1. Industrin är basically gone

Den 23 januari 2013 yttrade statsminister Fredrik Reinfeldt en mening som S och LO än i dag bär som den sista droppen vatten i en ökenvandring.

Det var under ett panelsamtal öppet för allmänheten under det ekonomiska toppmötet i Davos som han resonerade med världsfackets (IFS) generalsekreterare Sharan Burrow och FN:s Saltsjöbadsprojekts (ILO) generaldirektör Guy Ryder:

We used to have people in the industry, but they are basically gone.

SR Ekot återgav Reinfeldts mening och de röda i Sverige reagerade med lika delar chock och kränkthet.

Sammanhanget i vilket meningen yttrades återges sällan. Den hade lyfts ut ur ett resonemang som kan översättas:

Vi har haft en övergång där vi tidigare har haft den här typen av ganska enkla industrijobb som nu i stor utsträckning har tagits över av robotar, eller flyttat till andra delar av världen. Och vi måste inse att den gamla industrin faktiskt är borta. Vi kommer inte att få de jobben tillbaka.

De kommande tolv åren kom Aftonbladet ledarsida att använda orden ”basically gone” 26 gånger. De används ofta av politiker som beskriver sig som ”brukssossar”.

EU-politikern Sofie Eriksson (S) från Sandviken och Grängesberg har berättat att hon hämtar sin samhällsanalys från Marx. Eriksson stod femma på valsedeln, men fick näst mest kryss efter succékampanjen #merbruksortibryssel. Det var självklart för henne att bryta ut Reinfeldts mening igen i detta års förstamajtal (”Det är dags för bruksorternas revansch”, Dala-Demokraten, 2/5 2026).

Orden har inlett kongresser för IF Metall. Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) har tagit avstånd från dem och i partiledardebatt i riksdagen förklarat att ”det var ju alliansregeringens industripolitik”.

Men hade Reinfeldt fel där i Davos?

Nej.

Han hade alldeles rätt.

Okvalificerade industrijobb är basically gone. Så gott som ingen slutar i dag nian eller gymnasiet och sätter sig vid en maskin eller ett löpande band i tillverkningsindustrin, vilket var fullt möjligt ända fram på 1980-talet. Specialisering och hög kompetens är numera absoluta krav för de alltmer komplicerade industrijobben.

Sedan Reinfeldt sade det där har andelen sysselsatta med att framställa någon form av fysisk produkt i stället fortsatt att falla, samtidigt som produktiviteten ökat och tillverkningens förädlingsvärde i ekonomin därmed försvarats ändå.

Färre gör mer.

Det är en trend alla länder omfattas av när de går mot en utvecklad ekonomi, från arbetsintensiv tillverkning till kapitalintensiv. Från industri till tjänste- och kunskapssamhälle.

I dag är det tjänstesektorn, som inte tillhandahåller någonting man kan ta på, som svarar för det mesta av Sveriges produktivitetstillväxt och välståndsökning.

Men Socialdemokratiska Arbetarepartiets skapelseberättelse finns i den arbetsintensiva historien.

Det är därför S är så vilset i samtiden.

2. Efter Kuba: ”Vad fan gör vi nu?”

Det var ett kortfattat SMS han fick torsdagen den sista mars 2016. Nästan telegramlikande. Kommunalrådet Anders Månsson (S) semestrade med sambon på Kuba. Tidsskillnaden och mobiltelefonins nyckfullhet i diktaturen gjorde att han inte visste vad han skulle tro om meddelandet från kommunstyrelsens vice ordförande:

”Findus lägger ned. Stänger 31/12.”

Det skulle vara ett svårt slag mot bruksorten Bjuv om det var sant. Den traditionellt politiskt röda, skånska inlandskommunen med drygt 15 000 invånare hade upplevt kräftgången för tillverkningsindustri löpande, även om det långt ifrån var likadant nu som 1973, när Findusanställda svarade för hälften av kommuninvånarnas skattekraft. I en av kommunens huvudorter, Billesholm, hade Gullfiber både haft sitt svenska huvudkontor och tillverkning av sten- och glasull. Det internationella kapitalet, franska byggjätten Saint-Gobain, hade också flyttat tjänstemän och steg för steg dragit ned på produktionen med ungefär 700 jobb fram till början av 00-talet.

– Ärligt talat trodde jag SMS:et var ett dåligt skämt och att det var första april hemma i Sverige.

Det säger Månsson, 70 år, när Smedjan möter honom i den bleka aprilsolen vid Söderåsens Wärdshus nästan på dagen tio år efter Kubaresan. Han tog plats i kommunstyrelsen för 32 år sedan och är aktiv i Bjuvspolitiken än i dag, en man som tycker om klarspråk och som ”bjufsingarna” litar på.

Han minns känslan.

Först förvirring.

– Vi hade ju inte hört någonting om att det skulle gå dåligt för Findus fabrik. Men jag var förstås tvungen att kolla upp informationen. Jag fick skaffa ett särskilt SIM-kort och ringa hem till Bjuv.

