Ekonomi Krönika
Två cigg och en utraderad finansminister
I den socialdemokratiska historieskrivningen skulle all skuld för 90-talskrisen smetas på högern. Det första och mest orättvisa offret för denna revisionism var finansminister Anne Wibble, skriver Joakim Broman, apropå hennes nylanserade bok.
Känslan av att någon är orättfärdigt bortglömd är en djupt mänsklig förnimmelse av orättvisa. Historieskrivning är grundläggande i alla samhällen, alla större grupper har sina arkivarier och berättare. Enligt legenden dömdes Herostratos inte bara till döden utan till att bli utraderad ur historien för att han brände ner Artemistemplet, ett av antikens sju underverk, men så fungerar inte människor. Både de som gjort bra och de som gjort dåligt måste bli ihågkomna.
Är det någon som är mer orättfärdigt bortglömd i den svenska moderna politiska historien än den folkpartistiska finansministern 1991–94 än Anne Wibble? Det är möjligt, men jag kan inte komma på någon. Hösten 1992 ledde hon Sverige genom en djup och kombinerad skuld-, bank- och valutakris som skakade landet i dess grundvalar och hotade bärande institutioner. Krisen hade byggts upp sedan mitten av 80-talet, då den socialdemokratiska regeringen genomfört en nödvändig kreditavreglering men samtidigt underlåtit att reformera skattesystem, valutaregleringar samt bygg- och räntesubventioner. Följden blev en massiv bubbla främst i fastighetssektorn, som när den briserade ledde till en skuldkris i bankerna. Den starka nedgången i svensk ekonomi snappades upp av valutaspekulanter som förstod att den fasta växelkursen inte var hållbar, och som genom att låna upp och föra ut stora mängder kapital förstärkte krisen.
Socialdemokraterna är skickliga på såväl historieskrivning som -revisionism.
Socialdemokraterna är skickliga på såväl historieskrivning som -revisionism. I den berättelse som de etablerade åren efter krisen hade den borgerliga regeringen kommit till makten, kört ekonomin i botten och lämnat ett digert städjobb till finans- och senare statsminister Göran Persson. Efter hårt jobb och tuffa år vände ekonomin. Akta er för att rösta fram borgarna igen, varnade Persson i många år efteråt, och väljarna tycktes lyssna.
I denna berättelse var det viktigt att Anne Wibble stökades undan. Hela krisen, från de första stormvindarna till den svarta onsdagen med 500 procents ränta, skulle smetas fast på högern. Att det var den socialdemokratiska ekonomiska modellen som byggt upp obalanserna och att S-regeringarna både alltför senkommet och på fel sätt försökte hantera riskerna tecknades ned i de ekonomiska historieböckerna men inte i de populära. Rekordåren som följde på krisen – en tillväxt i takt med åren efter andra världskriget – blev Göran Perssons förtjänst, liksom framväxten av det svenska IT-undret. Att det var finansminister Anne Wibble i Carl Bildts regering som både tillsatte den närmast mytomspunna Lindbeckkommissionen och genomdrev de viktigaste av dess reformer, som fortsatte den sanering av statsfinanserna som hon påbörjat redan vid tillträdet 1991, det glömdes snart bort. Att Socialdemokraterna hade motsatt sig Bildtregeringens avveckling av telemonopolet – det som lett till att Sverige snabbt blev världsledande inom IT och telekom – ignorerades skamlöst och cyniskt. Bara några år senare höll Göran Persson tal där han tog åt sig äran för att Stockholm kommit att kallas ”Europas Internethuvudstad”.
I en rättvis historieskrivning ska även Socialdemokraterna hedras. Det är sant att Göran Persson fullföljde skuldsaneringen. Det finanspolitiska ramverket kom på plats i blocköverskridande enighet. Att S i allt väsentligt övergav sin misslyckade ekonomiska modell och i praktiken blev ett social- eller vänsterliberalt parti var viktigt. Man önskar bara att berättelsen om det kunde vara ärligare.
Att Anne Wibble själv försvann ur svensk politik spelade säkert också roll för eftermälet. Hon förlorade striden om partiledarposten i Folkpartiet mot Maria Leissner, och i slutet av 90-talet blev hon sjuk. Det digra rökandet tog ut sin rätt, och Wibble dog i bröstcancer år 2000. Hade hon funnits kvar i debatten hade kanske historieskrivningen blivit annorlunda eller åtminstone mer nyanserad.
Att Anne Wibble själv försvann ur svensk politik spelade säkert också roll för eftermälet.
Häromkvällen återlanserade Ohlininstitutet hennes bok Två cigg och en kopp kaffe (Ekerlids förlag). Det är en kulturgärning som gör det enklare att återupptäcka Anne Wibbles stora kunskap, patos och för den delen humor. Boken gavs ursprungligen ut 1994 (i inledningen skriver hon att det absolut inte är hennes memoarer) och det märks att det är ett tidsdokument från de gångna åren. I vissa kapitel kan Wibble inte låta bli att ge sig in i den tidens dagspolitiska debatter mot Allan Larsson eller Göran Persson. Man kan inte klandra henne för det.
Men i allmänhet har hon blicken lyft mot horisonten. Hennes stora projekt var att reformera bort de strukturella och långsiktiga problemen i svensk ekonomi, och det ägnade hon stor möda åt att fundera på till och med när den akuta krisen var som värst. Många andra gjorde viktiga insatser i Bildtregeringen, men Wibble är trots stora insatser hopplöst bortglömd och underskattad.
I den månhon är ihågkommen i dag är det främst för sin fras om att alla borde ha en årslön på banken. Det var ett uttalande som hånades för att vara verklighetsfrånvänt. Men hon både hade och fick i någon mån rätt även i det. Sedan 90-talskrisen har sparandet ökat år för år, och numera har över 3 miljoner svenskar ett investeringssparkonto. De flesta är inte i närheten av en årslön, men en buffert för svåra tider och ett kapital som ger avkastning och ränta på ränta-effekt över tid är oavsett sunt.
Anne Wibble förtjänar dock att bli ihågkommen för mycket mer. Historieböckerna behöver uppdateras och städas från socialdemokratiska narrativ. Allt annat vore djupt orättvist.