I oktober 1942 samlades en liten grupp i the Old Library vid University Church of St Mary-the-Virgin i Oxford. Där och då grundade de Oxford Committee for Famine Relief, som senare skulle bli känd som Oxfam. Bland grundarna fanns akademiker, en präst, en kväkare, en tidigare kolonialtjänsteman och en judisk flykting från Nazityskland. De förenades i övertygelsen att krig inte upphävde ett ansvar för civila på andra sidan frontlinjen.

Bakgrunden till bildandet av Oxfam var svälten i det ockuperade Europa under andra världskriget – och framför allt det mänskliga lidandet i det nazistockuperade Grekland. Efter den tyska invasionen rekvirerades livsmedelslager och en brittisk blockad hindrade sjöburna leveranser till ett land som var beroende av matimport. Vintern 1941–42 blev katastrofal för invånarna i det ockuperade Grekland. Svälten bredde ut sig och dödstalen steg kraftigt. I Aten och Pireus låg döda öppet ute på gatorna. 

Cecil Jackson-Cole, som skulle bli en av de viktigaste personerna i Oxfams historia, hörde talas om den nybildade kommittén och erbjöd sig att hjälpa organisationen. Jackson-Cole var en affärsman och inte någon som normalt förknippas med välgörenhetsarbete. Han bidrog med insikten att goda avsikter inte räcker  – de måste också organiseras, finansieras och omsättas i praktisk handling. En insikt som skulle visa sig bli avgörande för Oxfams framgångar.

På Jackson-Coles initiativ registrerades kommittén som välgörenhetsorganisation i mars 1943 och började då samla in pengar. Han drev kampanjer, mobiliserade frivilliga och använde metoder hämtade från affärslivet. Detta skedde under en tid då professionell ledning, reklam och återinvestering i tillväxt uppfattades som främmande, nästintill opassande, för välgörenhetsarbete. Men kombinationen av humanitärt patos och entreprenöriell effektivitet gjorde att Oxfam kunde växa från en lokal kommitté till en välrenommerad internationell biståndsaktör.

Efter andra världskrigets slut fortsatte Oxfam att fokusera på att hjälpa flyktingar och civila som drabbats av krig och katastrofer. Målet var att minska svält och fattigdom i de delar av världen där yttre händelser, utanför vanliga människors kontroll, skapade ett stort mänskligt lidande. Organisationen hjälpte exempelvis ungerska flyktingar efter det att Sovjetunionen slog ned upproret 1956. De bidrog också till att bekämpa fattigdomen i Indien och gav omfattande nödhjälp till Kongo under svältkatastrofen 1960–1961.

Det var de mest utsatta och fattigaste som stod i centrum för den tidiga Oxfam-rörelsen. Opinionsbildningen var nära knuten till materiella förbättringar för människor i mycket utsatta situationer. Frågan var hur bistånd, välgörenhet och internationellt engagemang kunde hjälpa dem som var allra mest utsatta för händelser som låg bortom deras egna kontroll.

Återkommande genom Oxfams historia har det funnits krafter som vill att organisationen ska ta en tydligare politisk ställning.

Återkommande genom Oxfams historia har det funnits krafter som vill att organisationen ska ta en tydligare politisk ställning. Detta blev särskilt tydligt under den starka vänstervågen under 1960- och 70-talen. Men organisationen lyckades hålla tillbaka dessa krav, vägledda av principen om humanitär neutralitet. I sin bok A Cause for Our Times: Oxfam – The First 50 Years (1992) sammanfattar författaren Maggie Black detta på följande sätt:

Throughout Oxfam’s history, the principle of humanitarian neutrality — human need above the political divide — is a constantly recurring theme.

Det betyder inte att Oxfam var opolitiskt. Politisk opinionsbildning var en del av organisationens verksamhet redan vid grundandet, då kommittén försökte upphäva den brittiska blockaden mot Grekland. Oxfam hade länge tydliga politiska inslag, men de stod emot återkommande försök att föra organisationen i en mer uttalad vänsterorienterad riktning. Kärnuppdraget förblev att förbättra levnadsvillkoren för människor som levde i fattigdom och nöd.

Denna inriktning visade sig tydligt i Oxfams roll i Jubilee 2000-rörelsen. En rörelse som drev en kampanj för skuldavskrivning i världens fattigaste länder. Bakgrunden var att många utvecklingsländer hade blivit högt skuldsatta och därmed tvingades lägga stora delar av sina resurser på räntor och amorteringar – i stället för satsningar på vård, utbildning och grundläggande samhällsservice. 

