En viktig anledning till att Moskvastaten – beteckningen på det rike som växte fram efter Kyivstaten och som senare skulle utvecklas till Tsarryssland – kom att utveckla en så speciell samhällsordning hade att göra med ogynnsamma naturförutsättningar. I skarp kontrast till de bördiga trakterna i söder, där Kyivstaten växte fram, präglades trakterna kring Moskva av att det var mörkt och kallt och av att jorden var allt annat än bördig. När delar av den slaviska befolkningen vandrade norrut från Kyiv borde deras rationella val ha varit att göra som ursprungsbefolkningen, alltså att bli jägare och samlare. Deras beslutsamhet att fortsätta sin invanda tillvaro som jordbrukare har ofta framhållits som det blivande Rysslands kanske mest framträdande långsiktiga strategiska misstag.

En omedelbar konsekvens av flytten norrut var att man tvingades anpassa sig till en verklighet där odlingssäsongen var mycket kort och där stränga vintrar gjorde att höstsådd med stor sannolikhet skulle frysa bort. Detta innebar att urvalet av grödor man kunde odla var begränsat och att avkastningen var mycket låg. Jordbrukets oförmåga att producera ett rejält överskott skulle under lång tid framåt lägga en allvarlig begränsning på förmågan att överföra resurser till urbanisering och industrialisering, alltså till det som brukar kallas ekonomisk tillväxt. Så sent som vid 1900-talets början skulle runt 80 procent av den ryska befolkningen fortfarande vara landsbygdsbefolkning och fattigdomen vara utbredd.

Jordbrukets inneboende oförmåga att utvecklas kan också förklaras av att den teknik man tvingades använda för att odla jorden var ”svedjebruk”, varmed avses att man fäller och bränner träd och buskvegetation. Samtidigt som detta skapade utrymme för både odling och betesmarker tillförde bränningen näringsämnen. Det senare var dock bara en tillfällig vinst. I takt med att den brukade jorden lakades ur tvingades man att flytta till ständigt nya områden. Då skogslandskapet var glest befolkat fanns det gott om mark att ta i anspråk. En konsekvens av att jorden var en i princip fri tillgång var dock att de som brukade den aldrig kunde utveckla någon känsla av ägande av produktionsmedel. 

Då bondens band till torvan brukar uppfattas som bland det mest fundamentala i jordbrukets utveckling var detta mycket negativt. Det innebar inte bara att det skulle ta lång tid innan ryska bönder utvecklade insikter om att förbättring av befintliga jordar leder till ökande avkastning. Det innebar också ett grundskott mot själva föreställningen om privat äganderätt, där fast egendom alltid utgör grunden. Ett ekonomiskt system som saknar reglerat ägande av jorden kan inte heller utveckla andra former av ägande. Detta är en av flera viktiga anledningar till att den privata äganderätten genom hela den ryska traditionen har haft en så svag ställning.

Detta är en av flera viktiga anledningar till att den privata äganderätten genom hela den ryska traditionen har haft en så svag ställning.

Som avrundning kan tilläggas att ryska kulturhistoriker även brukat peka på icke-ekonomiska konsekvenser av ett liv i skogen som alltid låg vid existensens bortre gräns. Det var inte nog med att faran för hungersnöd alltid var närvarande. Man var också omgiven av farliga djur, som vargar och björnar, och man levde med en konstant risk för omfattande bränder. Allt detta bidrog till att skapa en känsla av bristande permanens som i sin tur gav upphov till fatalism och en känsla av att inte kunna påverka den egna tillvaron. Det gradvisa införandet av livegenskap skulle ytterligare bidra till att Ryssland aldrig lyckades utveckla en självägande bondeklass.

En annan och minst lika väsentlig anledning till att Moskvastaten kom att utvecklas så annorlunda var förknippad med geografi och närhet till handelsplatser. Där Kyiv hade gjort mycket stora vinster på sin handel med Bysans, och där Novgorod hade gjort lika stora vinster på sin handel med den tyska Hansan, fann sig Moskva isolerat. Även om viktiga städer som Rostov, i likhet med Novgorod och Kyiv, hade grundats vid för vikingarna viktiga vattenvägar var dessa städer mycket avlägsna från allt och alla. Efter mongolernas invasion kom moskoviterna också att bli helt orienterade mot öster. 

