palmes tal 1973 profetiskt. Demokratiseringen av ägandet kom men inte via löntagarfonder, som han föreställde sig, utan via pensionssparandet 20 år senare, både privat och statligt.
Grunden lades 1978 då den dåvarande ekonomiministern Gösta Bohman lanserade skattefondsparandet. Han ville få fart på det privata sparandet. Enligt upplägget var varje sparad krona avdragsgill till 30 procent mot inkomstskatten. Avkastningen var skattefri under den tid man sparade samt i ytterligare fem år.
Det nya sparandet tog fart och Nilssons bok handlar om det som skett sedan dess.
En annan startpunkt hon lyfter fram är den stora devalveringen i oktober 1982 som blev det sista stora socialdemokratiska försöket att detaljstyra det svenska näringslivet med skatter och regleringar. En halvsekellång politisk era var på väg mot sitt slut, en ny liberal var på väg, för fondsparande, börsen, företagsledningar, ägare och det svenska samhället: ”Sverige stod inför en total omgörning och omvärdering av hela sitt näringsliv.”
Finansminister Kjell-Olof Feldt försökte avskaffa skattefondsparandet som han menade var alltför förmånligt. Då revolterade folket och fondsparandet sköt i höjden.
Finansminister Kjell-Olof Feldt hade 1982 försökt avskaffa skattefondsparandet som han menade var alltför förmånligt. Då revolterade folket och fondsparandet sköt i höjden. Två år senare ersatte han skattefondsparandet med allemansfonder men även dessa fick skatteförmåner.
Vid det laget, konstaterar Nilsson, hade svenskarna upptäckt att det existerade en ny folksport där alla kunde bli vinnare.
Under Göran Perssons tid som finansminister 1994–96 bantades statens underskott med över 100 miljarder kronor för att ta Sverige ur den svåra ekonomiska kris som då rådde. Nilsson konstaterar dock med hänvisning till nationalekonomen Lars Jonung att det inte var besparingarna som fick svensk ekonomi på fötter, utan den fria kronkursen. Exporten som andel av BNP steg från 27 procent av BNP till över 50 procent 2008 (två år efter att Persson avgått som statsminister). Exportandelen var när Nilsson skrev sin bok förra året ungefär på samma nivå.
Nilsson försvarar dock Persson:
Kanske behövde det gamla maktpartiet sparsamhet för att bryta sina dåliga vanor. Rollen som de goda gåvornas parti hade inte fungerat under 1980-talet. Nu behövde man rätta mun efter matsäcken. Och sannolikt var det Göran Perssons viktigaste insats, att han övertygade sina socialdemokratiska partikamrater om faran med statlig skuldsättning.
***
De många åren av socialdemokratisk regim hade skapat en stor brist på ägare i svensk ekonomi. Nilssons bok skildrar den fascinerande vägen fram då det skapades nya ägare. När pensionskapitalet kom fanns det ett ägarvakuum som fylldes av fonderna.
Hon citerar ett samtal med Conni Jonsson som startade riskkapitalbolaget EQT 1994: ”EQT startades för att jag tyckte att det fanns ett modernare sätt att äga företag.” När han i våras slutade som EQT:s styrelseordförande hade han varit med att bygga inte bara Sveriges största riskkapitalbolag utan världens näst största. Bara KKR, den amerikanska pionjären inom riskkapitalbranschen, är större.
På vägen hade han höjt svensk BNP och gjort många inblandade rika. Conni Jonsson och några av hans närmaste medarbetare kvalade in på tidningen Affärsvärldens lista över Sveriges 45 dollarmiljardärer 2025.
Det förs många diskussioner om utvecklingen, men en god summering i boken ger forskaren Per Strömberg på Handelshögskolan:
Marknaden tar hand om sig själv. När något stelnar kommer det genast motstrategier. Ytterst sysslar placerarna och börsen med ägarstyrning, och den förändras, delas upp och segmenteras ständigt.
