Ekonominestorn som formade Sverige

Det lilla landet Sverige har haft en märkvärdigt lång rad av lysande ekonomer som vunnit internationell ryktbarhet. Namn som Wicksell, Cassel, Heckscher, Ohlin och Myrdal är och förblir milstolpar i den ekonomiska doktrinhistorien och ”household names” i ekonomkretsar. Assar Lindbecks namn kan fogas som den senaste länken i denna gyllene kedja. Det finns många framstående ekonomer i dagens generation – även internationellt framstående – men ingen som kan mäta sig med Assar Lindbeck vad gäller vetenskaplig bredd, internationell ryktbarhet, genomslag i samhällsdebatten och antal framgångsrika adepter.

Det är påfallande att Lindbeck – eller Assar som han alltid fått heta – nådde denna status som ekonomisk ”superstar” utan att hans omfattande vetenskapliga produktion resulterat i något epokgörande vetenskapligt genombrott. Hans licentiatavhandling om finanspolitikens verkningar bar spår av en troende keynesians arbete i Regeringskansliet. Doktorsavhandlingen A Study in Monetary Analysis kan betraktas som en skicklig tillämpning av Don Patinkins och Richard Musgraves analysteknik. I hans senare vetenskapliga produktion märks särskilt arbeten om välfärdsstatens problem och om arbetsmarknadens kamp mellan ”insiders” (med trygga jobb) och ”outsiders” (som söker jobb).

Det är respektingivande akademiska insatser på många olika fält, men det finns inget banbrytande ekonomiskt teorem eller postulat som är oupplösligt förknippat med namnet Assar Lindbeck. Assars styrka som nationalekonom var i stället blicken för väsentliga ekonomisk-politiska sammanhang och förmågan att tillämpa god ekonomisk analys för att finna tydliga lösningar på komplexa samhällsekonomiska problem.

Genombrottet i debatten

I svensk ekonomisk-politisk debatt blev Assar mer allmänt känd genom boken Bostadsbristen, en studie av prisbildningen på bostadsmarknaden som han skrev tillsammans med Ragnar Bentzel och Ingemar Ståhl samtidigt som han färdigställde sin doktorsavhandling. Båda publicerades 1963.

I studien av bostadsmarknaden hanterades bostadsbristen som en följd av den hyresreglering som hade införts under andra världskriget. Denna analys avvek dramatiskt från den tidigare bostadspolitiska debatten, som var inriktad på demografiska förändringar och lågt bostadsbyggande. Den väckte dessutom extra uppseende eftersom Assar, liksom Ingemar Ståhl, på den tiden var kända som socialdemokrater. Bokens budskap uppfattades naturligtvis som borgerligt liberalt, trots att analysen också innehöll förslag om hur överföringen av inkomster från hyresgästerna till fastighetsägarna skulle motverkas genom skattehöjningar på fastighetsägarna.

En proposition var nästan klar när politisk taktik från olika håll i praktiken torpederade förslaget.

Något år senare genomförde Assar tillsammans med jordbruksekonomen Odd Gulbrandsen en analys av den andra stora prisregleringen i Sverige, jordbruksregleringen. En första populärvetenskaplig analys kom ut redan 1966, men denna följdes av en omfattande forskningsvolym 1969. Även här visades att själva prisregleringen medförde stora samhällsekonomiska kostnader och därför borde avskaffas, men att inkomstfördelningen kunde rättas till genom skattejusteringar.

Frågan inställer sig naturligtvis omedelbart: Medförde Assars analyser och förslag till reformer någon omläggning av den ekonomiska politiken på dessa områden? Svaret är förbluffande. Den socialdemokratiska regeringen började utarbeta ett förslag till avskaffande av hyresregleringen redan 1965, det vill säga ett par år efter bokens publicering, och Assar levererade ett antal promemorior till regeringen under vintern 1965–66, framför allt om hur man med skatter och bidrag skulle kunna mildra icke önskvärda effekter på inkomstfördelningen.

