Smedjans sommarresa
Att lämna Malmö – och att återvända
Samhälle Essä
Malmö har blivit en flitigt åberopad symbol för allt som är fel med dagens Sverige, men bortom problemen finns en levande och älskad stad. I den tredje artikeln i Smedjans sommarserie nyanserar Ann Heberlein bilden av staden där hon växte upp och som hon flyttade tillbaka till.
Malmö, den skånska metropolen vackert belägen vid Öresund, rikets tredje största stad, är inte bara en stad. Malmö är också ett begrepp med politisk sprängkraft, symbol för allt som gått fel i Sverige de senaste decennierna. Lars Åberg var inte den förste att beskriva Malmös problem, men hans bok Framtidsstaden (2017) fick ett enormt genomslag. ”Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?” är den retoriska undertiteln till boken som låg på topplistorna i månader. ”Lars Åbergs bok är en rysare. Politikerna måste ta hans fråga på allvar”, menade Expressens ledarsida. ”En av de viktigaste böckerna jag läst på mycket länge”, hävdade Folkbladet.
Många som aldrig besökt staden betraktar Malmö som farligt, smutsigt och dysfunktionellt.
Utan tvekan har Åbergs bok haft stor inverkan på den bild av Malmö som många som aldrig besökt Malmö har: Malmö betraktas som farligt, smutsigt, dysfunktionellt, som en stad med öppen droghandel, islamister och gängkriminalitet, skottlossning och våldtäkter. Själv använde jag mig av Malmö som varnande exempel i min bok Den banala godheten (2017). Jag menade att den politik som förts i Malmö i decennier präglats av det jag kallar för en banal godhet – alltså en naiv välvilja, en önskan att göra gott utan att reflektera över konsekvenserna av sina handlingar och sina beslut. Den tidigare nämnda boken av Lars Åberg erbjuder rika exempel på just banal godhet: aningslösa politiker och tjänstemän som lanserat projekt efter projekt för att främja integration och bryta utanförskap men aldrig ställt några som helst krav.
Lars Åbergs bok är en naken och saklig skildring av min barndomsstad. Jag föddes på Malmö Allmänna Sjukhus 1970. Min tidiga barndom bodde jag i Östra Sorgenfri, då en arbetarstadsdel, tidigare en stadsdel med nödbostäder. På trettiotalet var det bostadsbrist i hela landet och Malmö byggde hyreshus för att ge stora och fattiga barnfamiljer tak över huvudet: de så kallade barnrikehusen, som arbetarförfattaren Mary Andersson skrivit flera böcker om – bland annat en dokumentärroman som heter just Sorgenfri.
Jag har bott på Sofielund, Kirseberg, Möllevången och vid S:t Knuts torg. Sommaren 1995 lämnade jag Malmö. Jag var trött på dealarna vid Folkets park, den öppna sexhandeln på Industrigatan, trött på att barnvagnar och cyklar stals, trött på att människor tog sig in i trapphuset och sov, trött på kriminaliteten som var ständigt närvarande. När bageriet mitt emot vårt hyreshus på Ronnebygatan rånades för tredje gången inom loppet av några månader hängde bagaren sig. I samma veva kastade sig en påtänd man från fjärde våningen i hyreshuset bredvid vårt. Det var en torr, varm sommar och blodfläcken syntes i flera veckor. Jag klarade inte av att se misären och jag ville inte att mina barn skulle växa upp i en sådan miljö.
När bageriet mitt emot vårt hyreshus på Ronnebygatan rånades för tredje gången inom loppet av några månader hängde bagaren sig.
Alltså flyttade jag och min dåvarande make till Lund. Tio minuter bort med Pågatåget tedde sig världen helt annorlunda. Malmö är storstad, Lund är småstad. Malmö är arbetarklass, Lund akademin; Malmö är progressivt, Lund är borgerligt; Malmö är ruffigt, Lund är idylliskt. Det var en flytt till en annan framtid och ett annat liv – förutsättningen för den klassresa som jag stod alldeles i början av 1995, förutsättningen för att mina barn skulle växa upp till självklar medelklass, gå i bra förskolor och utmärkt grundskola, erövra den sortens stabila självförtroende som en trygg och privilegierad uppväxt ger. Jag ville ge mina barn något annat än det Malmö kunde erbjuda. Mina barn blev lundensare. Jag fortsatte att vara malmöit och slutade aldrig att längta tillbaka.