Oxfam bidrog till att Jubilee 2000 kunde skapa internationell uppmärksamhet för frågan, något som i slutändan ledde till omfattande skuldlättnader för några av världens fattigaste länder. Forskare vid Center for Global Development och Institute for International Economics har beskrivit rörelsen som enastående framgångsrik: 

Jubilee 2000 was by far the most successful industrial-country movement aimed at combating world poverty for many years, perhaps in all recorded history.

Det bör påpekas att det finns invändningar mot skuldavskrivning som metod. En är detta kan skapa ett så kallat moral hazard-problem, eftersom det uppmuntrar regeringar att ta nya lån i förväntan om framtida avskrivningar. Skuldavskrivning löser heller inte nödvändigtvis de strukturella orsakerna till överskuldsättning – och det finns inga garantier för att de resurser som frigörs används på ett sätt som minskar fattigdomen i landet. 

Mot den bakgrunden framstår Oxfams nuvarande inriktning som anmärkningsvärd. 

Oxfams roll i Jubilee 2000 rörelsen visar ändå något om organisationens tidigare inriktning. Fokuset var att bekämpa fattigdom och förbättra situationen för de som har det allra svårast. Mot den bakgrunden framstår Oxfams nuvarande inriktning som anmärkningsvärd. Sedan 2010-talet har organisationen allt tydligare flyttat fokuset från fattigdomsbekämpning till att bekämpa ekonomisk ojämlikhet. 

Det är ett skifte som inte har skett över en natt. Förslag på omfördelning och kritik mot ekonomiska klyftor har funnits hos Oxfam även tidigare. I The Oxfam Poverty Report från Oxfam Great Britain 1995 pekades ekonomisk ojämlikhet exempelvis ut som ett problem. Kevin Watkins, författaren till rapporten, skrev då att:

“Economic growth is imperative if poverty is to be reduced. But the distribution of wealth is as important as its creation.”

Frågan om ekonomisk ojämlikheten har dock under senare tid fått en betydligt mer central roll i Oxfams budskap. Förändringen tog fart i samband med organisationens strategiska omställning omkring 2013–2014 och blev tydlig i publikationer som The Cost of Inequality och Working for the Few. Sedan dess har Oxfam publicerat en rad uppmärksammade rapporter om hur de rikaste blir rikare, samtidigt som människor med lägre inkomster halkar efter.

Problemet är att minskad ekonomisk ojämlikhet inte är synonymt med minskad fattigdom.

Budskapet är moraliskt tilltalande. Oxfam framställer kampen mot ojämlikhet som en central del av kampen mot fattigdom. Problemet är att minskad ekonomisk ojämlikhet inte är synonymt med minskad fattigdom. Ett samhälle kan vara relativt jämlikt och ändå vara mycket fattigt. Omvänt kan ett samhälle med stora inkomstskillnader erbjuda en högre levnadsstandard för de som har det allra sämst. Ett klassiskt exempel är skillnaden mellan Öst- och Västtyskland under kalla kriget. Östtyskland var mer ekonomiskt jämlikt än Västtyskland, men också betydligt fattigare och mindre välmående.

Inkomstskillnader kan dessutom öka samtidigt som fattigdomen minskar och välståndet stiger. Polen är ett tydligt exempel på detta. Under kommunismen var landet mer jämlikt, men fattigare och mindre utvecklat än Västeuropa. Efter kommunismens fall ökade inkomstskillnaderna, samtidigt som ekonomin växte och levnadsstandarden förbättrades –  även för de allra fattigaste. Det avgörande är därmed inte hur bred inkomstklyftan är, utan hur det faktiska välståndet är för de som har det allra sämst ställt i samhället. 

Frågan som Oxfam behöver besvara är om de är villiga att acceptera högre jämlikhet, även om det innebär att de fattiga över tid får det sämre? 

Oxfams försvarare skulle invända att organisationen inte bara vill göra världen mer jämlik, utan också rikare. Men problemet är att Oxfams nuvarande retorik gång på gång flyttar fokuset från de allra fattigaste; till avståndet mellan dem som har mest och dem som har minst. Frågan som Oxfam behöver besvara är om de är villiga att acceptera högre jämlikhet, även om det innebär att de fattiga över tid får det sämre? 

Hur Oxfam använder statistik blir från detta perspektiv betydelsefullt. Organisationens rapporter är ofta slagkraftiga, men också tydligt tesdrivande. Den svenske nationalekonomen Daniel Waldenström har beskrivit rapporterna på följande sätt:

“Rapporterna är faktamässigt skakiga när det gäller tolkningar av fördelningar och skatter. Det är rena pamfletter som använder data och fakta för att bekräfta förutfattade meningar.”

