Skattmasen på jakt efter techjättarna
Den 29 oktober presenterade Storbritanniens finansminister Philip Hammond sin senaste budget. Budgeten innehöll en skatt specifikt riktad mot digitala jättar som Facebook och Google – en skatt som sedan tidigare också diskuteras i Bryssel. En sådan skatt är bara det senaste exemplet på politiker som vill visa sig handlingskraftiga inför nya problem – men som helt missar måltavlan.
Ursprunget till skatten är den vid detta laget välbekanta diskussionen om att de digitala företagen betalar för lite skatt i EU jämfört med mer traditionella företag. Pierre Moscovici, tidigare (socialistisk) fransk finansminister och i dag EU-kommissionär med ansvar för ekonomiska och finansiella frågor, beskattning och tullar, sade till BBC att den genomsnittliga bolagsskatten i EU ligger på 23 procent. För internetföretag ligger detta genomsnitt på 9 procent.
Medan det råder enighet om att den ojämna beskattningen är ett konkurrensproblem, råder det också enighet om att detta är ett problem som borde lösas på global nivå inom organisationen OECD. I stället för att reflektera ett problem inom en enskild sektor, är detta snarare ett exempel på att det sker ett ekonomiskt systemskifte som våra traditionella skattesystem inte är gjorda för att hantera. Tyvärr pressas politiker att agera prematurt för att visa sig handlingskraftiga mot vad som mer eller mindre konsekvent beskrivs som skurkaktiga skattesmitande jätteföretag som vägrar ta sitt ansvar.
Denna skillnad i beskattning har uppstått eftersom skatt generellt inhämtas på ett företags vinst där vinsten uppstår. För techföretag är det däremot inte helt tydligt precis var vinsten uppstår, vilket skapar otydlighet om var skatten ska tas ut. Enligt det förslag som nu presenterats i Storbritannien och diskuteras i Bryssel skulle skatten i stället baseras på företagets omsättning inom ett visst geografiskt område – och alltså möjliggöra ett mycket större lokalt skatteuttag från techjättarna.
Tyvärr pressas politiker att agera prematurt för att visa sig handlingskraftiga.
Utöver att de presenterar nationella lösningar på erkänt internationella problem, har de förslag som kommit från Bryssel och London dessutom valt olika skattesatser (Storbritannien har valt två procent medan EU har valt tre). Detta skulle etablera ett system med en myriad av olika nationella lösningar på internationella problem. Även om samtliga aktörer presenterar sina förslag som tillfälliga, som ska finnas på plats tills en internationell överenskommelse är nådd, tenderar tillfälliga skatter sällan att bli tillfälliga. Vi behöver inte gå längre än till värnskatten för att hitta ett sådant exempel.
Den svenska regeringen har föredömligt varit en av de aktörer som hållit emot, framför allt av principiella skäl. Detta upprepades av Magdalena Andersson så sent som i går. Sverige har i stället velat invänta förhandlingarna i OECD. Eftersom beslut om skatter kräver enhällighet i EU kommer det därför att krävas kompromisser. En sådan kompromiss skulle kunna vara att de länder som vill införa en digital skatt kan göra det, men att ingen annan tvingas. En annan är en så kallad solnedgångsklausul inkluderas, där EU-regeln endast skulle gälla tills det finns en överenskommelse i OECD.
Detta är bara ett av flera exempel på nya marknader där politiker i viljan att visa sig handlingskraftiga hellre presenterar en dålig lag snabbt än en bra lag långsamt. Det är dags att sluta välja de enkla lösningarna och faktiskt ta itu med de riktiga problemen. Inte helt oväntat kräver internationella problem också internationella lösningar.