Samhälle Krönika
Strunt är strunt och snus är snus
Det finns starka belägg för att snuset tränger undan rökning. Men när Folkhälsomyndigheten blir sanningsvittne i Sveriges Radio går faktan förlorad. Joakim Broman undrar om det finns ideologi bakom att forskning ignoreras.
I Ekots rapportering om sin egen granskning Nikotinkriget gjorde man häromveckan en stor sak av att Kommerskollegium hämtat en faktauppgift från tobaksbranschens remissvar. Kommerskollegium rekommenderade regeringen att protestera mot att Frankrike och Spanien ville förbjuda vitt snus eftersom detta riskerar att ha negativa folkhälsokonsekvenser, och skrev därför i sitt beslutsunderlag till regeringen:
”Sverige bör påminna om den dokumenterade skadereducerande effekt som nikotinportioner haft…”
”Att förbjuda sådana produkter kan paradoxalt nog motverka folkhälsomålet, särskilt för vuxna rökare som söker alternativ till cigaretter.”
Men uppgiften ifrågasätts av Folkhälsomyndigheten. I Ekots inslag säger Josefin Päiviö Jonsson:
– Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg.
Det är ett mycket underligt påstående, eftersom det är så uppenbart felaktigt. En studie som tittade på Sverige konstaterade att det bland snusare är sex gånger så vanligt att man slutar röka som att man börjar. Och en norsk studie från 2011 drog exempelvis slutsatsen att ”… erfarenhet av att använda snus är förknippad med en ökad sannolikhet för att vara en före detta rökare”. Jämfört med rökare utan erfarenhet av att använda snus var andelen som slutat röka signifikant högre för dagliga snusanvändare i sex av sju grupper, signifikant högre för före detta snusanvändare i två av fem grupper och signifikant lägre för tillfälliga snusanvändare i sex av sju grupper.
En studie som tittade på Sverige konstaterade att det bland snusare är sex gånger så vanligt att man slutar röka som att man börjar.
En annan studie som även den studerade norska nikotinister konstaterade att användning av snus var förknippat med framgångsrika rökstopp, medan nikotinersättningsmedel förknippades med misslyckade försök att sluta. När enskild användning separerades från kombinerad användning av flera hjälpmedel var det endast snus som förknippades med framgångsrika rökstopp.
Sverige har klart lägst andel dagliga rökare i EU, ungefär en femtedel så få som EU-genomsnittet. Sverige har lägst pris på cigaretter i Skandinavien men lägst rökning. Inget annat än snuset kan förklara detta. Andra länder har i många fall hårdare regleringar, högre skatter, mer omfattande informationskampanjer kring faran med rökning. Men bara Sverige har snuset.
I en forskningsöversikt med studier från USA och Nya Zeeland konstaterades att rökare hade 58 procents högre sannolikhet att sluta om de använde vitt snus jämfört med om de inte hade något hjälpmedel alls. Forskarna skriver att resultatet ska tolkas med mycket stor försiktighet eftersom studien i fråga bara hade 27 deltagare.
Att jag ändå tar upp den är bara för att visa på hur absurt Josefin Päiviö Jonssons uttalande är. Hon säger att ingenting i forskningen tyder på att snus eller vitt snus är effektivt som rökavvänjning. Det är ett kategoriskt påstående som alltså är fullständigt felaktigt. Ändå står Folkhälsomyndigheten fast vid uppgiften när Smedjan ber om ett förtydligande. Presstjänsten vidarebefordrar ett mejl från utredarna. som skriver:
Det som avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson säger i inslaget stämmer. Det finns inte något vetenskapligt stöd för att snus är en effektiv och säker metod för att sluta röka.
Man kan påstå att det fortfarande finns många frågor att besvara i forskningen. Man kan säga att även snus och vitt snus har negativa hälsoeffekter, om än långt ifrån lika allvarliga som för rökningen och att en skademinimeringsstrategi – som snus – därmed är en avvägning och en politisk fråga.
Men det går inte med någon slags rimlighet att påstå att det saknas belägg för att snus bidrar till att minska rökningen. Det är också klarlagt att riskerna av att snusa i stället för att röka är så enormt mycket mindre att hälsoeffekterna är positiva. Ändå håller Folkhälsomyndigheten emot, dessutom som något slags sanningsvittne i Ekots granskning.
Synen på ”tobakslobbyismen” som framträdar i Ekots och Kalibers granskning är den vanliga: ljusskygga branschfigurer påverkar politiker i skymundan och driver fram beslut som går emot allmänintresset. Och visst, även lobbyister och branschorgan som opinionsbildar ska tåla granskning. Men dels finns då behov av en nykter syn på vad lobbyism också kan innebära: att framföra fakta som inte framkommer på andra håll i debatten. Dels saknas en kritisk granskning av vad antitobaksorganisationerna – i det bredare sammanhanget även nykterhetsorganisationerna och den så kallade narkotikaupplysningen – framför. Sverige har en lång historia av ideologiskt färgade och vetenskapligt ogrundade ”sanningar” som utgjort en korridor i ruspolitiken. Att politiker i alla läger vägrat att ens utreda vilken narkotikapolitik som fungerar bäst är symptomatiskt men långt ifrån det enda exemplet. Man kan också fråga sig vad som händer med den politiska debatten när myndigheter inte vill befatta sig med fakta och forskning som går emot de egna uppfattningarna.
Sådant behöver vi lämna bakom oss. Tyvärr tycks Folkhälsomyndigheten fast beslutna att behålla skygglapparna på.