En proposition var nästan klar när politisk taktik från olika håll i praktiken torpederade förslaget. Finansminister Gunnar Sträng krävde att förslagen om att dra in en del av fastighetsägarnas vinster vid en avveckling av hyresregleringen skulle tas bort. Hans argument var att hyresgästerna annars skylla hyreshöjningarna på dessa skattehöjningar och därmed på regeringen. Om dessa inte genomfördes skulle däremot hyreshöjningarna skyllas på fastighetsägarna.

Skattehöjningarna ströks därför i propositionen, men då gick folkpartiledaren Bertil Ohlin ut och kritiserade förslaget, just för att det inte drog in en del av fastighetsägarnas vinster. Detta ledde till att förslaget drogs tillbaka. Hyresregleringen är kvar ännu idag, mer än ett halvsekel senare, under beteckningen bruksvärdeshyror.

Förslaget till avskaffande av jordbruksregleringen medförde inga omedelbara politiska reaktioner, men däremot successiva reformer under framför allt 1980-talet. När vi kommer fram till början av 1990-talet var jordbruksregleringen, arvet från det tidiga 1930-talets kohandel mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, i stort sett avskaffad. Då gick emellertid Sverige med i den Europeiska unionen och fick införa den typ av jordbruksreglering som gällde och fortfarande gäller där.

Assar blev välkänd i Sverige för sin analys av – och opinionsbildning mot – dessa båda regleringar trots att de fortfarande lever kvar i det svenska samhället, och det ter sig uppenbart den politiska debattens nivå höjdes dramatiskt i dessa frågor.

Internationell betydelse

Assars internationella genombrott kom några år senare och var också resultatet av hans vilja att utsätta viktiga politiska frågor för vetenskaplig analys. Under ett forskarår vid Columbia- och Berkeley-universiteten i USA 1968–69 hade han konfronterats med de radikala studenternas skäggiga samhällskritik.

Han ville inte ge upp sin roll som inflytelserik rådgivare och debattör i Sverige.

Han delade deras motstånd mot Vietnamkriget, men blev djupt indignerad över deras grunda och flummiga kritik av det ekonomiska systemet i marxistisk anda. Modigt erbjöd han sig att hålla en offentlig föreläsning på Columbia, där han seriöst granskade, analyserade och kritiserade revolutionärernas syn på det ekonomiska systemet. Han erbjöds snart att hålla föreläsningen även vid andra universitet, och den resulterade så småningom i skriften The Political Economy of the New Left som utkom 1971 och fick stor internationell spridning, delvis tack vare ett lovprisande förord av nationalekonomins globala nestor Paul A. Samuelson.

En annan uppmärksammad insats på den internationella arenan var Assars medverkan i två OECD-kommissioner om industriländernas problem med inflation och arbetslöshet med ungefär tio års mellanrum. I bägge fallen leddes kommissionerna av ordföranden i den amerikanske presidentens ekonomiska råd och rapporterna fick populärt deras namn, Heller-rapporten respektive McCracken-rapporten.

Genom sin medverkan i kommissionerna fick Assar ett internationellt ekonomisk-politiskt nätverk och ett gott internationellt rykte som sakkunnig och omdömesgill i stabiliseringspolitiska frågor. Han blev senare erbjuden en post som chefekonom i Internationella valutafonden, IMF, vilken han dock – efter moget övervägande – avböjde. Han ville inte ge upp sin roll som inflytelserik rådgivare och debattör i Sverige.

Forskarutbildning i framkant

Assar stärkte nationalekonomisk forskning på ett genomgripande sätt genom att lägga grunden till en målinriktad doktorandutbildning i ämnet. Han hade under sina två år som student vid amerikanska universitet som Yale och University of Michigan åren 1957–1958 fått erfarenhet av doktorandkurser som låg nära forskningsfronten. I Sverige fanns då i stort sett inget sådant.

