Privat ägande är lösningen på slit-och-slängsamhället

I sitt Almedalstal i år förklarade Miljöpartiets språkrör Per Bolund att det bästa för miljön är om vi äger tillsammans. Han förespråkade såväl uthyrning som reparationer av exempelvis kläder, för att på så vis minska mängden prylar som slängs, och därmed också efterfrågan på nya produkter. Bolund har både rätt och fel. Det är helt rätt att förespråka minskade inköp av nya produkter, men det är bara den som själv äger något som har ett intresse av att vårda och reparera det.

Det är en självklarhet för de allra flesta att den som äger något också har incitament att ta väl hand om det – även om vi skulle kunna göra det i större utsträckning. Inte slita på klädesplagget eller fordonet i onödan, och se till att reparera det när det behövs. Vad gäller det som bara hyrs, däremot, är logiken omvänd. Om du betalar för att använda något under en begränsad period, ser du också till att få så mycket användning som möjligt för pengarna. Det diskvalificerar inte uthyrning av sådant som används relativt sällan, exempelvis ovanliga verktyg eller extra festliga klädesplagg. Däremot finns det goda skäl att tro att det som hyrs ut också utsätts för en rejäl portion onödigt utnyttjande.

Samtidigt som miljörörelsen skambelägger konsumtion av vissa nyproducerade varor uppmanar den också till en bred omställning vad gäller elektronik och sådant som i dag drivs med fossila bränslen. Av någon anledning tycks exempelvis bilar undantas från resonemanget om slit-och-slängsamhället. Sådant som går på bensin ska snarast möjligt bytas till eldriven dito, för att till exempel kunna köras i de nya miljözonerna, och sådant som redan går på el kan alltid uppdateras till något ännu mer energisnålt. Ett sådant beteende leder kanske till snålare produkter, men enligt forskare vid Öko-Institut i Freiburg är det långt mer skadligt för miljön att byta ut elektronik i förtid. Det leder till ökad nytillverkning och kortare livstid på produkterna.

Av någon anledning tycks exempelvis bilar undantas från resonemanget om slit-och-slängsamhället.

Den skadliga vurmen för såväl ny elektronik som uthyrning i stället för privat ägande illustreras av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Han ondgör sig över att en personbil står oanvänd under 96 procent av sin livslängd. Därför förespråkar han i stället en typ av biluthyrning där det hela tiden går att få tag på en bil, i framtiden eldriven och självkörande, som kan ta en dit man vill just då. En glimt av samma ljusa framtid skulle finnas redan i dag i de elsparkcyklar som går att hitta, vare sig man vill eller inte, i allt fler städer.

Tilltron till ny elektronik och nya uthyrningstjänster får det närmast att låta som att produkterna har någon typ av helande kraft ju mer man använder dem. Det hela bygger på ett på många sätt naivt antagande att elsparkcyklar och självkörande elhyrbilar ersätter resor som annars skulle ha gjorts med privat bil. Det finns dock anledning att tvivla på att det faktiskt är så. Tvivlet stöds av den amerikanska studie som visar att appbaserade taxi- och samåkningstjänster radikalt ökar trafikmängden, i stället för att minska den. Detta för att de inte alls ersätter privata bilar, utan snarare resor som annars skulle ha gjorts med kollektivtrafik.

Det finns därför god anledning att tro att lättillgängliga hyrda elfordon ersätter promenader och bussresor snarare än bilturer. Och eftersom den som använder elsparkcyklarna bara hyr dem, medan någon annan äger, finns mindre anledning att vara varsam. Det lär vara en bakomliggande orsak till att fordonen bara har en livslängd på i genomsnitt 60 dagar. 

Att tanklöst överge privat ägande är därför att göra miljön en björntjänst.

Privat ägande ger oss däremot incitament att ta bättre hand om föremålen, eftersom vi själva vinner på att de håller längre. I miljösammanhang kan det exemplifieras med privat skogsägande – den som ensam har rätt att exploatera ser också till att ta väl hand om skogen. Den som däremot inte har ensamrätt på användningen har snarare incitament att roffa åt sig så mycket som möjligt. Varför vara försiktig när man inte själv vinner på det? Resonemanget har tydliggjorts av bland andra den liberale debattören Mattias Svensson.

Att tanklöst överge privat ägande är därför att göra miljön en björntjänst. Den som äger är mån om att inte slita på sin bil eller sin cykel mer än nödvändigt. Den som hyr lättillgängliga och billiga tjänster och produkter köper sig däremot fri från ansvaret att produkten ska hålla så länge som möjligt. 

Därför är det inget problem i sig att en bil står stilla större delen av sin livstid. Det är i stället fel att använda något i onödan. Hur miljövänlig en hyrd elsparkcykel än är kommer den aldrig att vara bättre än de promenader eller cykelturer som den ofta ersätter. Sparsamhet och varsamhet är fortsatt det bästa för miljön, och det förutsätter privat ägande.