Ett återkommande problem är att Oxfam lyfter fram statistik som bekräftar bilden av en värld där fattiga får det sämre, samtidigt som data visar att fattigdomen faktiskt minskar. I Oxfams ojämlikhetsrapport från 2026 påstår organisationen att nästan halva världens befolkning, 3,83 miljarder människor eller 48 procent, levde i fattigdom år 2022.

För att måla upp bilden av att nästan hälften av världens befolkning lever i fattigdom använder Oxfam sig av en relativt hög fattigdomsgräns: 8,30 dollar om dagen. Detta motsvarar Världsbankens mått för övre medelinkomstländer, det vill säga länder med en betydligt högre inkomstnivå än världens fattigaste länder. Det är stor skillnad att leva på denna inkomst i ett övre medelinkomstland som Turkiet eller Montenegro jämfört med att leva i extrem fattigdom i ett låginkomstland som Centralafrikanska Republiken.

Om Oxfam hade använt gränsen för extrem fattigdom, 3 dollar om dagen, hade antalet människor som lever i fattigdom varit betydligt lägre: cirka 838 miljoner, vilket motsvarade 10,5 procent av världens befolkning år 2022. Oxfam val av fattigdomsgräns gör att budskapet blir mer dramatiskt, men det suddar också ut viktiga skillnader mellan extrem materiell nöd och bredare former av låg levnadsstandard.

Ett annat problem är att Oxfam sällan lyfter utvecklingen över tid. Andelen människor som lever under 8,30 dollar om dagen har nämligen minskat kraftigt sedan 1990, från 70,4 procent till 45,2 procent år 2025. Om vi specifikt studerar den extrema fattigdomen är utvecklingen ännu mer positiv: andelen i världen som lever i extrem fattigdom har minskat från 43,4 procent till 10,2 procent under samma period. 

Oxfam verkar mer intresserad av att problematisera rikedom än att bidra till att minska fattigdomen i världen. 

Den långsiktiga globala minskningen av fattigdom är onekligen en av vår tids största framgångar. Men den får tyvärr ett begränsat utrymme i Oxfams nuvarande narrativ om fattigdomen i världen. Detta hänger samman med ett djupare problem: Oxfam verkar mer intresserad av att problematisera rikedom än att bidra till att minska fattigdomen i världen. 

Grundproblemet är att Oxfam numera ser världen som ett nollsummespel, där någon alltid vinner eftersom någon annan alltid förlorar. Med en sådan världsbild blir det naturligt att fokusera på hur kakan ska fördelas. Men världen är inte ett nollsummespel. Den avgörande frågan är inte hur resurser ska omfördelas, utan hur vi kan skapa ett ökat välstånd för alla. Det handlar med andra ord om hur kakan ska växa – inte hur den ska fördelas. 

Effektiv fattigdomsbekämpning fokuserar på en ökad långsiktig tillväxt – något som flera nobelpristagare i ekonomi, såsom Douglass North, Daron Acemoğlu och Joel Mokyr, har visat skapas genom stabila institutioner, frihandel, utbildning, entreprenörskap och kloka investeringar. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Oxfams återkommande krav på förmögenhetsskatter illustrerar den mer ideologiska inriktning som organisationen numera driver. Tanken är att de rikaste ska bidra mer och att resurserna ska användas för att finansiera välfärd och minska de ekonomiska klyftorna. I praktiken är dock förmögenhetsskatter svåra att utforma. De tenderar att leda till omfattande skatteplanering, där de rikaste minskar sin beskattningsbara förmögenhet för att undvika skatt. I värsta fall leder en förmögenhetsskatt till att entreprenörer, kapital och företag lämnar landet, något som minskar välståndet för de som har det allra sämst. 

Det är viktigt att notera att dagens Oxfam inte har övergett alla frågor som är av betydelse för att minska fattigdomen i världen. De driver fortfarande krav på skuldavskrivning för fattiga länder och de engagerar sig fortfarande i frågor som är av betydelse för utsatta människor. Problemet är att detta arbete hamnar i skuggan av en mer medial och ideologiskt laddad opinionsbildning – där organisationen framstår som mer upptagen av att bekämpa rikedom än av att bekämpa fattigdom.

Omslagsfotot föreställer Oxfam-aktivister i en manifestation under Almedalsveckan 2025. Foto: Jessica Gow/TT