Vid hemkomsten i början av 1959 gick han in som biträdande lärare i nationalekonomi vid Stockholms högskola och bredvid sin egen undervisning på grundnivå organiserade han doktorandkurser som han själv ledde. Denna nyordning spred sig snart i landet. När Assar blev professor vid Handelshögskolan i Stockholm 1964 byggde han där, under sextiotalets andra hälft, upp en doktorandutbildning i nationalekonomi som blev av stor betydelse, även som förebild för andra universitet. Värdet av detta lyft av forskarutbildningen i nationalekonomi kan knappast överskattas och innebar att Sverige låg i framkanten av denna utveckling i Europa.

År 1971 tillträdde Assar som chef för det av Gunnar Myrdal grundade Institutet för internationell ekonomi (IIES). En viktig uppgift för detta institut var att sammanföra framstående utländska forskare med framförallt yngre svenska forskare. Assar hade omfattande kontakter med ledande utländska forskare och med det nya Nobelpriset i ekonomi var intresset bland dessa att komma till Stockholm för forskning nu extra stort.

Snart hade Assar förvandlat institutet till ett drivhus för unga forskarbegåvningar, som frodades i den internationella miljön med framstående gästforskare från USA, Kanada, Israel, Australien och andra länder. Genom Assars ställning i den internationella forskarvärlden och hans starka engagemang i dessa frågor har IIES befäst sin ställning och fortsatt att spela stor roll för den svenska nationalekonomiska forskningen även efter hans chefstid.

Nobelpriset i ekonomi

Ytterligare en insats med global räckvidd var inrättandet av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne – det så kallade Nobelpriset i ekonomi. Även om Assar i sina memoarer tonar ned sin egen roll i tillkomsten av priset – han var då ännu inte ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien och befann sig vid tillfället i USA – bör man inte underskatta hans inflytande.

Han var rådgivare till Per Åsbrink i Riksbanken och det var till honom Åsbrink ursprungligen vände sig med idén om inrättandet av ett Nobelpris i ekonomi vintern 1967–68. Assar hänvisade till äldre kolleger, men påverkade säkert dessa i positiv riktning. Han blev också omedelbart ledamot i den första priskommittén och kom att sätta prägel på de kriterier som skulle gälla för tilldelning av priset. Han höll benhårt på att enbart rent vetenskapliga meriter skulle belönas, utan hänsyn till mottagarens ståndpunkter i samhällsdebatten. Det första priset utdelades redan 1969.

Det innebar också att svenska ekonomer i ökad utsträckning välkomnades till de starkaste internationella forskningsmiljöerna.

Att lyckas inrätta ett nytt ”Nobelpris” var något av en bragd. Man bör komma ihåg att inflytelserika och kapitalstarka krafter tidigare förgäves varit igång för att inrätta Nobelpris i ämnen som matematik, miljö och andra discipliner. Nobelstiftelsen och Vetenskapsakademien hade alltid satt effektivt stopp för dessa försök med hänvisning till Alfred Nobels testamente. Men med den ekonomiska vetenskapen blev det plötsligt möjligt, och det var nog i hög grad Assars förtjänst. Assar räknade säkerligen inte med att han själv skulle komma ifråga för priset, men uppskattade desto mer det inflytande han fick över vilka ekonomer som skulle belönas. Han var ledamot i priskommittén i ett kvartssekel och var ordförande under de 15 sista åren.

Det nya priset blev ändå tidigt kontroversiellt. De som har kritiserat tillkomsten av detta pris (däribland Gunnar Myrdal – efter det att han själv tilldelats priset 1974) underskattar starkt dess betydelse för svensk ekonomisk forskning. Världens mest prestigefyllda vetenskapliga utmärkelse stärkte nationalekonomin som vetenskaplig disciplin och satte strålkastarljuset på Sverige bland världens ledande ekonomer, vilket gjorde det lätt att attrahera dem till vårt land. Det innebar också att svenska ekonomer i ökad utsträckning välkomnades till de starkaste internationella forskningsmiljöerna.