Det var först när den engelske äventyraren Richard Chancellor år 1553 plötsligt seglade in i Vita havet och landsteg vid mynningen av floden Dvina, som ett avtal om handel med England kunde tecknas. Chancellor hade varit på jakt efter en väg till Kina. I stället upptäckte han Moskvastaten. Efter förhandlingar med Ivan den förskräcklige fick han ett avtal som gjorde att han kunde återvända hem och starta sitt Muscovy Company. Även om detta var gynnsamt även för Moskvastaten var det mycket sent på dagen. Innebörden av den långa isoleringen från handel med Europa var att man inte kunnat tillgodogöra sig det lärande och därmed den utveckling som är förenad med just handelsutbyte.

Det var av stor betydelse att de territorier de bosatte sig i var mycket glest befolkade.

Utöver dessa geografiska faktorer kom slavernas vandring norrut från Kyiv även att få konsekvenser för maktstrukturen i de nya områdena. Det var av stor betydelse att de territorier de bosatte sig i var mycket glest befolkade. Till skillnad från den bördiga stäppen i söder, som varit bebodd av olika nomadiska stammar, var de skogiga områdena i norr i det närmaste tomma. Det fanns visserligen ursprungsbefolkning men de var så få att det land som slaverna tog i besittning kunde betraktas som vad man i internationell rätt brukar kalla terra nullius, alltså ingenmansland.

I skarp kontrast till vikingarna, som brukat anpassa sig till och låta sig assimileras i de lokala befolkningar de erövrade – i Kyiv och Novgorod såväl som i Normandie – kunde de som koloniserade Moskvatrakten sätta sin egen prägel på den stat de började bygga. I praktiken innebar detta att städer växte fram som uppförstoringar av furstens personliga hushåll. 

För att återvända till språkets avslöjande spegel är det symptomatiskt att ryskans ord för stat – gosudarstvo – är en avledning av order gosudar, som bäst kan översättas med ”husets herre”. Implikationen är att alla är undersåtar som ingår i furstens och senare tsarens hushåll. Även om graden av repression mot undersåtarna har varierat över tiden är det viktigt att de aldrig har tillerkänts några rättigheter gentemot fursten eller staten. Här fanns inte minsta parallell till den europeiska feodalismens noga reglerade reciprocitet mellan furstar och deras vasaller.

Det som verkligen skulle komma att avgöra Moskvastatens framväxt var dock att man var bosatt i ett grannskap där hotet om främmande invasion alltid var närvarande. Erfarenheterna av räder av olika nomadfolk från öster och söder, främst men inte enbart mongoler, färgade mycket av den tidiga ryska historieskrivningen. Dessa räder var inte bara förenade med omfattande förstörelse. De ledde också till att många togs som slavar. Då det senare i hög grad drabbade hantverkare och annat yrkeskunnigt folk blev de ekonomiska konsekvenserna mycket allvarliga. Det var kombinationen av dessa faktorer, av att med mycket knappa resurser tvingas hantera betydande säkerhetshot, som mer än något annat satte sin prägel på Moskvastatens framväxt.

Den lösning man fann var tydligt präglad av militär nödvändighet. Genom att införa autokrati kunde man garantera att samtliga resurser koncentrerades i händerna på en ledare. Genom att undertrycka privat äganderätt kunde man säkerställa att det inte kunde växa fram en oberoende adel som kunde hota denne ledare. Genom att undertrycka kontraktsrätt kunde man säkerställa att även de mest framstående bojarerna i sina relationer till fursten var helt rättslösa, och genom att gå i allians med den ortodoxa kyrkan kunde man slutligen säkerställa att samtliga troende av kyrkan fick veta att de var skyldiga att lyda fursten.

