Landet hursomhelst

Samma dag som jag sätter ögonen i Lars Åbergs läsvärda och habilt avfattade Landet där vad som helst kan hända flyter i Facebookflödet förbi en videosekvens, filmad från en lägenhet, där smattrande automateld hundra meter bort ljuder distinkt över bostadsområdet. Höghusen är siluetter och enstaka lampor ljuspunkter på en nattlig scen som klippt ur en verklighet vi till ganska nyligen inte direkt förknippade med Sverige, ett Sverige som över några decennier har omdanats i grunden: Inte bara skjuts det hur som helst, fundamentala värderingsmönster förskjuts även de hur som helst i landet som alltid har varit så planerat, organiserat, ordnat.

Att den humanitära stormakten, välgörenhetslandet som Åberg säger, som inte blott har velat vara hela världens moralväktare utan även ett föredöme beträffande såväl internationellt bistånd som hem för migranter, har genomgått omfattande förändringar kulturellt och socialt blir tydligt för varje kapitel i hans personligt hållna och reflekterande alster. Här blandas resonemang om kulturrelativism och identitetspolitik med nedslag i bland annat Köpenhamn och Botkyrka. Kommunfolk, åklagare och bibliotekarier intervjuas.

I Framtidsstaden (2017) skildrade Åberg det segregerade Malmö och ställde sig frågan: Det här är Malmö i dag, kan det vara Sverige imorgon? En stad som har fått växa åt två håll och däremellan dras en stålridå ner; ett västra Malmö – hamnen, nybyggen, urban utveckling, och ett östra Malmö – fattigdom, kriminalitet, arbetslöshet.

Malmö ligger där det ligger, nära kontinenten. Det är lätt att ta sig dit från Europa, vilket har bidragit till att den skånska metropolen är den första svenska stad åtskilliga migranter kommer till. Många blir kvar. Bristfälligt, eller obefintligt, integrationsarbete i förening med kraftlös politik visavi exempelvis antisemitism har katalyserat tudelningen av Malmö. ”Vi mot dom” handlar inte enbart om oss som redan är här mot dem som anländer utifrån, utan också om spänningar och konflikter mellan olika grupper.

”Vi mot dom” handlar inte enbart om oss som redan är här mot dem som anländer utifrån.

Landet där vad som helst kan hända är ingen rak uppföljare till Framtidsstaden, men den kan gälla som del två av en berättelse om vad omfattande migration i kombination med usel integration kan göra med ett samhälle. Från en enskild stads perspektiv lyfter Åberg blicken och tar ett grepp på ett helt land.

Det är ett land som företer flera likheter med den där framtidsstaden: politiker ovilliga att ta tag i problem kopplade till migration och integration, nonchalans gentemot multikulturalismens negativa påverkan samt en sorts kollektiv iver att vara så totalt liberal och hjärtligt öppen inför det främmande att man blir blind för när det i förstone exotiska och lite lagom härliga visar sig vara mer intolerant än vad toleranta svenskar överhuvudtaget trodde var möjligt. Hederskulturen får väl sägas vara det mest frapperande exemplet härpå.

Här är begreppet multikulturalism, som Åberg diskuterar i sin kombinerade reportage- och debattbok, centralt. Multikulturalism, skriver han, ”är ett slags ideologisering av det mångkulturella samhälle vi har levt i under ganska många år”. I samtidens identitetspolitiska paradigm utgör multikulturalism ”en tankefigur som förväxlar mänskliga och kulturella rättigheter och utgår från att alla kulturer har samma dignitet och relevans och att individen i första hand definieras av sitt ursprung”.

Just förväxlingen mellan mänskliga och kulturella rättigheter är av primär betydelse för att försöka förstå en del av Sveriges integrationsproblem. Rättigheter ska vara bundna till individen, inte till kulturen, klanen eller pigmenthalten. Eftersom Sverige är en stat och tillerkänner vissa människor medborgarskap men inte andra uppstår en formell skillnad mellan mänskliga rättigheter och medborgerliga dito.

Men den distinktionen verkar bli alltmer utsuddad i Sverige. ”Asyl är en mänsklig rättighet!” hörs inte sällan i debatten. Själva möjligheten att söka asyl må vara en rättighet, men att få asyl i ett specifikt land är det icke.

Rättigheter ska vara bundna till individen, inte till kulturen, klanen eller pigmenthalten.

Mänskliga rättigheter, skriver Åberg, ”har du för att du finns till. Det fordras inte att du gör någonting i utbyte; de ska utgöra grundskyddet i den mänskliga existensen”. Medborgerliga rättigheter får du först när du är medborgare i ett land, och som sådan äger du inte bara rättigheter utan har också skyldigheter. ”Skulle det vara tänkbart att skriva en FN-deklaration om de mänskliga skyldigheterna?” frågar Åberg retoriskt.

I ett toleransens Sverige är det inte fler skyldigheter som de självutnämnda representanterna för diverse intressegrupper kräver. Samtidigt avkrävs officiella institutioner anpassning till olika intressen som på inget sätt utgör folkflertalet. Det räcker med att nämna badhustider, så begriper de flesta. För varje sådant krav och för varje sådan eftergift tar vi ett steg bort från rättsstatliga principer om likabehandling och förutsebarhet. Särlagstiftning för varje särintresse blir den yttersta konsekvensen.

De sociokulturella och juridiska aspekterna av multikulturalismen är två av alla de ämnen Åberg avhandlar. Här förekommer även en historisk exposé över politiska vägval från 1970-talet och framåt, diskussion om Sveriges självbild och plats i världen, representationspolitikens gift, en liberal offensiv som bidragande orsak till dagens situation med mera. Det är också bokens brist; de höga ambitionerna att täcka in ett väldigt vitt fält relativt omfånget medför en viss spretighet. Bredd på bekostnad av fördjupning. Det blir på sina håll smått luftigt i innehållet, de 250 tättskrivna sidorna till trots.

Å andra sidan fungerar verket väl som en överblick för den som vill försöka förstå vad som har hänt med Sverige under övergången från ett tämligen homogent till ett mycket heterogent land. Eller som chefen för Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, Lise Tamm, konstaterar i boken: ”Rinkeby har förändrat sig så mycket.” Hon växte upp i Spånga på 70-talet. ”Då var Rinkeby en mångkulturell, kul stadsdel (…) Till Rinkeby åkte man om man ville köpa god mat på torget”.

Det var hur som helst före den smattrande automateldens tid.