Det stämde.

Den 32 timmar långa hemresan över Moskva blev ännu längre av tankarna på kommunens framtid. Hur skulle det gå för Bjuv? Vid uppsägningarna av sten- och glasullsarbetarna blev det tomma lägenheter i allmännyttan, som sattes under förmyndarförvaltning och växlade upp med statliga skattemedel för rekonstruktion. Hela kvarter revs.

Månsson kände väl till principen om att ”ett jobb innanför grindarna betyder tre jobb till utanför”.

Nu kom ett till dråpslag – 450 fabriksjobb till borta? Månsson kände väl till principen om att ”ett jobb innanför grindarna betyder tre jobb till utanför”.

Kontrasten blev så mycket större av att medlemmarna i Livs varit lättade bara fem månader tidigare, när Wallenbergarnas riskkapitalbolag EQT (en bokstavslek med ”eget kapital” på engelska –”equity”) ju sålt Findus för 6,7 miljarder.

– Vi såg det ju som en fördel eftersom EQT inte var i branschen. Men det var Nomad Foods i England. De hade anläggningar runt om i Europa och köpte till Findus till dessa.

Månsson minns precis hur han öppnade mötet i kommunhuset på måndagsmorgonen. Han frågade sin ledning:

”Vad fan gör vi nu?”

Klockan 09:30 ringde statsministern:

”Vad behöver du?”

Socialdemokratin skulle ställa upp.

3. Brukssossen skulle nyindustrialisera

Med Stefan Löfven, svetsaren, fick S en brukssosse som partiordförande och statsminister. Han hade inte varit förtroendevald i kommun, region eller riksdag någon gång innan han kom att leda arbetarrörelsen, nästan på dagen ett år efter Fredrik Reinfeldts korrekta uttalande om att de enkla industrijobben var ”basically gone”; det var i facket och internt i partiet Löfven fått allt tyngre uppdrag.

Trots den tillverkande industrins stadigt fallande andel av sysselsättningen återkom Löfven ofta till att den var grunden till välstånd och välfärd. I valrörelsens spurt lanserade han förslaget om en industrikansler.

EU:s lägsta arbetslöshet 2020 blev ett centralt löfte i valrörelsen 2014 och efter valvinsten satte Löfven full fart med industripolitiken:

Han utsåg nationella samordnare för digitaliseringen, livsmedelsstrategin, den cirkulära ekonomin, kompetensförsörjningen, fossilfriheten och för specifika industriella innovationsprogram som batterier, elektrifiering och life science.

Av industrikanslerämbetet blev det fyra nationella rådgivare: Lisa Lindström (vd för Doberman), Ola Asplund (utredningschef på IF Metall), Karin Bodin (vd för Polarbröd), Pontus Braunerhjelm (professor vid KTH/Entreprenörskapsforum).

På högsta politiska nivå tronade Nationella Innovationsrådet, som Löfven utsåg sig själv till ordförande för, och det bredare Näringslivsrådet som var närings- och innovationsminister Mikael Dambergs primära verktyg för Löfvens strategi för nyindustrialisering.

Löfven ledde personligen diskussioner om och stödde projekt för batterier (Northvolt), fossilfritt stål (Hybrit) och digitalisering. Rapporter och rekommendationer togs fram, men båda råden sågades för att vara mer diskussionsforum än ett verktyg för konkret policy.

Förutsättningarna för statlig effektivitet i Löfvens hjärtefråga var svaga och regeringens avrapportering till riksdagen missvisande positiv.

Kritiska utvärderingar om samtalsklubbarna lades fram av IVA, OECD, myndigheten Tillväxtanalys, forskare vid universiteten i Lund och Linköping samt Riksrevisionen.

Poänglösheten framkom i omdömen som att samverkansråden handlade om ”policy-teater”, bristen på styrning, uppföljning och mätbarhet, att regeringen ville ”signalera handlingskraft” samt att bara innovation hos stora aktörer, inte i banbrytande nya företag, tog plats i rundabordsträffarna.

Förutsättningarna för statlig effektivitet i Löfvens hjärtefråga var svaga och regeringens avrapportering till riksdagen missvisande positiv, slog Riksrevisionen fast.

Den borgerliga regeringen lade förnuftigt nog ned Näringslivsrådet och Innovationsrådet.

4. ”De sitter i Karibien och stänger i Bjuv”

I Karibien, 10 mil öster om Puerto Rico, ligger Brittiska Jungfruöarna. Det provocerade rejält att det var där Nomad Foods Ltd hade sitt säte när bolaget först köpte Findus, eftersom bolags-, inkomst- och kapitalvinstskatterna 2015 var noll procent (efter avslöjandena året efter, i de så kallade Panamapapperen, stramades lagstiftningen i detta skatteparadis upp betydligt).

