Milda straff är en samhällsfara
MC-gängmedlemmarna som misshandlade en våldtäktsman har klivit in där staten misslyckats. I viljan att rehabilitera brottslingar och återanpassa dem till samhället glömmer rättsstaten bort en av sina viktigaste uppgifter: att ge dem som skadar andra det straff de förtjänar. Annars gör någon annan det.
En man i Trollhättan våldtog en tolvårig och en fjortonårig flicka. Brottet anmäldes aldrig. I stället sökte familjemedlemmar till flickorna, med kopplingar till ett namnkunnigt MC-gäng, upp mannen i hans lägenhet och slog honom medvetslös. Mamman till en av de utsatta flickorna, som var med vid misshandeln, sade senare i förhör att hon ”inte tror så mycket på rätten/rättssystemet när våldtäktsmän går fria”.
Det är hon inte ensam om att inte göra. När artiklar om fallet spreds på Facebook uttryckte många förståelse, sympati eller till och med beröm. Medan åklagaren menar att det inte är en förmildrande omständighet att de misstänktas döttrar hade blivit våldtagna, är det uppenbart att de flesta människors moraliska instinkt säger att det är mer försvarbart att misshandla någon som skadat ens barn, än att misshandla en oskyldig. Man måste ha en nästan obegripligt förlåtande läggning för att hävda att våldtäktsmannen inte förtjänade det.
Man kan förstås invända att familjemedlemmarna inte hade rätt att skipa rättvisa i fallet. I ett samhälle med en rättsstat är det rättsväsendets uppgift. Problemet är att rättsstaten misslyckas med denna uppgift så ofta att det skadar dess trovärdighet.
Personuppklaringsprocenten för sexualbrott – det vill säga andelen handlagda fall där en misstänkt person har kunnat knytas till brottet – är i dag elva procent. Ett tragiskt exempel på rättsstatens dåliga prestation är gruppvåldtäkten i Fittja, där de fem åtalade friades efter en långsam, slarvig polisutredning. Bevis säkrades inte i tid och de misstänkta frihetsberövades först efter ett år (!). Polisen medgav att den helt enkelt inte hinner med våldtäktsärenden.
Inte nog med den höga andelen våldtäktsmän som går fria: När straff väl utdelas, är de ofta provocerande låga. Unga brottslingar behöver ofta bara sitta av en bråkdel av tiden, och i normalfallet släpps den som beter sig acceptabelt dessutom ut efter två tredjedelar av fängelsevistelsen.
Utomlands är Sverige känt, eller ökänt, för sin tillmötesgående inställning till kriminella. Det offentliga tenderar att se förövare som offer för socioekonomiska faktorer, som samhället ska hjälpa, rehabilitera och välkomna tillbaka in i den laglydiga värmen. ”Fängelse är inte straff i Sverige. Vi får folk i bättre form”, som kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg uttrycker det.
Mellan den sortens välvilliga syn på kriminella, och den genomsnittliga medborgarens uppfattning, finns en djup klyfta. Det märks inte minst på hur populärt det är bland politiker att föreslå strängare straff, jämfört med mildare straff. Hårda straff går hem i opinionen. Det finns nämligen hos många en uppfattning om att den som orsakat andra lidande, förtjänar att lida själv. Öga för öga, tand för tand. ”Straff är en åtgärd som man förtjänar om man gör fel”, som juristen Mårten Schultz beskrev det när han på sin blogg 2010 tog ställning för retributiv rättvisa trots att den ”i den allmänjuridiska debatten [brukar] betraktas som en avknoppning av äldre tiders hämndtankar”.
När folk inte litar på rättsstatens förmåga att skilja skyldig från oskyldig och utmäta ett rättvist straff, kommer de att försöka göra det själva i stället.
Äldre tiders hämndtankar finns dock kvar än i dag. Det är egentligen ingen föråldrad syn på brottslingar, utan konsekvensen av människans rättspatos. När ett grovt brott har begåtts, väcks en önskan om ett straff som drabbar förövaren lika hårt som det hans offer utsatts för – en form av hämndbegär. Rättsstatens uppgift är att vara en ställeföreträdande hämnare, som stillar detta hämndbegär på ett rättvist, rättssäkert sätt.
För att det ska fungera, måste dock straffet upplevas stå i proportion till brottet. Annars har rättvisa inte skipats i allmänhetens ögon, och hämndbegäret inte stillats. Det leder till privata hämndaktioner, i värsta fall angrepp baserade på obekräftade rykten. När folk inte litar på rättsstatens förmåga att skilja skyldig från oskyldig och utmäta ett rättvist straff, kommer de att försöka göra det själva i stället – eller vända sig med förtroende till den de anser gör det bättre.
Denna någon, oavsett om det är ledaren för en klan i ett utanförskapsområde eller medlemmar av ett MC-gäng i Trollhättan, har sällan samma saklighet, objektivitet och självbehärskning som en väl fungerande rättsstat. Ändå kan de i skuggan av rättsstatens misslyckande vinna legitimitet i människors ögon de annars aldrig hade kunnat få. Det krävs en djup klyfta mellan rättsväsendets praxis och det allmänna rättsmedvetandet för att helt vanliga individer ska tycka att ett brutalt MC-gäng upprätthåller, snarare än utmanar, rättvisan.
Rättsstaten behöver se till att fylla sin roll som ställeföreträdande hämnare, och ge våldtäktsmän och liknande vad de förtjänar. Annars kommer, förr eller senare, någon annan att göra det.