Kristdemokraterna måste våga bli ett högerparti

Det är nog inte långsökt att tänka sig att den Moderata partiledningen hyser blandade känslor inför Kristdemokraternas opinionsframgångar. Det tidigare allianspartiet, som var de enda som stod kvar vid Moderaternas sida när regeringsfrågan slutgiltigt skulle avgöras, går som tåget i opinionsmätningarna. För Moderaterna är det givetvis positivt, om det inte vore för den lilla detaljen att det är främst från M som KD:s nya väljarstöd kommer.

Kristdemokraterna seglar på en högervåg i opinionen som varit i antågande i decennier, men skjutit i höjden under den gångna mandatperioden. Hade det inte varit för att många högerväljare röstat på Sverigedemokraterna, vilket komplicerat saken, hade Sverige haft en högerregering med en trygg majoritet av väljarkåren bakom sig. Oförmågan att hantera Sverigedemokraterna, eller rättare sagt, det frågekomplex av invandrings- och integrationspolitik som Sverigedemokraterna tillåtits monopolisera under lång tid gjorde att borgerligheten misslyckades med att dra fördel av väljarkårens högersväng.

Socialdemokratins machivalleiska maktspel, välkänt sedan Vilhelm Mobergs dagar, lyckades dessutom vända det gamla arbetarpartiets till synes hopplösa valresultat till en osannolik seger. Massiva negativa kampanjer som tryckte på de känsligaste mittenliberalernas allra ömmaste smärtpunkter i kombination med ett järngrepp om det gamla vanliga problemformuleringsprivilegiet gjorde att Socialdemokraterna lyckades med sitt uppsåt att spräcka det tidigare så framgångsrika allianssamarbetet. Redan efter en månad är det uppenbart vilket magnifikt självmål den så kallade januariöverenskommelsen har varit för Liberalerna och Centerpartiet.

Av de gamla allianspartierna är C, L och M förlorare. Vinnare är de inför valet uträknade Kristdemokraterna. Före detta KDS, med rötter i frikyrkorörelsen, länge känt eller ökänt för en till menlöshet gränsande snällism, har blivit det nya tuffa högeralternativet. ”#KDrebell” taggar Johan Ingerö, policyansvarig i Ebba Busch Thors partiledarstab och tidigare Timbromedarbetare, sina inlägg om partiets framgångar i sociala medier. Kristdemokraterna som rebellrörelse till höger. Vem hade kunnat ana.

Visst har det gjorts försök tidigare. Busch Thors föregångare Göran Hägglund sände upp en konservativ testballong och talade om ”verklighetens folk” som kontrasterades mot en världsfrånvänd kultur- och medieelit. Från partiets inre mullrades missnöjt och testballongen följdes inte upp. Tiden var inte mogen. Andra frågor stod högre på väljarnas dagordning och partiet dominerades fortfarande av en frikyrkligt orienterad vänsterfalang.

I dag har de konservativa KDUarna vuxit upp och blivit aktiva i partiet. Samtidigt har ungdomsförbundet fyllts på med en ny generation som upplöst den tidigare generationens sammanblandning av konservatism och nördighet. KDU har lyckats med konststycket att bli coolt. Åtminstone med politiska ungdomsförbunds mått mätt.  Parallellt har väljarkåren fortsatt sin vandring högerut.

Samtidigt har ungdomsförbundet fyllts på med en ny generation som upplöst den tidigare generationens sammanblandning av konservatism och nördighet.

I Kristdemokraterna har missnöjda moderater funnit ett alternativ som luktar mindre illa än Sverigedemokraterna, och många som proteströstat på de senare har hittat tillbaka till ett tidigare alliansparti. Men är Kristdemokraterna verkligen det parti som högerväljare söker? I många ekonomiska frågor står KD längst till vänster av allianspartierna. Timbros Andreas Johansson Heinö gick nyligen så långt som att beskriva KD:s politik som ”socialliberalism med ett konservativt ansikte”.

Kristdemokraterna är alltjämt ett kluvet parti, även om balanspunkten mellan falangerna har förskjutits sedan Göran Hägglunds dagar. Varje kristdemokratisk partiledare måste lära sig att behärska den delikata uppgiften att balansera de partiaktivas intressen, som befinner sig till vänster om partiets mittpunkt, mot de presumtiva väljarnas intressen, som befinner sig till höger.

Går partiledaren åt höger, blir det myteri, och går hon åt vänster tappar hon väljarstödet. Ebba Busch Thors opinionssiffror borde dock vara nog för att lugna de flesta interna kritiker. Men kommer hon att våga följa väljarna högerut i den ekonomiska politiken? Risken är annars att de nuvarande opinionssiffrorna visar sig vara luft, när smekmånaden är över och väljarna börjar intressera sig för sakpolitiken.