”Money never sleeps”, förklarade Hollywoods ikoniska, fiktiva karaktär Gordon Gekko (Wall Street, 1987). Han står, även bortsett från sin kriminella insiderhandel, som urtypen för senkapitalismens företagsplundrare.

Själv höll Gekko inte med om detta. Han köpte, skar ned, paketerade om och sålde vidare med vinst. Gekko såg sig inte som en destruktiv kraft utan som en finansman som förverkligade företags potential – ”a liberator of companies!” enligt det berömda anförandet ”Greed is good”.

I mogna och internationella branscher är strukturaffärer mycket vanliga. Investeringar äger sällan eller aldrig rum utifrån den vinst som verksamheten gör här och nu. Det som i en fri ekonomi avgör hur kapital allokeras är i stället föreställningar om framtida vinster och värdetillväxt.

Ändå var arbetsmarknads-, landsbygds-, närings- och statsministern ute i debatten och beskrev det som gåtfullt att en tillverkning som gjorde överskott stängdes ned.

Ärtfabriken i Bjuv hade vid nedläggningen faktiskt haft sex ägare efter att världens största livsmedelsföretag, Nestlé, sålde Findus år 2000, och dessa hade inte heller ägnat sig åt något passivt ägarskap:

Wallenbergs riskkapitalbolag EQT, (med Investor-nestorn Claes Dahlbäck högsta makthavare över ärtorna) styckade av dotterbolag i Storbritannien, Spanien och Tyskland, för att koncentrera sig på Norden och Frankrike, där marknadsandelarna var större. EQT lade också osentimentalt ned tillverkning med låga vinstmarginaler och låg tillväxtpotential, för att renodla affären till frysta färdigrätter, fisk och grönsaker.

CapVest (2006–2008): Det engelska riskkapitalbolaget köpte bolaget 2006 och bildade koncernen Foodvest, som åter skulle integrera Findus verksamhet med marknaden för fryst mat i Storbritannien.

Lion Capital (2008–2015), (Highbridge Capital och JP Morgan köpte in sig från 2013): Planen var då att utvidga Foodvests strategi till Central- och Östeuropa.

Nomad Foods (2015–2016) ville bygga en global livsmedelskoncern och köpa tillbaka tillverkning under varumärket Findus, som sålts av runt om i Europa, och samordna produktion, inköp och logistik. Så har också skett. Bolaget är i dag störst i Europa på fryst mat och en långsiktig industriell ägare.

Hade Gottesman och Franklin varit svenskar, och hade Gekko funnits i verkligheten, skulle de sannolikt inte ha tillhört Jonas Sjöstedts kärnväljare.

Finansmännen bakom Nomad Foods vid grundandet, bara året innan de köpte Findus, var Noam Gottesman och Martin E. Franklin, i den svenska debatten bara kända som “de amerikanska miljardärerna”. Hade Gottesman och Franklin varit svenskar, och hade Gekko funnits i verkligheten, skulle de sannolikt inte ha tillhört Jonas Sjöstedts kärnväljare.

De personifierar anledningen till att Jonas Sjöstedt gick med i Kommunistisk ungdom 1978 och kan symbolisera allt Vänsterpartiet är emot – en fri ekonomi och ägarmakt över produktion av varor och tjänster. Det framgick tydligt av Sjöstedts appell inför 4 000 åhörare i Bjuv den 9 april 2016. Från talartribunen krävde V-ledaren att Gottesman och Franklin skulle komma till Bjuv och möta ärtarbetarna (SVT, 9/4 2016):

Vi skickar ett budskap som ska nå ända till Karibien. Jag kan inte begripa att man ska lägga ner en välskött och lönsam fabrik. Jag tycker det är för lätt att flytta produktion från Sverige och att sitta långt borta och ta beslut utan att se folk i ögonen. Plundra inte företaget, låt någon som tycker om trakten och värnar produktionen ta över.

Såvitt känt har Gottesman och Franklin aldrig varit i Sverige. Ingen från Bjuv träffade någonsin amerikanerna, konstaterar kommunalrådet Anders Månsson (S).

– Vi åkte till London och träffade Nomad Foods ledning. Det förekom rykten om hemliga investerare som ville köpa fabriken och driva den vidare. Men det var uppenbart att de hade räknat färdigt. De skulle stänga fabriken och låsa dörren.

Det blev ett snabbt möte.

– Vi argumenterade för att marken hade miljösynder som de inte skulle komma ifrån. 45 minuter efter att vi träffat dem var vi på väg tillbaka till Heathrow. Det blev regionens näringsliv som blev vägen framåt.

Statsminister Stefan Löfven gav också näringsminister Mikael Damberg i uppdrag att få företagsledningen för Nomad Foods att förklara sig. Koncernchefen Stéfan Descheemaeker och Findus vd Henrik Hjalmarsson kom till näringsdepartementet i Stockholm och garanterade ett forskningscenter i Bjuv; ett löfte som Nomad Foods i praktiken inte realiserade.

Vi kan tryggt anta att Jonas Sjöstedt inte är förvånad över detta.

