Samhälle Krönika
Moderaterna har bara sig själva att skylla
Få saker är lika oattraktiva som någon som beter sig som en förlorare. Men det är precis vad Moderaterna gör just nu. Henrik Dalgard frustreras över partiledardebatten i riksdagen och hoppas att M ska hitta tillbaka till framtidsoptimismen.
Nyligen vann Arsenal sin första ligatitel på 22 år, och på norra Londons gator har firandet pågått näst intill oavbrutet. Men lagets tränare Mikel Arteta verkar inte ha firat mycket. Istället har han jobbat, och utåt sagt helt rätt saker: att det nu är dags att växla upp, arbeta hårdare och investera på en nivå man inte tidigare gjort.
Inom fotbollen är det där en gammal sanning – att ett lag som står på toppen måste förnya sig och blicka framåt. Annars blir man snabbt omsprungen av konkurrenterna. Inom politiken finns en liknande devis, att ett parti inte vinner ett val på att prata om vad man har gjort utan vad man vill göra.
För den moderatledda Tidö-regeringen borde det vara relativt enkelt. Man valdes på att lösa de samhällsproblem som den socialdemokratiska regeringen misslyckats med: brottsligheten, inflationen, elpriserna, den bristande tillväxten. Nu är man på god väg. Skjutningarna och den gängrelaterade brottsligheten har sjunkit drastiskt, inflationen och elpriserna är under kontroll och tillväxten är på väg upp. Man har gjort det man lovade för att nu börja göra det man vill.
Men den senaste tiden verkar framförallt Moderaterna ha ansträngt sig för att prata om vad som helst förutom riktningen framåt. Företrädare har gnällt om att de dåliga opinionssiffrorna beror på medias vänstervridna rapportering och att Socialdemokraterna lurar väljarna. När Gunnar Strömmer och Elisabeth Svantesson nyligen kallade till pressträff var det inte för att presentera några nya reformer inför nästa mandatperiod, utan för att ”granska” vänstersidans politik. En nödvändig uppgift i och för sig, men långt ifrån nog för att vinna ett val.
Troligtvis tappades framtidsoptimismen och de långsiktiga reformerna bort någonstans i Hormuzsundet.
Det är lätt att förstå det dåliga självförtroendet, SCB:s stora mätning visade trots allt på 12 procent försprång för oppositionen. Men inget är mer oattraktivt än någon som beter sig som en förlorare.
Det syntes som tydligast i dagens partiledardebatt i riksdagen. Moderaternas stora budskap inför valet, det som Ulf Kristersson lovade att återupprepa för väljarna, var ”Har du verkligen råd med en vänsterregering”. Den absoluta merparten av inläggen användes för att prata om Socialdemokraternas politik snarare än det egna partiets. I slutet på sitt replikskifte med statsministern konstaterade Magdalena Andersson skadeglatt, som om hon nästan tyckte att det var för enkelt, ”Det är ganska svårt att förstå vad Ulf Kristersson vill”. Vilseledande av väljarna, kanske den moderata kommunikationsavdelningen skulle säga. Men i ärlighetens namn en träffande iakttagelse om varför Moderaterna, om det fortsätter så här, kommer att förlora valet.
Men det behöver inte vara så. I februari lät det helt annorlunda från moderat håll. Då hade man självförtroende, slog fast att partiets vallöfte var att Sverige inom tio år skulle vara det rikaste landet i EU. Kristersson beskrev hur ansträngningarna för att lösa landets akuta problem nu hade givit utrymme ”att lyfta blicken”. Genom skatteavdrag för forskning, mindre skatt och mindre regelkrångel skulle man lägga grunden för en tillväxt som kommer alla till del.
Sånt är attraktivt, något som går att vinna val på.
Men nu har man gått från det till att försiktigt fråga väljarna om man har råd med en rödgrön regering. Vad hände egentligen? Troligtvis tappades framtidsoptimismen och de långsiktiga reformerna bort någonstans i Hormuzsundet.
Det är hög tid att våga höja blicken igen. Annars får Magdalena Andersson rätt, och vi kan lika gärna ställa in den här valrörelsen och bespara alla energin.