Tillkomsten av Ekonomisk debatt

När ”sextioåttorna” började radikalisera debatten i landet omkring 1970, kom Assar och undertecknad Nils Lundgren, då doktorand på IIES, till slutsatsen att det borde finnas en tidskrift där debatten om tidens samhällsfrågor kunde ske på grundval av modern forskning i stället för i en röra av ogrundade tyckanden och politiska anklagelser. Resultatet blev ett tidskriftprojekt under Nationalekonomiska föreningens huvudmannaskap.

”Småfinansen”, det vill säga den svenska sparbanksrörelsen, hjälpte till med finansiering, viss sekreterarhjälp och ett arbetsrum på Drottninggatan i Stockholm. Assar blev ansvarig utgivare, Nils chefredaktör och första numret utkom 1973. Tidskriften Ekonomisk Debatt blev en framgång som har höjt nivån i samhällsdebatten och som lever än. Och Assar fortsatte som ansvarig utgivare till den siste juni i år, alltså nästan ett halvt sekel. Detta trots att han redan 1977 utträtt ur Nationalekonomiska föreningen efter en konflikt kring dess jubileumsskrift vid 100-årsjubiléet.

Löntagarfondsstrid och oljekris

De närmaste åren efter Assars tillträde som chef för IIES kom att präglas av löntagarfondsdebatten, där Assar tidigt såg riskerna med att lägga ägandet i näringslivet i händerna på fackföreningsrörelsen. Han brottades med frågan hur han skulle utforma sitt motstånd för att nå bästa resultat. Han gick ut modigt och förlorade gamla vänner i arbetarrörelsen.

Det som märktes mest i det offentliga livet var naturligtvis att Olof Palme bröt med honom, men det betydde mycket för honom att så många andra gjorde likadant. Men Assar satte de samhällspolitiska idealen före sådana överväganden. När löntagarfonderna sedan införts – i en kraftigt nedbantad version – fortsatte Assar debatten om hur en avveckling bäst kunde komma till stånd.

Under sjuttiotalets andra hälft gick Sverige in i en djup ekonomisk kris efter oljeprischockerna OPEC I och OPEC II. Assar medverkade då i den så kallade Bjurelkommissionen som hade till uppgift att analysera krisens grundläggande orsaker och föreslå lösningar. Rapporten visade på vikten av att få till stånd en välfungerande marknadsekonomi baserad på fri företagsamhet och prisbildning och att skapa ett system för att upprätthålla den internationella konkurrenskraften.

Sjuttiotalets politiska radikalism präglade dock den politiska debatten och det visade sig svårt att få gehör för rekommendationerna, trots Assars mycket aktiva medverkan i debatten. En stor devalvering i oktober 1982, en internationell konjunkturåterhämtning och en del liberaliseringar medförde att landets ekonomiska utveckling ändå blev relativt gynnsam fram till slutet av 1980-talet.

Lindbeckkommissionen

Vid ingången av 1990-talet gick emellertid svensk ekonomi in i det som ofta kallas nittiotalskrisen med banker på fallrepet, en våg av företagskonkurser och ett frisläppande av kronan i november 1992, en åtgärd som genast medförde ett kraftigt fall i kronkursen. Detta ledde till att den borgerliga regeringen tillsatte det som kom att kallas Lindbeckkommissionen.

Assar ingick det året redan i SNS Konjunkturråd, som behandlade de rent stabiliseringspolitiska konsekvenserna av kronans fall. Samtidigt fick han nu i uppdrag av statsminister Bildt att sätta ihop en kommission som inom tre månader skulle lämna en rapport om hur rikets ekonomi skulle räddas på kort och lång sikt.

När vi gick in i nästa millennium var statsfinanserna och bytesbalansen i ordning.

Assar samlade ihop fem forskare att ingå i kommissionen och beställde 27 expertrapporter från olika ekonomer. Den 9 mars överlämnade Assar rapporten till finansminister Anne Wibble. Den lanserade 113 olika förslag på långsiktiga reformer över hela det ekonomisk-politiska fältet. Assar konstaterar i sina memoarer att det var brist på forskningsbaserad empirisk information på flera viktiga områden, och ”det var oundvikligt att vi i flera fall tvingades basera våra förslag på en kombination av etablerad ekonomisk teori, fragmenterad empirisk forskning och sunt förnuft”.