5. ”Min Gud, varför överger du Gislaved?”

Ingmar Nilson har förtröstan på Gud, men vet också att Hans vägar är outgrundliga. Grundmurad gudstro har också pastoratet där han varit verksam, även efter pensioneringen som kyrkoherde. Här, i det småländska bibelbältets hjärtland, inrymmer Gislaveds kommun församlingar med landets allra högsta andel medlemmar i Svenska kyrkan, 86 procent, i vilka över hälften av ungdomarna konfirmerar sig.

Continentals däckfabrik var en helt annan sorts kyrka. Kantig i brunt tegel och utlagt längs med en nästan landningsbanelik raksträcka längs vägen mot Anderstorp. I klassisk småföretagarbygd utgjorde fabriken undantaget, utropstecknet. Det såg ut som en sovjetisk flygplats men var Gislaveds största arbetsgivare med hela 800 däckarbetare.

Innan nedläggningsbeskedet, när planerna bara var rykten, tog Nilson med sin vädjan till Gud i förböner för fabriken. Dagen när stängningsbeslutet blev officiellt bestämde han att kyrkan skulle ha öppet för sorgegudstjänst med tröst, gemenskap och eftertanke.

Nilson skrev till Continentals ledning i Tyskland och uppmanade alla i församlingen att be och tända ljus. ”Kyrkoherden påverkar på högsta ort”, vitsade Värnamo Nyheters lokalredaktion.

Gislaved präglades under ett kvartal av ett heligt raseri.

Det eldades däck i protest.

Det dumpades däck (ibland sönderskurna, ibland försedda med arga lappar) på torget, utanför bilhandlarna, utanför ledningens bostäder och utanför grindarna till Sveriges längsta industrilokal.

Personhoten och vandaliseringen av chefernas bilar gjorde att polisen satte in bevakningsskydd vid deras hem.

De där jävla direktörerna!

En vecka efter beskedet demonstrerade 4 000 personer under parollen ”Rädda Gislaved!”, eftersom kommunen skulle bli avfolkningsbygd utan köpkraft om däckfabriken bommade igen. Nedläggningen var ”en dödsstöt” enligt Aftonbladets nyhetsredaktion (11/12 -01).

Den heliga ilskans sista kraftansträngning skedde tre månader senare när flera busslaster däckarbetare marscherade genom Hannovers gator och stannade vid Continentals huvudkontor med det kristna korset.

Några svartklädda, bärande en kista, som ett begravningståg.

Någon utklädd till Liemannen.

Det är okänt om Ingemar Nilson eller någon annan frågade Gud om varför han övergivit Gislaved.

Döden hade länge gått vid Gislaveds sida.

6. ”Inte en ärta ska flytta till Tyskland!”

Samma kväll som SMS:et nådde hans överordnade på Kuba hade kommundirektör Christer Pålsson stått i fullmäktigesalen inför de 31 ledamöterna i Bjuv, inbjuden till talarstolen av ordföranden Christer Landin (S).

Tio år senare mötte Smedjan Pålsson, i dag tillförordnad i samma befattning i grannkommunen Åstorp:

– Nyheten hade ju kommit på eftermiddagen och jag minns stämningen i fullmäktige när jag berättade vad jag fått fram. Det var overkligt tyst. De satt och gapade i bänkarna. Alla var överraskade. Bjuv var skakat i sina grundvalar.

S, LO och V skyndade sig till det Bjuv som kokade av vrede. En vecka senare tågade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson och V-ledaren Jonas Sjöstedt i första ledet i den enorma demonstrationen från Varagårdsskolan till Folkets hus-parken.

Livsmedelsarbetareförbundet hade tagit fram en särskild symbol för vanmakten, sorgen, ilskan – en grön ärta, röd i pannan av vrede. Och en slogan på plakaten: ”Rädda Bjuv! – stoppa nedläggningen av Findus!”

Ylva Johansson från talartribunalen:

Det kom som en blixt från en klar himmel att man vill lägga ner en lönsam verksamhet. Jag tycker det är skamligt att göra på det viset. Jag säger till ägarna att de ska behålla verksamheten i Bjuv!

Och Jonas Sjöstedt:

Rövarkapitalism! De är inte intresserade av vare sig ekologisk produktion eller livsmedelsproduktion överhuvudtaget. Det enda språk som spekulanterna begriper är börskurser och pengar.

Men talkören som gått till historien efter manifestationen lördagen den 8 april 2016 var när LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson skanderande eldade på massorna vid Folkets hus:

”Inte en ärta ska flytta till Tyskland, inte en ärta ska flytta till Tyskland, inte en ärta ska flytta till Tyskland…!”

Två år efter talkören inför åhörarna, de många LO-medlemmarna, kom domen över arbetarrörelsens insats. SD ökade 21 procentenheter till 33 och S backade 9 procentenheter till 35.

Mikael Henrysson (SD) körde symboliskt nog personligen grävmaskinen när Folkets hus jämnades med marken.

