Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
När myndigheter blir gränsvakter
Ett utvisningsbeslut måste gå att verkställa, annars är det svårt att ha en fungerande migrationspolitik. Men informationsplikten riskerar att leda till ökad kontroll av medborgare och att skada förtroendet för statliga myndigheter, skriver Tilda Andersson.
Den 13 juli trädde informationsplikten i kraft. Sex statliga myndigheter – Skatteverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Kriminalvården, Kronofogden och Pensionsmyndigheten – blir nu skyldiga att lämna uppgifter vidare till Polismyndigheten när de får kännedom om personer som vistas olagligt i Sverige. Syftet är tydligt: fler utvisningsbeslut ska kunna verkställas.
Informationsplikten handlar dock inte bara om migration. Den handlar också om vilken relation staten ska ha till sina medborgare. Sverige har länge byggt på att olika myndigheter har tydliga och avgränsade uppdrag. När fler av dem samtidigt blir en del av återvändandearbetet förändras den principen.
Syftet är tydligt: fler utvisningsbeslut ska kunna verkställas.
När lagförslaget presenterades valde regeringen att undanta vården, skolan och socialtjänsten. Motiveringen var att dessa verksamheter bygger på ett särskilt högt förtroende. Människor måste våga söka vård, låta sina barn gå i skolan och kontakta socialtjänsten när de behöver hjälp.
Det visar att regeringen ser en viktig värdekonflikt, men tyvärr misslyckas den med gränsdragningen. Ett exempel är när en kvinna med ett utvisningsbeslut föder barn och vården skickar en födelseanmälan till Skatteverket. Barnmorskan anmäler inte kvinnan till polisen, men hennes lagstadgade arbetsuppgifter kan bli en del av en informationskedja som kan leda vidare till Polismyndigheten. På papperet står vården utanför informationsplikten, men för den som söker vård kan gränsen vara betydligt svårare att uppfatta.
Det visar att regeringen ser en viktig värdekonflikt, men tyvärr misslyckas den med gränsdragningen.
Myndigheternas huvuduppgifter förändras inte. Men informationsplikten innebär att vissa myndigheter får ett kontrolluppdrag. Det är en principiell förändring som kan påverka människors bild av vad myndigheten är till för. Att fler myndigheter nu hjälper till att verkställa migrationspolitiken innebär också att färre myndigheter kan uppfattas som neutrala. Det riskerar att medföra en rad negativa konsekvenser.
Lagen är tänkt att träffa personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Men den riskerar att påverka en betydligt större grupp laglydiga människor. För många med invandrarbakgrund kan mötet med myndigheter nu upplevas som en kontroll av den egna rätten att vistas i landet, även när de befinner sig här lagligt. Den risken behöver vägas mot den nytta informationsplikten förväntas ge.
Det är en principiell förändring som kan påverka människors bild av vad myndigheten är till för.
Informationsplikten försöker lösa ett viktigt problem. Men politik handlar om att väga olika legitima mål mot varandra. Att verkställa utvisningsbeslut är ett sådant mål. Att människor känner förtroende för myndigheter och uppfattar deras uppdrag som tydliga är ett annat. Frågan är vilket pris vi är beredda att betala när de två målen ställs mot varandra.
Utvisningsbeslut måste såklart verkställas. Det är en grundbult i en fungerande migrationspolitik. Men när staten väljer metod behöver också konsekvenserna för andra samhällsfunktioner vägas in. Informationsplikten handlar därför inte bara om migration. Den handlar om vilken sorts relation vi vill att människor ska ha till myndigheterna – och om vilket pris vi är beredda att betala för att uppnå den restriktiva invandringspolitiken.