Chernobyl påminner oss om realsocialismen

I Craig Mazins och Johan Rencks dramaserie Chernobyl på HBO är luften mättad av ett osynligt gift. Det är ett gift som förstör människors livsbetingelser och som åsamkat miljoner människors död och att mångdubbelt fler framlevt sina liv i armod och misär.

Jag tänker inte på den radioaktiva strålning som strömmade ut ur den sprängda reaktor fyra vid efter olyckan vid kärnkraftverket i Tjernobyl norr om Kiev och som kom att få konsekvenser för min egen uppväxt i Gävle, dit de radioaktiva partiklarna fördes med vindarna. Under större delen av min barndom var det som en direkt konsekvens av olyckan förbjudet att plocka bär och svamp i skogen och att fiska i vattendragen.

Giftet jag tänker på är den ideologi som möjliggjorde katastrofen och som genomsyrade det imperium som ännu för tre decennier sedan förslavade halva vår kontinent. De kusligaste inslagen i Chernobyl är inte de visuella och obehagliga skildringarna av strålsjukan som drabbade de oskyddade kärnkraftsverksarbetarna och brandmännen och de obeskrivliga plågor som föregick deras död. Det kusligaste är inte heller hur hela samhällen tömdes på sin befolkning och än i dag ligger öde, utgörandes resmål för en ny form av makaber undergångsturism.

Chernobyl är en nyttig påminnelse om vad totalitära politiska system gör med människor, och de förödande konsekvenser detta kan få, för människor och för miljön.

Det kusligaste är de konkreta konsekvenserna av en ideologi där det individuella ansvaret utplånats: ett samhälle där hela den mänskliga tillvaron underkastats det politiska spelets logik. Ett samhälle där partiet bestämmer allt och där staten är allomfattande. En stat som är mer intresserad av att inte tappa ansiktet inför omvärlden än av sina undersåtars väl och ve.

Realsocialismen i Sovjetunionen utgick från idén att ändamålen helgade medlen. Lenins beryktade ord om att den som ville göra en omelett måste knäcka några ägg präglade såväl teori som praktik i det sovjetiska samhällsbygget. Många ägg skulle komma att knäckas under de sju decennier som socialisterna höll Ryssland och dess lydstater i sitt järngrepp.

Särskilt hårt drabbades Ukraina, känt som Europas kornbod, som på 1930-talet av Stalin utsattes för en svältkampanj i vilken mellan tre och sju miljoner ukrainare svalt ihjäl, i ett av Europas bördigaste områden. Om detta kan man läsa i Anne Applebaums Red Famine. Före svältkampanjen, av ukrainarna benämnd Holodomor, hade dessutom två miljoner ukrainska bönder deporterats till Sibirien, i en av de folkförflyttningskampanjer som socialisterna använde för att rycka upp människor med rötterna, slå sönder lokalsamhällen och därmed neutralisera alla potentiella motståndsfickor.

Att Ukraina fem årtionden senare skulle drabbas av den värsta kärnkraftsolyckan i mänsklighetens historia, till följd av sovjetisk ansvarslöshet och socialistisk lydnadskultur, känns på något sätt som en del av en tragisk logik.  Landet hade dessutom drabbats hårdast av såväl den tyska som den ryska krigföringen under andra världskriget, något historikern Timothy Snyder har skildrat i sin bok om förintelsen, Black Earth.

Den sovjetiska kärnkraftssatsningen var, som det mesta annat i realsocialismen, en kuliss i syfte att dölja de grundläggande felen och bristerna i det politiska systemet.

Kärnkraftverket i Tjernobyl var som så mycket annat i Sovjetunionen ett storskaligt prestigeprojekt av låg kvalitet. Det var ett led i en satsning på kärnkraft i en strävan att modernisera det kommunistiska imperiet efter ett halvsekel av ekonomiska misslyckanden, då de marxistiska teorierna befunnit sig på ständig kollisionskurs med verkligheten.