I januari 2020 flyttade jag efter 25 år i exil tillbaka till Malmö, och jag älskar att återigen bo i staden jag föddes i. När jag hösten 2019 glädjestrålande skrev på min Facebook att jag och min man skrivit kontrakt på en hyreslägenhet en bit ifrån Slussen överraskade reaktionerna mig. Jag sågs som en förrädare. Min flytt, föranledd av högst personliga skäl, tolkades som ett politiskt ställningstagande. Eftersom jag bekänner mig till högerlägret förväntades jag sälla mig till Malmöbelackarnas högljudda skara. För delar av högern symboliserar Malmö allt som är fel med Sverige.
Mina Facebookvänner berättade för mig att det var förenat med livsfara att vistas utomhus i Malmö efter åtta på kvällen. Flera menade att det rådde inbördeskrig i staden. Andra hävdade att sharia var på väg att införas i Malmö. Några skrev att det var klaner som kontrollerade Malmö och att polisen totalt tappat kontrollen.
Min flytt, föranledd av högst personliga skäl, tolkades som ett politiskt ställningstagande. För delar av högern symboliserar Malmö allt som är fel med Sverige.
Jag har nu bott i Malmö med min man, min tonårsdotter och vår hund i ganska exakt ett och ett halvt år. Inte en enda gång har jag känt det minsta obehag när jag tagit sista promenaden med hunden längs kanalen, hämtat bilen i parkeringsgaraget eller ensam traskat hem genom stan sent om natten. Människor som jag, medelålders medelklasskvinnor med praktiska skor, behöver sällan vara rädda i Malmö. För mig och min man är Malmö, hittills, en trygg stad. Min dotter är nitton. Hon rör sig ute alla tider på dygnet, går ensam från bussen på Värnhemstorget eller tåget vid Centralen. Hon är, som unga människor alltid är, mer utsatt. Hon upplever sig dock inte mer utsatt här än i Lund.
Samma höst som jag bestämde mig för att flytta till Malmö släppte Staffanstorps kommun en informationsfilm. Den lilla filmsnutten börjar i svartvitt. En blond kvinna går hand i hand med sin dotter på en gata i en stad med hotfulla gäng hängandes i gathörnen och graffiti på husväggarna. Det är skräpigt på marken och sirener ljuder i bakgrunden. ”Många av oss vaknar upp i en stad som vi en gång kallade vår hemstad”, säger en röst på sävlig skånska och fortsätter, ”men utvecklingen med otryggheten och utanförskapet har gjort att många känner sig förlorade och vilsna i sin stad”.
I nästa klipp bär den blonda kvinnan tillsammans med sin man flyttkartonger. Flyttbilen lämnar staden som helt uppenbart är Malmö, kör några få mil rakt ut på den skånska slätten och landar i Staffanstorp. Där blommar rapsen, himlen är blå och det är inte ljudet av polissirener som hörs i bakgrunden utan fågelkvitter. Människor ler mot varandra, hälsar och hjälps åt. Här finns lugnet, tryggheten och gemenskapen. Den svartvita, hotfulla storstaden är ett minne blott.
Två bilder av Malmö, men med gemensamma nämnare – Malmö har problem.
Filmen slog ner som en av de otaliga bomber som briserat i Malmö de senaste åren. På några få dagar hade filmen setts av flera hundratusen människor. Otaliga texter skrevs om Staffanstorps informationsfilm och en del tuggade fradga av ilska. Organisationen Hela Malmö gjorde blixtsnabbt en egen film för att visa sin bild av Malmö. I filmen berättar unga malmöbor, samtliga med icke-svenskt ursprung, om sina drömmar och farhågor. En ung man berättar om att han överlevde ett angrepp från Peter Mangs, mannen som härjade staden och satte skräck i stadens invånare 2009 och 2010. Mangs dömdes 2013 till livstids fängelse för två mord och åtta mordförsök.
Två bilder av Malmö, men med gemensamma nämnare – Malmö har problem. Utgångspunkten i Lars Åbergs tidigare nämnda bok är också att Malmö är en problemfylld stad. Åberg skriver ut det som de båda filmerna blott antyder: Malmös problem är ett resultat av en bristfällig integration. Det är naturligtvis det som gör bilden av Malmö till politiskt sprängstoff.
Läs också:
På malmo.se kan man läsa att Malmö är den snabbast växande storstaden i Sverige. Malmö har en ung befolkning – nästan hälften är under 35 år. En tredjedel av Malmös invånare är födda i utlandet. I staden bor människor från 179 olika länder. Den största gruppen kommer från Irak. Andra vanliga födelseländer är Syrien, Danmark, Jugoslavien, Polen, Bosnien-Hercegovina, Libanon, Afghanistan och Iran. Jag bor i ett fem våningar högt hyreshus med tre trappuppgångar. I bottenplanet finns en libanesisk restaurang, en sushibar, två barberare och en jourbutik. I lägenheterna bor människor från samtliga uppräknade länder utom Afghanistan och Syrien. Å andra sidan bor det två tyskor, en familj från Azerbajdzjan och en man med holländskt ursprung (min make) i huset.