Genom att införa autokrati kunde man garantera att samtliga resurser koncentrerades i händerna på en ledare.

Det briljanta i denna lösning visades i att den moskovitiska krigarstaten, trots sina begränsade resurser, inte bara överlevde utan med tiden även frodades. Medan det ryska imperiet blev en viktig aktör i Europa kom Sovjetunionen att utvecklas till en fullvärdig global motpart till Amerika. Det pris man skulle få betala för dessa bedrifter kom dock att visa sig i en grundläggande oförmåga till anpassning. Även om Ryssland med tiden blev en allt starkare militär makt, skulle man finna det alltmer utmanande att verka i en global ekonomi som dominerades av framgångsrika marknadsekonomier. 

Sammanfattningsvis kan sägas att även om Moskvastaten skapades som en rationell och till synes kanske även briljant lösning på mycket svåra problem, skulle priset för detta med tiden komma att visa sig vara mycket högt. Den omedelbara vinsten var att skapa ett system som framgångsrikt kunde mobilisera och koncentrera knappa resurser för militära ändamål. Detta var den främsta anledningen till att Moskvastaten kunde omvandlas till ett ryskt imperium som sedermera kom att nå sin höjdpunkt som en sovjetisk supermakt.

Priset för dessa i sig obestridliga bedrifter kom dock att mätas i tilltagande ekonomisk efterblivenhet. Utöver att livegenskapen undertryckte alla möjligheter att skapa ett bärkraftigt jordbruk, kom undertryckandet av både äganderätt och kontrakträtt att allvarligt underminera förutsättningarna för långsiktig ekonomisk utveckling i den icke-agrara sektorn. I stället för att lita till privat entreprenörskap och till privata incitament för innovationer skulle den ryska utvecklingen komma att lita till staten som ekonomisk drivmotor och källa till innovationer. Resultatet blev en ekonomisk tillväxt som baserades på utvinning av naturresurser, och att pumpa, borra och gräva utgör inte ett recept för ekonomisk framgång. 

Det är symptomatiskt att den ryska ekonomin än i dag så totalt beroende av export av råvaror att frågan om sanktioner emot ryska energiexporten har blivit den i särklass viktigaste stridsfrågan i västvärldens stöd till Ukraina.

***

Inom samhällsvetenskapen finns en teoribildning som brukar kallas path dependence, här löst översatt till ”vägberoende”. Poängen är att fånga och förklara situationer där beslut som fattas i dag i betydande grad påverkas av beslut som fattades i går. Enkelt uttryckt innebär detta att historiska erfarenheter spelar roll, i vissa fall kanske till och med stor roll. Detta står, som tidigare konstaterats, i skarp kontrast till nationalekonomins övertygelse om att historien inte spelar någon roll. Samtliga ekonomiska aktörer antas vara instrumentellt rationella och framåtseende. Även om länder på många olika vis kan vara skilda från varandra, antas detta inte på något fundamentalt vis påverka ekonomiskt beslutsfattande, och därmed inte heller ekonomisk prestationsförmåga.

Det kan mot denna bakgrund te sig något udda att det var just nationalekonomer som utarbetade den ursprungliga teorin om vägberoende. Detta faktum har dock en fullständigt rationell förklaring, som utgår ifrån att det finns valsituationer där friheten att välja begränsas av tidigare gjorda val. Om ett företag exempelvis har valt att investera i en viss teknologi kan vägberoende leda till en inlåsningseffekt. Även om mera effektiva teknologier blir tillgängliga kan det dröja innan de får genomslag. Den fullt rationella förklaringen till detta är att de som valt att tillägna sig den gamla teknologin har gjort investeringar som spänner från maskiner och utbildning av arbetskraft till uppbyggnad av nätverk för inköp och försäljning. Även om en ny teknologi kan vara bevisligen mera effektiv kommer det därmed att krävas en betydande besparing för att det skall löna sig att göra ett teknikskifte. 

Vägberoendet står, som tidigare konstaterats, i skarp kontrast till nationalekonomins övertygelse om att historien inte spelar någon roll.