Kommissionens förslag hade stor politisk sprängkraft och en hård debatt följde. Nu, nästan 30 år senare, framstår kritiken och framför allt okvädningsorden från motståndarna som egendomliga. Metalls ordförande Leif Blomberg sade att med ”en sådan politik slår vi in på den definitiva förnedringens väg som leder tillbaka till fattigstugorna”. Förre LO-ordföranden Stig Malm betecknade Assar som ”en byfåne” och TCO-ordföranden Björn Rosengren liknade Lindbeckkommissionens förslag med Pinochets diktatorspolitik i Chile.

Det är därför intressant att konstatera att både den sittande borgerliga regeringen och den efterföljande socialdemokratiska faktiskt kom att genomföra mycket av Lindbeckkommissionens förslag. När vi gick in i nästa millennium var statsfinanserna och bytesbalansen i ordning. Vi hade ett välfungerande växelkurssystem med en flytande krona och optimism rådde om den ekonomiska framtiden.

En sann vetenskapsman

Lindbeckkommissionens framgång är det mest dramatiska exemplet på Assars stora inflytande över den ekonomiska politikens utveckling under sextio år, men det är viktigt att komma ihåg att hans metodiska och engagerade deltagande i svensk och utländsk debatt sedan sextiotalet med inlägg baserade på väletablerad ekonomisk teori ledde till att allt fler började orientera sig åt detta håll. Därmed möjliggjordes nästan omärkligt allt fler viktiga reformer som varit till stor nytta för landets välstånd. Och därtill kommer hans stora insats för att bygga upp ett högklassiskt svenskt forskarsamhälle för nationalekonomi.

Många menar att Assar Lindbeck under sitt liv rörde sig från vänster till höger på den politiska skalan. Detta var enligt honom själv felaktigt. Han hörde inte hemma i något politiskt parti. Som så många andra framgångsrika gestalter i sin generation var han sprungen ur den skötsamma arbetarklassen. Hans far gjorde dock lokal karriär i arbetarrörelsen och blev kommunalpolitiker. Det betydde att Assar växte upp i ett norrbottniskt hem där politik var viktigt och där till och med höjdare som Gustav Möller och Rickard Sandler någon gång besökte hemmet. Han växte upp i en familj där man talade politik och totalt tog avstånd från totalitära rörelser som kommunism och nazism.

Det ledde till slutsatser som mången gång gick på tvärs med det politiskt gångbara.

Begåvad som han var hamnade han i läroverket som så många andra arbetarbarn. När han gick vidare till universitetsstudier i Uppsala var det naturligt för honom att bli medlem i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, där han lärde känna Olof Palme och många andra som blev mäktiga socialdemokrater. Själv stannade han i partiet till den avgörande brytningen i samband med kampen kring löntagarfonderna. Med hans starka tro på en väl fungerande marknadsekonomi och en pluralistisk samhällsordning blev det omöjligt för honom att stå kvar i en rörelse som hotade dessa värden.

Assar behöll sina grundläggande värderingar från uppväxten, men genom egen och andras forskning och samhällsanalys kom han till andra slutsatser om hur politiken skulle utformas för att skapa ett samhälle präglat av sådana värderingar. Han övergav aldrig sin tro på välfärdsstaten, men menade att den måste reformeras i väsentliga avseenden för att uppnå sina syften. Han var obrottsligt lojal mot vetenskapens krav på analytisk stringens och klara fakta. Det ledde till slutsatser som mången gång gick på tvärs med det politiskt gångbara.

Och han vågade stå för sina slutsatser. Han kunde hårt kritisera USA:s krigföring i Vietnam 1970, lägga fram Lindbeckkommissionens kontroversiella förslag 1993 och 2015 öppet deklarera att endast Sverigedemokraterna vågade tala klartext om migrationskrisen.