Planerna på att ersätta centrums slitna Folkets hus med ett biblioteks- och kulturhus för 130 miljoner fick M att stödja SD-budgeten och Mikael Henrysson (SD) blev historisk som nytt kommunalråd.

Henrysson körde symboliskt nog personligen grävmaskinen när Folkets hus jämnades med marken. SD och M-politiker höll också tal där och bjöd på grillad korv, för att låta ”bjufsingarna” ta farväl av en utdaterad era.

S beskrev feststämningen som ett osmakligt jippo.

Tomten är fortfarande obebyggd.

7. Det var EU som flyttade däckfabriken

Tillverkningshallen må ha varit Sveriges längsta, men den var för liten i ett europeiskt perspektiv. Fabriken gjorde drygt tre miljoner däck om året och nio av tio var vinterdäck.

Femskift behövdes februari till september, med en enorm lageruppbyggnad inför försäljningen i Ryssland, Norden och Nordamerika i oktober–november. Oktober till januari tillverkades en rännil sommardäck. Under lågsäsongen inföll ledigheter, underhåll och utbildningar.

Continental uppnådde inga skalfördelar i Gislaved. Investeringarna när bolaget ritade om Europakartan gick till Lousado i Portugal och Timisoara i Rumänien, enheter som i dag var för sig gör fyra–fem gånger så många däck som smålänningarna gjorde.

Vid stängningen i Gislaved var lönekostnaden i Portugal 20 procent av den i Sverige och i Rumänien under 10 procent. Avgörande var också EU:s mål att skapa arbetstillfällen i fattiga regioner genom raka investeringsstöd, även om det innebar att internationella företag flyttade produktion mellan EU-länder.

Däckfabriken i Portugal hade fått cirka 450 miljoner kr under tio år, fick 184 miljoner kr rakt av för flytten från Gislaved och garanterades ytterligare 210 miljoner från EU de kommande handfull åren.

Göran Persson utsåg den förre industriministern Thage G. Peterson (S) till särskild samordnare för de statliga insatserna. ”Thage G-punkt” tyckte EU-politiken var absurd:

Det ger en väldig bismak i munnen, när de anställda vid fabriken i Gislaved och alla andra svenska skattebetalare ger stora bidrag till andra EU-länder och förlorar sina jobb på kuppen.

Retoriken från enpartiregeringen var djupt socialdemokratisk. Näringsminister Björn Rosengren kallade Continentals beslut ”helt orimligt och oacceptabelt” och ”utomordentligt konstigt”. Historiska vinster talade för fortsatt produktion i Gislaved, ansåg statsrådet.

Vid stängningen i Gislaved var lönekostnaden i Portugal 20 procent av den i Sverige och i Rumänien under 10 procent.

Bolaget påstods skona tyska däckjobb (vilket inte stämde) och missbruka EU:s fria rörlighet. Rosengren hotade införa nya lagar som fördyrade nedläggningar.

Persson sågade en ”ansiktslös internationell kapitalism”. Han hade rätt. Ingen av de fem största ägarna (Deutsche Bank, Allianz, Fidelity Investments, Capital Group och Deka Bank) hade över 5 procent av aktierna och de tio största ägarna ägde under 20 procent totalt.

Biträdande näringsminister Ulrica Messing krävde en utredning av kommissionären Mario Monti, som slog fast att flyttbidragen var i enlighet med EU:s mål.

8. Posören sörjde Sossesverige

Mindre än fem år efter stängningen av Findus ärtfabrik i Bjuv återfanns rubriken ”Tyska börsjätten växer ur gamla Findus-fabriken i Bjuv” i Dagens Industri (11/11 -21).

Hellofresh, med ett värde på 139 miljarder på Frankfurtbörsen, såg Bjuv som strategiskt perfekt för den snabbt växande marknaden för nätbeställd mat i Sverige och Danmark, och ville ta upp kampen med Linas Matkasse och Middagsfrid.

Hellofresh satsade en tredjedels miljard i Bjuv och offentliggjorde planer på en fördubbling av arbetsstyrkan. I de nya lokalerna som skulle bli fyra gånger så stora som ärtfabriken planerades för 1 000 nya jobb.

Kontrasten till domedagsprofetiorna och undergångsstämningen vid fabriksstängningen kunde knappast vara större.

Mycket har hänt under dessa tio år, bakslag med uppsägningar har förekommit, men det är lätt att läsa sig till ett flertal andra initiativ och satsningar i Bjuv. Ett nytt livsmedelskluster flyttade in i den gamla anläggningen redan året efter stängningen. Bilden är mer splittrad än när bruket, ärtfabriken, dominerade industriområdet, men mer än dubbelt så många jobbar där i dag.

Kontrasten till domedagsprofetiorna och undergångsstämningen vid fabriksstängningen kunde knappast vara större. För att bevara den gamla socialdemokratiska samhällsstrukturen och posera som tunga företrädare på arbetarnas sida underblåste regering, LO och V:s partiledning missriktade protester, vars svarta bild av framtiden kom helt på skam.