När olyckan inträffade var kärnkraftverket inte färdigbyggt. Enligt planen skulle det ha sex reaktorer av typen RBMK, men endast fyra hade hunnit färdigställas. RBMK är en av de primitivaste formerna av kärnreaktorer, baserad på de allra första prototyperna för kärnkraftverk som tagits fram i USA, Storbritannien och Sovjetunionen i syfte att framställa plutonium för kärnvapen. Denna dubbla funktion – möjligheten att producera både elektricitet för civila ändamål och plutonium för militära – gjorde att valet föll på den primitiva och osäkra reaktorformen.

Enligt slutrapporten från det internationella atomenergiorganet IAEA vilade inte ansvaret för olyckan på personalen vid kärnkraftverket, trots att flera av dessa dömdes till långa fängelsestraff, utan på en olämplig reaktorkonstruktion, dålig dokumentation och en ”allmän bristfällig säkerhetskultur”.

Den sovjetiska kärnkraftssatsningen var, som det mesta annat i realsocialismen, en kuliss i syfte att dölja de grundläggande felen och bristerna i det politiska systemet. Mazins och Rencks dramaserie om olycksförloppet och dess efterspel illustrerar svagheterna i ett samhälle där partipolitiken dominerar över sakkunskapen och där lydnadskulturen tillåts ersätta det individuella ansvaret. Som tittare vrider man sig i vanmakt över byråkraterna som in i det längsta förnekar att någon olycka har skett, och därmed fördröjer räddningsinsatserna och skickar människor i döden.

På motsvarande vis försökte Sovjetunionen länge hemlighålla olyckan in i det längsta för omvärlden, för att inte tappa ansiktet inför de andra stormakterna. Hemlighetsmakeriet blev dock omöjligt när höga strålningsnivåer uppmättes utomlands, bland annat vid kärnkraftverket i Forsmark i Norduppland. Länge försökte de sovjetiska myndigheterna skyla över katastrofens omfattning.

Chernobyl är en nyttig påminnelse om vad totalitära politiska system gör med människor, och de förödande konsekvenser detta kan få, för människor och för miljön. Serien kommer i en tid när kärnkraftsfrågan diskuteras intensivt i den politiska debatten mot bakgrund av klimatomställningen.

Det är inte osannolikt att serien kommer att missbrukas av kärnkraftsmotståndare för att svartmåla dagens kärnkraft, trots att de reaktorer som byggs i dag inte har mycket gemensamt med de RBMK-reaktorer som var daterade redan när de byggdes i Sovjetunionen.

Att den typ av härdsmälta som inträffade i Tjernobyl inte ens är möjlig vid dagens kommersiella reaktorer brukar inte hindra de mest fundamentalistiska kärnkraftsmotståndarna från att anföra olyckan i Tjernobyl som ett argument. Hur kontraproduktiv denna argumentation är för klimatomställningen har vi sett i Tyskland, där de grönas kamp mot kärnkraften lett till en fortsatt utbyggnad av kolkraften.

Chernobyl är inte en varning för kärnkraft i allmänhet, utan för moraliskt korrumperade politiska system. För svenskt vidkommande är serien sevärd som en påminnelse om hur tillvaron tedde sig på andra sidan Östersjön för bara några decennier sedan. Vid tiden för Tjernobylkatastrofen var Sverige fortfarande inriktat på att utgöra en gyllene medelväg mellan de totalitära samhällena bakom järnridån och de marknadsekonomiska demokratierna i väst. Detta mellanting kallade man för ”den tredje vägens politik”.

Det var en tid då de svenska Socialdemokraterna fortfarande tyckte att det fanns mycket att inspireras av i de kommunistiska diktaturerna, framför allt i Östtyskland, och särskilt på skolpolitikens område. Ännu tre år efter Tjernobylolyckan reste Sveriges statsminister Ingvar Carlsson till Berlin för att gratulera ledaren för det östtyska kommunistpartiet Erich Honecker på DDR:s 40-årsjubileum. Några månader senare föll muren och tvår år därefter brakade Sovjetimperiet samman.

Reaktor fyra i Tjernobyl är innesluten i en sarkofag av betong som beräknas hålla i 100 år. Hur många som dog till följd av olyckan är inte klarlagt, inte heller hur mycket den kostat Ukraina och de omgivande länderna, i pengar och mänskligt lidande.