Så långt är teorin om vägberoende fullt förklarlig inom ramen för etablerad ekonomisk teori. Det är också enkelt att avfärda kritik som går ut på att det skulle vara fråga om determinism. Allt handlar om grundläggande ekonomisk rationalitet. Teorin förklarar varför teknikskiften kan vara svåra och varför företag inte alltid använder bästa tillgängliga teknologi.

Med detta sagt finns det en alternativ tolkning där vägberoende uppstår till följd av djupt rotad normbildning, som påverkar hur ekonomiska aktörer agerar. Det är denna tolkning som kommer att stå i fokus här. Den kommer att tjäna som ledmotiv för den följande skildringen av Rysslands svårigheter att anamma den samhällsordning som utmärker den västerländska traditionen. Den kommer också att vara betydligt mer utsatt för anklagelser om determinism, anklagelser som dock även här kan visas sakna grund.

Den nationalekonomiska teoribildningens tro på instrumentell rationalitet och framåtseende beslutsfattande vilar i grunden på en föreställning om universella normer. Även om kulturella normer kan skilja mellan länder antas de normer som påverkar ekonomiskt beslutsfattande vara just universella, alltså lika överallt. I fall där skillnader kan påvisas, antas en pågående konvergens i riktning mot den normerande västerländska normbildningen. Det finns det gott om empiriska belägg för att detta inte stämmer med verkligheten. 

Ett framträdande exempel är de omfattande intervjuundersökningar rörande kulturella normer som med början 1981 har genomförts inom ramen för det stora projektet World Values Survey. Under ledning av den amerikanske statsvetaren Ronald Inglehart har man i ett antal ”vågor” genomfört omfattande intervjuundersökningar i ett hundratal olika länder. Resultaten visar inte bara på ett tydligt samband mellan normer och ekonomisk prestationsförmåga, där länder inom den västkristna, främst den protestantiska, sfären presterar mycket bättre än länder i den östkristna sfären. Särskilt viktigt är att man lika tydligt kan visa att det i den mån normförskjutningar kan observeras är fråga om förskjutningar inom snarare än mellan olika kultursfärer. Föreställningen om att alla länder skulle vara lika rimmar således lika illa med verkligheten som föreställningen om att det skulle ske en konvergens i riktning mot västerländsk normbildning.

Det är mot denna bakgrund föga förvånande att en del forskare har börjat ifrågasätta den föreställning om nationalstater som växte fram ur den westfaliska freden 1648, och som alltsedan dess har varit normerande för internationell politik. Den alternativa tolkningen är att länder uppfattas som ”civilisationer”, alltså att respektive lands särart definieras av historiskt bestämda faktorer som kan sammanfattas som kulturarv. 

Den förste som introducerade begreppet civilization-state, här översatt till ”civilisationsstat”, var den amerikanske statsvetaren och sinologen Lucian Pye. I en mycket uppmärksammad artikel från 1993, med titeln The Spirit of Chinese Politics, hävdade han att Kina inte var ett land som andra, utan snarare ”en civilisation som låtsas vara en stat”. Detta nya angreppssätt skulle komma att få många efterföljare.

Betydelsen av begreppet ”civilisation” uppmärksammades också av en annan framstående amerikansk statsvetare. I en mycket kontroversiell bok från 1996, med titeln The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order, hävdade Samuel Huntington att framtida konfliktlinjer i internationell politik skulle dras längs civilisationsgränser. Han fick vid tiden mycken kritik för detta. Med dagens erfarenheter av konflikter mellan västvärlden och olika manifestationer av politisk islam kan hans argumentation knappast längre uppfattas som annat än förutseende.

Det är inte civilisationer som råkar i konflikt, det är civilisationsstater, och deras strategier är sinsemellan mycket olika.