Inte heller var det migrationsfrågan som fått S att tappa makten i Bjuv, utan det var hur offentliga miljöer såg ut, lokal oro för brott, plånboksfrågor som bensinpriset och de dyra planerna på att konvertera Folkets hus-fastigheten till ett kulturcenter. Allt detta insåg Karl-Petter Thorwaldsson, nu inte längre LO-ordförande utan näringsminister.

Den sverigedemokrat som har skällt på byggnaden har rätt. Det går inte för kommunledningen att acceptera att det finns fastigheter i det centrala samhället som förfaller.

Som näringsminister tvangs han medge hur pinsam och felaktig hans position framför de 4 000 demonstranterna i Bjuv faktiskt visade sig ha varit. Han hade skämt ut sig med talkören ”Inte en ärta ska flytta till Tyskland!” (DN, 10/2 -20).

Det är klart att man gör saker som man kunde ha funderat och analyserat lite bättre innan man gjorde dem. Men jag såg smärtan hos dem som var där. Dessutom trodde jag verkligen att det skulle gå att rädda Findus.

Så långt har jag aldrig varit inne i någon fråga. Alla är överens om att det har gått väldigt bra för dem som jobbat på Findus. De har fått jobb.

Men det stora är vad det betyder för Bjuv. Som Kosta utan glasbruk. Oxelösund utan järnverk. Det är själen av ett samhälle som går förlorad när man gör en sådan brutal fabriksnedläggning. Det var inte jobben, det var bygden.

Vad är det han säger här?

Bygdens själ?

Han menar socialdemokratins samhällsmodell.

9. Hittepå att Gislaved skulle gå under

Liemannen hade skördat i Gislaved.

Regering, fackföreningar och den särskilde samordnaren Thage G. Peterson (S) hade bitit i gräset.

Stridsropet ”Rädda Gislaved!” i fackeltåget med 4 000 personer i samhället var förgäves, Gud slog dövörat till förbönerna i Gislaveds kyrka och inte heller ledde busslasterna med däckarbetare i begravningståget i Hannover till något.

Redan efter två månader, alltså innan begravningståget utanför Continentals huvudkontor i Tyskland ens hunnit demonstrera, blåste Arbetsförmedlingens projektledare Birgitta Ahnstedt faran över (DN, 20/2 -02):

I Gislaved och i grannkommunerna finns ganska mycket lediga jobb. Vi vet också att en hel del arbetsgivare väntar på den här personalen, som de räknar med ska bli friställda. Vi får signalerna att de vill ha folk från Continental och att de väntar på dem.

Ett år senare reste Sveriges Radios reporter till orten och fann att 90 procent av de 774 anställda redan hade fått jobb och att arbetslösheten knappt hade lämnat den så kallade jämviktsnivån; den hade ökat från 1,8 till 2,2 procent.

Profetiorna om undergång kom häpnadsväckande snabbt i ett nytt ljus (SR, 6/12 -02). Kommunalrådet Agne Sahlin (S) gick själv i fackeltåget:

Jag är förvånad över den optimism som finns i samhället ändå. Det antal andra företag som finns runt däckfabriken i trakten gör att stämningen är annorlunda än i samhällen som bara har ett stort företag.

20 år efter fabriksstängningen gjorde SVT:s regionala redaktion samma reportage (20/12 -21) och även då ställdes frågan till Sahlin:

”Det var så klart många som fick en otroligt jobbig situation, men förvånansvärt många fick annat jobb direkt och det var ju viktigt. Det gick bättre än vi någonsin vågade tro, faktiskt.”

Det enorma socialdemokratiska engagemanget för att rädda en för liten enhet på Europamarknaden var poänglöst och behövdes aldrig – om inte det inte var just däckarbetens påstådda förutsättning för människovärde som avsågs på den röda banderoll som citerade Internationalen i fackeltåget: ”Människovärdet tillbaka – Rätt till arbete”.

För visst var fabriken en stor arbetsgivare, men Gislaved utgör ett av G:na i GGVV-regionen (Gnosjö-Gislaved-Vaggeryd-Värnamo), som inte bara präglas av protestantisk arbetsetik utan även av Gnosjöandans kombination av småföretags informella nätverk, samarbete och flexibilitet.

Företagen i Gislaved har i dag helt andra problem än brist på kunder och efterfrågan.

Gislaved har högst svarsfrekvens i landet när Svenskt Näringsliv skickar ut enkäter – företagande engagerar och är en del av identiteten.

Jaana Ek fick faktiskt själv sluta på däckfabriken när hon jobbade på ekonomiavdelningen 1995 och den verksamheten flyttade till ”läppstiftshuset” i Göteborg. Hon flyttade inte med.

I dag är hon en centralgestalt i lokalsamhället som ordförande i Gislaveds näringslivsförening och verksamhetschef och delägare i One Partner Group, vars affärsidé är bemanning, kompetensförsörjning och rekrytering. Det är henne man ska prata med om hur företagandet och arbetsmarknaden mår.

