Samhälle Åsikt
Vildarna är demokratins pris
Konflikten kring kvittningssystemet har aktualiserat förslag om att politiska vildar ska förlora sin riksdagsplats. Det är en farlig väg, där makt riskerar att koncentreras i partiledningarnas händer, skriver riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm.
Bör vildar förlora sin riksdagsplats? Det har föreslagits av bland andra Sverigedemokraternas Mattias Karlsson och min moderata partivän Maria Stockhaus. Nio vildar och ett havererat kvittningssystem gör frågan aktuell.
Huvudargumentet är att folkviljan ska få genomslag, med hänsyn till att väljarna röstar på partier, inte riksdagsledamöter. Det stämmer förvisso, men det gäller i stort sett alla västerländska demokratier – där normen ändå är personliga mandat. Även i länder med enmansvalkretsar röstar medborgarna på parti snarare än person.
Detta såg vi senast i lokalvalen i Storbritannien. Det nya högerpartiet Reform UK:s framgångar berodde knappast på summan av enastående kandidater, utan partiets inriktning och dess karismatiske ledare Nigel Farage. Labours tillbakagång förklaras på motsvarande sätt av missnöjet med premiärminister Keir Starmer.
Det personliga mandatet är därför inte ett avsteg från folkviljan, utan ett skydd mot att partiledningarna mellan valen enrådigt ska avgöra vad folkviljan anses innebära. Om en ledamot kan förlora sin plats i riksdagen eller kommunfullmäktige genom uteslutning ur partiet blir ledamotens oberoende i praktiken villkorat. Makten koncentreras då kraftigt till partiledningarna.
Det personliga mandatet fungerar som en institutionell spärr mot att partiledningar får monopol på tolkningen av vad väljarna har röstat för.
Partierna är nödvändiga bärare av representationen, men bör inte bli dess ägare. Väljarnas preferenser är sammansatta, ibland motstridiga och dessutom föränderliga. Det personliga mandatet fungerar därför som en institutionell spärr mot att partiledningar får monopol på tolkningen av vad väljarna har röstat för.
Min egen erfarenhet är just denna: riksdagsledamöter ställer internt kritiska frågor till den egna partiledningen och ifrågasätter, verkar för att stämmobeslut följs och protesterar när något går för långt. Partiledningar måste förhålla sig till sina riksdagsledamöter, eftersom dessa ytterst förfogar över sina egna röster.
Ett exempel är 2014 års decemberöverenskommelse. Den syftade till att göra Sverigedemokraternas riksdagsmandat irrelevanta och därigenom möjliggöra en regering som egentligen inte tolererades av riksdagsmajoriteten. Partiledningarna var helt överens, men trots det upphävdes överenskommelsen redan året efter. En viktig del i detta var att kritiska röster höjdes från riksdagsledamöter, bland andra moderaterna riksdagsledamöterna Finn Bengtson, Isabella Hökmark och Anders Hansson. De hade sannolikt varit mindre tydliga, eller rent av tysta, om deras mandat inte var personliga.
Ordningen med personliga mandat bygger på insikten att maktkoncentration till ett fåtal individer är skadligt och i värsta fall farligt. Att bortse från denna historiska lärdom är aningslöst.
Ordningen med personliga mandat bygger på insikten att maktkoncentration till ett fåtal individer är skadligt och i värsta fall farligt.
Men nu viskas det även om ett nytt, mer avancerat kvittningssystem – som räknar bort ledamöter som lämnar eller utesluts från sitt parti. Det vore dock att runda den grundläggande idén om personliga mandat, och att återigen göra misstaget att försöka avtala bort konstitutionen.
Kanske bör ett nytt kvittningssystem inte införas alls. En frivillig överenskommelse byggd på tillit är aldrig helt tillförlitlig. Nu har Sverigedemokraterna utnyttjat detta, tidigare har Socialdemokraterna brutit mot praxis.
För att sjukdom, barnalstrande och andra tillfälligheter inte ska påverka utgången i voteringar finns bättre lösningar. Ett exempel är ombudsröstning, där en ledamot kan rösta även för en frånvarande partikamrat. Väsentligt mer robust och kan lagfästas i riksdagsordningen.
Under alla omständigheter vill nog få väljare att tur och otur ska avgöra viktiga riksdagsbeslut, lika lite som tjuv- och rackarspel. Knappast heller att partipiskan ersätts med bojor av järn.
Att demokratisk parlamentarism är krånglig och stökig är dock inget nytt. I det brittiska underhuset sa Winston Churchill 1947: “democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried…”
Churchill bytte för övrigt själv parti, två gånger.