Den kommunistiska konsten blev bättre med kapitalismen

Under 1900-talets första decennier växte nya konströrelser fram i en rasande takt. Tekniska framsteg och industrialisering stöpte om samhället från grunden. Den moderna tiden var här och framtidstron var stor. Gamla strukturer som höll människan tillbaka skulle bytas ut. Nya ideologier började testas i verkligheten – för många tycktes den ljusnande framtid tillhöra fascismen och kommunismen.

Kulturen var inget undantag, och påverkades både av den snabba teknologiska och politiska utvecklingen. När kameran i allt större utsträckning konkurrerade ut måleri i rent avbildningssyfte öppnade det upp för mer experimentell och idéburen konst. Likt ideologier började konstnärliga riktningar att presenteras och lanseras i form av manifest, som utstakade rörelsens ideal och metodik.

Ett sådant författade italienaren Filippo Tommaso Marinetti, vars futuristiska manifest blev startskottet för en ny konstnärlig rörelse i Italien. De italienska futuristerna glorifierade den moderna tiden och dess teknologi, hyllade människans triumf över naturen och älskade ungdom och våld. Futuristerna var extremt patriotiska, och hade en romantiserad syn av krig.

Från början var futurismen inte en politisk rörelse, men det snarlika tankegodset gjorde att rörelsen med tiden närmade sig fascismen. År 1918 startade Marinetti ett parti – Partito Politico Futurista – som senare absorberades in i Mussolinis Partito Nazionale Fascista. Många av futuristerna förblev övertygade fascister livet ut och Marinetti kom att bli tongivande inom fascistpartiet, inte minst genom att författa Fascistiska Manifestet.

Flera konströrelser utvecklades nära politisk ideologi och nya framväxande stater. Det nya samhället behövde en ny typ av konst, och många konstnärer önskade gå först i den nya samhällsutvecklingen. Samtidigt hamnade många av de modernistiska rörelserna i konflikt med auktoritära regimer.

Marinetti försökte få futurismen utnämnd till officiell statlig konstriktning i Italien, men trots misslyckandet drabbades de inte särskilt hårt av den auktoritära ideologin. Mussolini ville köpa konstnärers lojalitet med hjälp av statliga stöd, men var ointresserad av att styra konstens stilistiska riktning. Modernistisk konst förbjöds aldrig av regimen. Futuristerna, och andra italienska modernister, kunde fortsätta utveckla sina idéer relativt ostört. Större svårigheter mötte den experimentella konsten i Sovjetunionen.

Rysk konstruktivism och socialistisk realism

I det revolutionära Ryssland uppstod flera olika konstnärssammanslutningar, som genom sin konst ville hjälpa till att bygga upp det kommunistiska samhället. Flera modernistiska rörelser som stöttade regimen uppstod, däribland konstruktivismen och suprematismen. Båda riktningarna hade som uttalad ambition att göra samhällsnyttig konst.

Suprematismens fader El Lisitskij såg konstnärer som en viktig aktör för förändring, och gjorde flertalet propagandaaffischer för kommunismens sak, däribland den kände affischen Besegra de vita med den röda kilen. I kollektivistisk anda signerade inte Lisitskijs konstnärsgrupp UNOVIS verk med sina egna signaturer, utan med gruppens gemensamma symbol: en svart kvadrat.

Konstruktivisterna strävade efter en konst som var tillgänglig för massorna. Flera övergav måleriet till förmån för arkitektur, formgav möbler och kläder eller ägnade sig åt att trycka affischer. Konstruktivisterna ägnade sig åt abstrakt och geometrisk konst istället för avbildning, och kallade inte sina skapelser för ”verk” utan ”konstruktioner”. En av rörelsens förgrundsgestalter, Alexandr Rodtjenko, ansåg att det inte var nog att uttrycka sina åsikter genom sin konst, utan att man skulle sträva efter att sätta konsten i produktionens händer.

Under de första åren efter revolutionen fick flera modernistiska konstnärer framstående uppdrag för regimen, som de ivrigt tog sig an. Även konstnärerna skulle delta aktivt i bygget av det kommunistiska samhället. Vasilij Kandinskij ledde under några år arbetet med att omorganisera det sovjetiska kulturlivet efter kommunismens läror, och Aleksandr Rodtjenko hade flera olika poster inom kulturadministrationen.