– När vi kastas av hästen så sadlar vi om och hoppar upp igen. Så fungerar Gnosjöandan, förklarar hon. Det var aldrig risk för att vi skulle bli något Lesjöfors, säger hon och berättar om alla dessa företag som ”började i garaget”, i kontrast mot brukssamhället i västra Värmland som tappat 70 procent av invånarna sedan det var rikskänt för sitt brukssponsrade bandylag och sitt stålverk.

Företagen i Gislaved har i dag helt andra problem än brist på kunder och efterfrågan. Ungdomarna flyttar ut för studier och kommer inte tillbaka. Tillsammans med GGVV organiserar Jaana Ek ”emigrantresor” från Holland, ett land med 470 personer per kvadratkilometer, (mot Gislaveds 23) och en svårt dysfunktionell bostadsmarknad.

– Ett rött hus i skogen och en familjeekonomi som klarar sig på en inkomst framstår som otroligt attraktivt för en del holländare. De vill leva ett lugnare liv och kunna styra över sin tid, berättar hon inför den ”Hospitality Day” som ska äga rum dagen därpå.

De lär sig svenska snabbt, till skillnad från en del av de de utländska däckarbetarna Continental och KF lockade till Gislaved, som kom att ingå i exempelvis jugoslaviska och finsktalande arbetslag på fabriken.

Hur Gnosjöandan fungerar i praktiken visar Jaana Ek med berättelsen om hur ett företag i kommunen vann en stororder på visir till den engelska sjukvården, NHS.

På tio dagar var en monteringsfabrik med 300 anställda och hela kedjan underleverantörer igång med en dagsproduktion på 400 000 visir. Företagen hjälptes åt med monteringsbord, truckar, material, förpackningar och kaffemaskiner.

Enligt Ek är behovet av ekonomer, konstruktörer och montörer fortsatt stort i Gislaved. Körkort och hyfsad svenska räcker i många fall till en anställning, hävdar hon, vilket många arbetslösa inte har.

– Det finns alltid de som klagar och gnäller. Men jag är stolt över bygden.

10. Bruken producerade också LO-medlemmar

För att förstå socialdemokratins i dag fåfänga förhoppning om en växande andel sysselsatta med tillverkning måste man förstå utpräglade industriorters bruksanda.

S var urstarka vid bruken så sent som för 30 år sedan, långt efter att all-time-high för jobben nåtts i mitten av 1960-talet. I kommuner som Borlänge, Lessebo, Krokom, Askersund och Motala nådde S fortfarande på 1990-talet 55–58 procents väljarandel. (Men i Borlänge sågs måhända det som en kräftgång jämfört med de 34 av 40 mandat S fick i kommunvalen på 1930-talet.)

Vad präglades samhällsordningen av?

Akademikerförakt – högre egenstudier var något som ”tog barnen från orten”, och var ett tecken på högfärd och förnekelse av sin bakgrund.

Horisontell klassresa – de skötsamma fick det stadigt materiellt bättre men fortsatte se sig som arbetare. Exportintäkter och skiftgång ledde inte sällan till en hög standard för bruksjobbarna.

Patriarkal konservatism – bruket hade svarat för ekonomisk trygghet, sjukvård, yrkesutbildning, butiker, service och bostäder men politiken flyttade fram positionerna genom välfärd, allmännytta och kooperativa företag. Den kollektivistiska utgångspunkten om att någon annan borde ordna tillvaron, eftersom arbetarna avstod från sin rättmätiga lön (Marx profittanke) var dock intakt från förr. Förväntningarna flyttades sömlöst över på kommunen.

Fullständig närvaro – bruken skänkte mark och material till Folkets hus och parker, anlade fotbollsplaner, hockeyrinkar, skidspår och simhallar, för att hålla arbetarna friska och disciplinerade genom en sund fritid. Idrottsrörelsen var extremt stark och sportstjärnorna fick halvhjärtade ”bruksjobb”. Bruken tillhandahöll odling i kolonilotter, läsning från boklådor och orkesterföreningars symfonier. Även här tog kommunerna efter hand över.

Bruken tillhandahöll odling i kolonilotter, läsning från boklådor och orkesterföreningars symfonier. Även här tog kommunerna efter hand över.

Basarer, lotterier, föreningsstöd och medlemsavgifter byggde upp S många sidoorganisationer och parallellt utvecklades folkbibliotek, föreläsningar, arbetarteatrar, bildningsförbund och folkhögskolor som inpräntade socialdemokratiska ideal och partiets samhällsanalys i arbetarna.

Det fanns till slut knappt någon hejd på statens (och därmed S) inflytande. Kooperationen var Nordens största industrikonglomerat 1960 och tillverkade i stort sett allt man kan tänka sig. Stat och arbetarrörelse erbjöd begravningar, bil- och hemförsäkringar, semesterboenden, restauranger, telefoni, radioprogram, underhållning och drivmedel. S dominans var total.