Pye var dock den förste som systematiskt argumenterade för att stater kan uppfattas, och uppfatta sig själva, som distinkta civilisationer. En av de mest framträdande av dem som valde att följa i hans spår var den brittiske statsvetaren Christopher Coker, som 2019 publicerade den mycket uppmärksammade boken The Rise of the Civilizational State: China, Russia and Islamic Caliphate and the Challenge to the Liberal World Order. Hans poäng var att medan västvärlden fortsatte att kämpa för att försvara den liberala världsordning man ansåg vara sprungen ur västerländska värderingar, hade Ryssland och Kina återuppfunnit sig själva som just civilisationsstater. 

Cokers huvudsakliga poäng var att Huntington hade fått rätt, men av andra orsaker än dem han ursprungligen hade fört fram. Det är inte civilisationer som råkar i konflikt, det är civilisationsstater, och deras strategier är sinsemellan mycket olika. Medan Kina försöker ändra den globala ordningen, går Ryssland till frontalangrepp mot den och islamistiska fundamentalister är, i sin strävan efter ett kalifat, inriktade på att hela regelboken måste kastas.

Så snart man konstaterar att länder faktiskt är mycket olika uppstår genast frågor som snabbt kan bli mycket kontroversiella. En gäller de förment moraliska implikationerna av att peka ut vissa länder som mera framgångsrika. Det finns, framför allt inom kulturantropologin, starka tabun mot att jämföra olika kulturer, detta då sådana jämförelser skulle leda till moraliskt oacceptabla slutsatser om att vissa länder är ”bättre” än andra. En annan och än mer provocerande fråga gäller länder som under lång tid har misslyckats med att närma sig det samhällsskick som utmärker de utvecklade länderna i den västerländska traditionen. Kan detta förklaras av att de inte kan bli som vi, eller är det kanske en följd av att de helt enkelt inte vill bli som vi?

I det specifikt ryska fallet synes svaret på båda dessa frågor vara entydigt. Medan utvecklingen under Jeltsin visade att Ryssland inte heller denna gång hade de nödvändiga förutsättningarna för att genomföra ett ”systemskifte”, kom utvecklingen under Putin att visa att man helt enkelt inte önskar omfatta de västerländska värderingar som så många så gärna vill framhålla som universella.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Avsikten med att peka på ett ryskt vägberoende ligger inte i att söka hävda att Ryssland helt saknar förmåga till förändring, vilket skulle vara liktydigt med att hävda determinism. Avsikten är snarare att söka förklara den mycket distinkta pendelrörelse, mellan reform och repression, som under århundraden har utmärkt den moskovitiska traditionen. Inte heller detta är liktydigt med determinism. Det är förvisso sannolikt att ett mönster som med så stor envishet har återupprepats under så lång tid kommer att fortsätta att upprepas även in i framtiden. Det kan dock inte uteslutas att pendelrörelsen mot reform vid något framtida tillfälle kommer att bli så stark att ett systemskifte faktiskt resulterar, definierat som en förskjutning av grundläggande normbildning i riktning mot det västerländska systemet.

Den analytiska utmaningen ligger i att isolera de faktorer i den ryska normbildningsprocessen som över tiden har visat sig vara särskilt sega och motståndskraftiga mot försök till förändring, samt att visa varför just dessa har så stark påverkan på ekonomiskt beslutsfattande. Utan att föregripa diskussionen i följande kapitel, som kommer att söka förklara varför ryska reformer alltid misslyckas, kan här antydas att det rör sig om djupt rotad normbildning, som spänner från grad av förtroende för att staten har medborgarnas bästa för ögonen, till grundläggande attityder till rättvisa och förväntningar om att själv kunna påverka den egna situationen. Den fatalism som har utmärkt så mycket av den ryska traditionen uttrycktes kort och koncist av den dåvarande ryske premiärministern Viktor Tjernomyrdin, när han kommenterade de misslyckade försöken till reformer under Boris Jeltsins tid: ”Vi ville det bästa, men det slutade som vanligt.”

Texten är ett bearbetat utdrag från boken Moskvastatens återkomst och undergång, som släpps på Timbro förlag i dag. Smedjans läsare har 20 procents rabatt med koden SMEDJAN20.

Omslagsbilden föreställer Moskva i solnedgång. Foto: Pavel Bednyakov/AP via TT