Några politiska ingrepp som hjälpt denna fina utveckling av svensk ekonomi är Göran Perssons avskaffande 2004 av arvs- och gåvoskatterna samt regeringen Reinfeldts avskaffande av förmögenhetsskatten från och med 1 januari 2007. Nilsson understryker att de framgångsrika aktörer på finansmarknaden hon beskriver är entreprenörer. Hon talar om ”det nya entreprenörskapet” som gällde effektiviseringar, expansion och internationalisering. Riskkapitalisterna gjorde att Sverige fick ett effektivare och mer motståndskraftigt näringsliv.
Jag har ända sedan jag skrev min bok De nya industrialisterna – riskkapitalet och välfärdsbygget (2013) varit bekymrad över att det som hänt och gjort Sverige så mycket rikare inte är så lätt att förklara. I min bok gör jag det genom en serie intervjuer. Men den sortens journalistik är oftast förbehållen Dagens Industri och Affärsvärlden.
Nilsson beskriver hur riskkapitalisterna först fick pengar till sina fonder innan de kunde köpa företagen som behövde omdanas. Sedan skulle pengarna och vinsten betalas tillbaka till pensionsfonden när jobbet var gjort. Flera led och så svårbegripliga skattemanövrar, suckar hon: ”Inte konstigt att många inte hängde med i svängarna.”
De svenska pensionsfonderna var visserligen svenskarnas egna pengar, men leden från att arbetsgivaren satte av pengar till pensionen, till att förvaltaren satte av till riskkapitalfonder, till att pensionsfondens värde ökade, är komplex och vänsteragitationen mot riskkapitalister och det ”förfärliga” begreppet vinst har gjort att framtiden är oviss.
Vänsteragitationen mot riskkapitalister och det ”förfärliga” begreppet vinst har gjort att framtiden är oviss.
En viktig insats för att förklara hur det ligger till har professor Daniel Waldenström gjort med boken Superrika och jämlika – hur kapital och ägande lyfter alla (2024). Han har tittat på diskonterat sparande i tjänstepensioner, premiepensioner, fonder och liknande, det vill säga en sammanräkning av alla kommande pensionsutbetalningar som om det vore en förmögenhet – ett rimligt sätt att se på saken. Räknat så har förmögenhetsskillnaderna ökat betydligt mindre sedan 1980 än det verkat, eventuellt knappt alls sedan 2000. Samtidigt har välståndet överlag ökat kraftigt. Sedan 1980 har svenskens medelförmögenhet sjufaldigats från 350 000 kronor till 2,5 miljoner. Mellan 2000 och 2020 har medianvärdet på nettoförmögenheten för en vuxen svensk ökat med omkring 300 procent.
En orsak till att många inte känner till utvecklingen är att pensionssparande ses som en framtida intäktsström, inte som en innestående förmögenhet, trots att den är jämförbar med ett företags värde. Det svenska aktiesparandet innebär att svenskar fått se större förmögenhetsökningar än tyskar, fransmän och andra kontinentaleuropéer som inte har pensionssparat i aktier i alls samma utsträckning.
Nilsson avslutar med att se framåt och konstaterar att ett av de kvarstående problemen för den svenska finansmarknaden är att så få inser betydelsen av olika sorters ägare.
I dagsläget är ”industripolitik” med statligt ägande tyvärr populärt. Finansmarknaderna bygger på risktagande och för att det ska bli framgångar krävs det risk. Utan risk, ingen vinst.
Torun Nilsson menar att politikerna måste förklara för väljarna hur finansiering, ägande och tillväxt hänger ihop. Inte minst gäller det kvinnliga väljare där många arbetar inom offentligt ägda verksamheter och därför inte kommer i nära kontakt med företagandets villkor. Den i valrörelsen pågående klappjakten på ”vinster i välfärden” är en beklämmande illustration.
Omslagsfoto från Stockholmsbörsen 1983: Bertil Olofsson/SVT/TT