Konstruktivisten Vladimir Tatlin designade Monument för den tredje internationalen, en enorm byggnad med roterande våningar som var tänkt att byggas i Sankt Petersburg som huvudkontor till Komintern. På grund av den ekonomiska krisen i Sovjet efter revolutionen byggdes monumentet aldrig, men den som vill kan se en modellversion av tornet på Moderna Museet i Stockholm.

En annan konstgrupp som konkurrerade med de olika modernistiska riktningarna i det revolutionära Ryssland, var den grupp som kallas AKhRR: Det revolutionära Ryssland konstnärsförbund. AKhRR målade realistiskt och ville skildra sin samtid och dokumentera livet för röda armén, sovjetiska fabriksarbetare och bönder. Rörelsen förkastade modernismen, och förespråkade att måla på ett för massan lättbegripligt sätt. Den allt för teoribundna konsten sågs som ett borgerligt påfund, och därför direkt skadlig.

Enligt Stalin var konstnärernas roll i det kommunistiska samhället att vara ”själens ingenjörer”

Efter Lenins död, under Stalins ledning, började den modernistiska konsten långsamt tystas. Den första femårsplanen innehöll målsättningar för konsten. Enligt Stalin var konstnärernas roll i det kommunistiska samhället att vara ”själens ingenjörer”, konsten skulle inspirera folket i sitt arbete och skapa kärlek till partiet. Renlärig konst skulle bygga dygdiga samhällsmedborgare.

År 1932 bildades det statliga SSKh, Sovjetkonstnärernas förbund och övriga konstnärsorganisationer förbjöds. Initialt utgjordes SSKhs medlemsbas av medlemmar från AKhRR. Den tillåtna estetiken lånades till stor del från AKhRR – den experimentella konsten ansågs dekadent och skulle ersättas med realism i kommunistpartiets anda. Den socialistiska realismen var född och spreds som doktrin till flera andra kommunistiska stater.

Frida Kahlo, Diego Rivera och kapitalismen

På andra sidan Atlanten, i Mexico, levde och verkade konstnärerna och periodvis äkta makarna Frida Kahlo och Diego Rivera. Båda två var övertygade kommunister, och i sitt hem i Mexiko gömde de Lev Trotskij en kort period under hans flykt från Sovjetunionen efter Stalins makttillträde. Rivera är berömd för sina realistiska väggmålningar, och var flitigt anlitad av den postrevolutionära mexikanska regeringen. Men hans färglada, aztec-influerade stil kom att föra honom utanför hemlandets Mexikos gränser, rakt in i kapitalismens hjärta.

I början av trettiotalet levde och verkade Diego Rivera främst i USA. Mexikanskt freskmåleri hade gott rykte även utanför landets gränser, och Rivera kunde som en av rörelsens förgrundsgestalter tjäna goda pengar. En serie väggmålningar, som pryder Detroit Institute of the Arts, betalades delvis av Henry Fords son Edsel Ford och avbildade Detroits olika industrier, däribland Ford-fabriken. Familjen Ford var inte heller den enda berömt förmögna amerikanska familj som anlitade Rivera – 1933 anlitades han för uppdraget att utsmycka lobbyn i Rockefeller Center.

Arbetet med Man at the Crossroads kom dock att bli konfliktfyllt. Rockefellers var så klart väl förtrogna med Riveras politiska övertygelser och lät honom hållas när verket blev allt mer politiskt till sin karaktär. Verket som i skissform skulle skildra hopp och ovisshet inför framtiden utvecklades allt mer mot att skildra kampen mellan kommunism och kapitalism.

Rockefellers gav honom ändå stor konstnärlig frihet, och det var först när Rivera beslutade att måla in Lenin i verket, som det sades stopp. Rivera hade anklagats av vänstergrupper för att springa kapitalismens ärenden med sina välbetalda freskuppdrag i Amerika, och tros ha smugit in porträttet på Lenin för att tydliggöra sina åsikter. När Rivera sedan vägrade måla över porträttet av kommunistledaren avskedades han, och fresken gömdes bakom ett skynke.