Brukssamhällets ekonomi och utveckling stod modell för hur det borde vara i hela Sverige! Bruken var dragloken för modernismen och det goda livet åt hela folket!

LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Gösta Rehns idéer färgade politiken (tills reallöneutvecklingen, i mitten av 90-talet, för länge hade stått och stampat). Inte ens löneökningar på i snitt 8 procent om året 1970-1995, som helt åts upp av inflationsbejakande politik i kombination med devalveringar, fick S att ifrågasätta sina egna ekonomiska ideal.

Det var bara i försprånget som uppstod av att Europa låg sönderbombat som det gick bra för den svenska modellen. Sedan sprang andra länder ifatt och förbi.

Stigande allmän köpkraft, kollektivismens och klassanalysens stora löfte till arbetarna, levererades helt enkelt inte av Sossesverige.

Men vilka var beståndsdelarna i det misslyckade upplägget runt bruken?

LO ville upprätthålla fyra ekonomiska principer:

”Solidarisk” lönepolitik. Det kallades ”lika lön för lika arbete” eftersom vinstmarginal inte skulle få visa sig i högre ersättningar till vissa bruks anställda. Och på det sättet skulle lågpresterande bruk löpande slås ut och lönsammare bruk kunna växa.

Dit skulle arbetarna strömma genom att staten stod för yrkesomskolning, bostadssubventioner och flyttbidrag i det som beskrevs som ”aktiv” arbetsmarknadspolitik. I praktiken avsågs annan tillverkningsindustri.

Kraftigt växande indirekta skatter (som omsättningsskatt, oms, och arbetsgivaravgifter) för att hålla nere vinster och en inflationshotande lönespiral, och för att kraftigt bygga ut offentliga sektorn. Skattetrycket ökade från ungefär 20 till 50 procent i Sossesverige 1950-1990 och den politiskt styrda delen av samhällsekonomin växte proportionerligt med detta.

Återinvesteringslättnader. Exportintäkter kunde generera stora resurser, så länge vinsterna inte delades ut. Internationella svenska företag upplevde stor tillväxt. När ägare till slut ändå utverkade mer utdelning, började en debatt om ”övervinster” som senare ledde till införandet av löntagarfonder för att helt enkelt socialisera Sverige fullt ut. Men det är en annan artikel.

Den här bakgrunden måste man ha klart för sig när bruksandan hos exempelvis Findus i Bjuv ska beskrivas.

Den som undrar varför S älskar tillverkningsjobb och hoppas på deras comeback genom en nyindustrialisering har alla svar i Bjuv.

Findus i Bjuv var ett godsinnat bruk som ville hela samhället väl! Personer som Smedjan mötte under vårens reportageresa minns en arbetsgivare ”för dem som inte ville utbilda sig” och en bruksort där alla hade anhöriga eller grannar i fabriken.

Bruket visade film, arrangerade skönhetstävlingen Miss Ärta, hade dagis, stod för Bjuvs midsommarfirande, ordnade med squash och tennis, erbjöd anställda att handla i den egna affären, höll sig med en personalkör, stöttade ett damlag i fotboll, svarade för aktiviteterna under kul-i-fem (som sportlovet heter i Skåne) och en blåsorkester (som dock grundades i anslutning till det ännu äldre företag som bröt stenkol och eldfast lera i Bjuv).

Findus har i dag ingen tillverkning i Sverige men hade alltså över 2 000 anställda i Bjuv på 1970-talet. Som en hommage till sin födelseort stöder bolaget fortfarande Findus Vänförening.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Den som undrar varför S älskar tillverkningsjobb och hoppas på deras comeback genom en nyindustrialisering har alla svar i Bjuv.

Det är som att alla utvecklade ekonomiers historiska progression med en sysselsättningsförskjutning från lantbruk, till industri, till tjänster förnekas av S. Tillverkning sysselsatte fler än jordbruksproduktion från och med 1930-talet. Tjänstejobb växte förbi industrijobb på 1960-talet. Kommunal blev större i LO än Metall på 1970-talet. Saco+TCO växte förbi LO 2005.

Sverige är i dag en kunskapsintensiv tjänsteekonomi. Missbedöm inte S offensiv för fler bruksorter i vår tid. De ska inte bara skapa exportintäkter och därmed välfärd.

De ska också framställa fler LO-medlemmar.

Det gjorde ju Findus och Livsmedelsarbetareförbundet i Bjuv i över 100 år – en av alla de hundratals bruksorter i Sverige där allt var riggat för ett enda partis syn på det goda samhället.

Det var kanske inte främst de förlorade jobben som partiledarna och ministrarna var arga på och ledde talkörer om. Det var den förlorade relevansen för Socialdemokratiska Arbetarepartiet.

Omslagsfoto från demonstrationerna mot nedläggningen av däckfabriken i Gislaved: Jan-Erik Ejenstam/SCANPIX SWEDEN