Historiebyar och ubåtsförskolor
Det är inte konstigt att framtiden ter sig oroväckande när den så ofta beskrivs i termer av katastrof. Den amerikanske framtidsforskaren Alvin Toffler hade två andra förslag på hur vi kan hantera en föränderlig omvärld utan att drabbas av framtidschock.
För femtio år sedan publicerade den amerikanske futurologen Alvin Toffler en bok som på svenska fick titeln Framtidschocken. När industrisamhället övergår i vad Toffler kallade det ”superindustriella” samhället så ändras vårt sätt att arbeta, bo, resa, skapa relationer och mycket mer.
Denna omvälvande förändring kan skapa stress, desorientering och ibland ta sig nästan fysiska uttryck. Människor blir rädda för framtiden när man upplever att alltför mycket av det välbekanta är på väg att försvinna. Ibland undrar jag om det inte är så att den politiska utvecklingen i vår del av världen det senaste decenniet, till viss del kan förklaras av att vi har drabbats av ett slags kollektiv framtidschock.
Men Toffler har två förslag till hur vi kan hantera detta.
Det ena är historiebyar dit vi kan åka och uppleva att allt är välbekant. Jag föreställer mig ett slags friluftsmuseum, som Skansen, fast i modernare tappning.
Jag checkar in och lämnar telefonen i en mobillåda. Rummet har inget internet, men tv med två kanaler. Innan middagen tittar jag på Har du hört den förut?. Margareta Kjellberg och Ewert Ljusberg, med gäster, dricker öl och drar sexistiska skämt utan att någon blir kränkt. Sedan blir det bricklunch i matsalen. Lite extra festligt på en lördag med Flygande Jakob och fruktkompott. Jag häller upp två glas mjölk. Salladsbordet består av rårivna morötter, kinakål och Wasa Sport-knäcke.
På området finns en Konsumbutik och en ICA-affär, så att ingen medlem i kooperationen tvingas att handla på det mer kapitalistiska alternativet, och tvärtom. En damfrisör, ett konditori, en blomsteraffär, ett bankkontor där man kan sätta in och ta ut kontanter och ett postkontor där man kan fylla i postgiroblanketter. Och så bor man där en vecka och lugnar ner nerverna.
”Vi borde föra ut grupper av elever i ubåtar, lära dem dyka, göra dem förtrogna med undervattensbostäder”
Det andra metoden som Toffler förespråkar är motsatsen – att i stället testa på framtiden. Och det är förstås nu det blir riktigt spännande. Till exempel bör barn i skolan förberedas på att bo i ubåtar, så att de är beredda när sedan mänskligheten börjar leva under havsytan.
”Vi borde föra ut grupper av elever i ubåtar, lära dem dyka, göra dem förtrogna med undervattensbostäder, energibehovet, de faror och löften det mänskliga erövrandet av oceanerna medför. Och vi borde göra det inte endast med elever på högskolestadiet, utan med barn från grundskolorna, till och med förskolorna.”
– Jo, vi funderade på om det här med ur-och-skur kunde vara något för Helmer, men till slut bestämde vi oss för Förskolan Nautilus. Nära och bra, alldeles bredvid småbåtshamnen.
Ungdomar bör förstås också få bekanta sig med rymden och allt vad det innebär. ”Ytterligare andra borde uppmuntras, inte avskräckas från, att experimentera med storfamiljer och andra framtida familjeformer.”
Visst kan det låta både verklighetsfrånvänt – undervattensbostäderna väntar vi fortfarande på – och tillrättalagt, detta att barn ska delas in i grupper som skolas in i olika mer eller mindre spejsade framtidsscenarier.
Men jag kan inte låta bli att tycka att det är något sympatiskt över tanken att genom att tänja sinnet, genom att försöka föreställa sig vitt skilda möjligheter, både mentalt förbereda sig på förändring och möjliggöra den. Tillåta den.
När Toffler beskriver olika tänkbara familjebildningar ligger han närmare dagens verklighet. ”Barnlösa äktenskap, yrkesmässigt föräldraskap, barnuppfostran efter pensionsåldern, bolagsfamiljer, storfamiljer, ålderdomsgruppäktenskap, homosexuella familjeenheter, polygami – det är några av de familjeformer och -utövningar som nyhetssinnade minoriteter kommer att experimentera med under decennierna framför oss.”
Just tanken att människor ska kunna pröva olika levnadsformer för tankarna till John Stuart Mills idé om att möjliggöra olika ”experiments in living”. Ett samhälle där människor tillåts testa en mångfald sätt att leva ger inte bara frihet åt den enskilde individen utan kan också gagna andra som kan dra lärdom av dessa ”experiment”.
I dag är flera av dessa familjebildningar inte längre experiment, utan självklarheter.
Vi vet inte hur framtiden kommer att se ut. Här liknar Toffler sig själv vid en medeltida kartritare som utifrån tillgängliga metoder och kunskaper försöker rita upp en bild över världen, men gravt misslyckas. Samtidigt, menar han, var även dessa högst bristfälliga kartor en förutsättning för seglatserna till den Nya världen.
Skillnaden är väl att vi inte upptäcker framtiden. Vi skapar den. Hur vill vi att den ska se ut?
En dystopi kan, som Dan Korn påpekar, vara en varning inför en framtid man hoppas kunna undvika och därigenom fylla en viktig funktion. Men det är oroväckande om alla framtidsskildringar är post-apokalyptiska berättelser.
Därför blev jag positivt överraskad när första avsnittet av SVT:s nya miniserie Rapport från 2050, faktiskt visar sig vara en rätt trivsam historia. Även om jag tvivlar på att en värld där vår horisont tar slut vid Järfälla är så munter egentligen.
Men ändå, det är långt bättre än miljökatastrof, ekonomisk kollaps, världskrig, atomvinter eller de zombier som i så många andra moderna framtidsskildringar har ödelagt världen utom för ett fåtal preppers.
För vad händer om våra fantasier om framtiden bara rör sig i spannet mellan stagnation och kollaps?