Rivera reste runt över hela USA för att måla sina fresker, och Frida Kahlo flyttade med honom. Hon hade ännu inte haft sitt stora genombrott, och presenterades snarare som Diego Riveras fru än som konstnär i sin egen rätt. Under sin tid i USA var hon väldigt produktiv, och kom att utveckla den stil som blev hennes signum: självbiografiskt måleri, med drömska och nästan surrealistiska undertoner, inspirerat av mexikansk folkkultur och tradition.

Trots deras överensstämmande övertygelse valde paret Diego Rivera och Frida Kahlo väldigt skilda stilar för sitt skapande. Rivera influerades av den socialistiska realismens doktrin. Som motiv valde han ofta den vanlige arbetaren eller industrin, och stilen var realistisk. Valet att måla fresker och bidra till det offentliga rummet speglar idén om att konsten ska vara till för allmänheten i stället för en handelsvara för borgerligheten.

Frida Kahlo valde istället en mindre realistisk stil, med surrealistiska element som lämnar mycket rum för tolkning. Kahlos vanligaste motiv var henne själv, den egna upplevelsen i centrum, och hennes utlämnande självporträtt skildrade hennes liv snarare än att vara projektionsytor för marxismens narrativ. Kahlo må ha varit kommunist, men hennes konst handlar om någonting mer än hennes politiska övertygelse.

Konst bortom politiken

Kanske är det inte så konstigt att Frida Kahlo sedan länge gått om sin då långt mer berömda make i såväl kändisskap som popularitet. I en mer individualistisk tid är det inte konstigt att fler relaterar till Kahlos självutlämnande konst än Riveras starkt kollektivistiska. Kahlos stora genombrott kom efter hennes död, mycket tack vare sjuttiotalets feministiska rörelse.

I sin samtida kontext, då stridslinjen främst stod mellan kommunismen och kapitalismen, ansågs Kahlos verk knappast vara politiska. Men hennes tragiska öde som konstnärshustrun i sin makes skugga, kombinerat med hennes självutlämnande uttryck, gjorde henne högintressant för en rörelse som skanderade att det privata är politiskt. Verks politiska kontext omvandlas ständigt.

Men hade Frida Kahlo fått verka i Sovjetunionen? Troligen inte, trots hennes kommunistiska övertygelse. Som de ryska konstruktivisterna tydligt visar, räckte det inte att underordna sig ideologin. Statens konstdoktrin dikterade inte bara vilka åsikter som fick uttryckas genom konst, utan även hur de fick uttryckas. De ryska konstruktivisterna hyllade och hjälpte bygga upp den stat som sedan kom att krossa dem. Att vara övertygad kommunist dög inte, om övertygelsen uttrycktes i tvetydig modernistisk konst med utrymme för tolkning. Att inte ta politisk ställning var inte heller ett alternativ – konsten skulle vara ett verktyg för statsideologin.

I ett fritt kulturliv måste det stå konstnärer fritt att stryka den rådande makten både medhårs och mothårs

I ett fritt kulturliv måste det stå konstnärer fritt att uttrycka sig politiskt, och stryka den rådande makten både medhårs och mothårs. De ryska konstruktivisterna såväl som Diego Riveras kommunistiska övertygelse har bidragit till att de har skapat mästerverk. Men de samhällen som varit överlägset bäst på att skapa fria förutsättningar för skapandet – även för konstnärer som var övertygade kommunister – har varit det kapitalistiska.

Diego Rivera tjänade goda pengar på sina fresker i USA, och ansåg själv att freskerna i Detroit var de bästa han målat. Under McCarthy-eran väckte hans fresker stark avsky, och kompletterades med en skylt som tog avstånd från hans politiska åskådning – men försvarade väggmålningarna på grund av den konstnärliga kvalitén. Freskerna finns än idag att beskåda i Detroit och 2014 utsågs de till nationellt historiskt landmärke av det amerikanska inrikesdepartementet.

Det måste stå konstnärer fritt att helt avstå från att ta politisk ställning. Om de förbjuds att så göra blir kulturen fattig och enahanda. Konstnärens roll är att skildra den mänskliga upplevelsen och allt den kan vara, med all dess nyanser och tvetydighet. Politiken är en del av den komplexa väven, men färgerna som utgör den mänsklig existensen är fler än rött och blått. Det fria samhället tillåter konstnärer att måla med hela paletten.