Det råder inte inbördeskrig, inte ens i Malmö.
För en tid sedan lade vår hyresvärd ut fastigheten till försäljning. Då bildade vi en bostadsrättsförening i förhoppningen att kunna förvärva fastigheten och äga våra hem. Vårt samarbete fungerar utmärkt, trots våra olika bakgrunder och vissa språkförbistringar. Vi har nämligen ett gemensamt mål och ett gemensamt intresse. Sådant förenar människor.
Det finns hopp för Malmö, och det finns hopp för Sverige. Det råder inte inbördeskrig, inte ens i Malmö, som en del överhettade debattörer på social medier hävdar. Det innebär inte att det inte finns problem i Malmö. Det finns det nämligen, en hel del till och med. Staden har problem med våld, droghandel, gängkriminalitet, med antisemitism, med utanförskap, för att nämna något.
Det grundläggande problemet i Malmö är, menar jag, arbetslösheten. Förvärvsfrekvensen ligger på 68,6 procent, att jämföra med snittet i riket på 79,3 procent. 17 procent av männen är arbetslösa liksom 14,9 procent av kvinnorna. Det är väsentligt högre än rikets snitt på 8,5 procent. I gruppen unga (18-24 år) är arbetslösheten ännu högre. Högst är den i gruppen unga utrikes män, en bit över 20 procent. Nämnda siffror är från 2020. Det är tyvärr rimligt att anta att arbetslösheten – i synnerhet bland unga – blivit ännu större under pandemin.
Arbetslöshetens destruktiva konsekvenser är väl kända. Arbetslöshet kan leda till både psykiska och fysiska bekymmer, passivitet och känslor av meningslöshet, för att inte tala om en kännbar påverkan på ekonomi och levnadsstandard. Likaså är arbetets betydelse för integrationen väl känd. Ett arbete, ett sammanhang, är en viktig nyckel till det svenska samhället. Den utbredda arbetslösheten är också kostsam för Malmö: Hela 19 procent av de vuxna Malmöborna hade år 2019 någon form av bidrag, statligt eller kommunalt, som sin inkomst. Ingen annan svensk stad härbärgerar så många invånare utan förmåga att försörja sig själv.
Ingen annan svensk stad härbärgerar så många invånare utan förmåga att försörja sig själv.
Den som vill vinna valet i Malmö bör satsa på åtgärder för att minska arbetslöshet och bidragsberoende, av flera skäl. För det första handlar det om individens behov av ett meningsfullt och värdigt liv. Förmågan att försörja sig själv är avgörande för självkänslan, Staden behöver också öka sina skatteintäkter och minska sina utgifter – inte minst för att tillfredsställa alla de Malmöbor som faktiskt arbetar och bidrar. När man tar del av en del diskussioner om Malmö och utjämningsbidragen kan man få intrycket att ingen i Malmö arbetar och betalar skatt. Så är det naturligtvis inte: Vi är många som arbetar och betalar en hel del i skatt också i Malmö.
Det politiska styret i Malmö bör ägna oss, gruppen arbetande och skattebetalande Malmöbor, en del tankar. Malmö behöver nämligen oss. Vi, som arbetar, följer lagen, tar hand om våra barn, läser läxor och går ut med hunden, är förutsättningen för ett tryggt och fungerande samhälle. Våra skattepengar behövs och vi behövs på stadens gator. Vi är vanligheten, vardagen, den stora massan som inte skjuter varandra eller planterar bomber.
Därför är det bekymmersamt att just den här gruppen, yrkesaktiva i åldrarna 30-45 – med andra ord barnfamiljer – är den som lämnar Malmö i högst utsträckning. De bosätter sig ofta i kommuner på pendlingsavstånd från staden, till exempel i Staffanstorp, precis som kommunens informationsfilm hävdar. När jag talar med vänner som väljer att flytta från Malmö nämner de ofta skolan som en viktig anledning för att bosätta sig i en annan kommun – precis som när jag för tjugofem år sedan lämnade staden. Skolorna i Malmö är överfulla och inte sällan dysfunktionella. Det skrämmer bort medelklassen som är måna om barnens skolgång. Därför är mitt andra råd till det parti som vill vinna valet i Malmö att göra rejäla och genomtänkta satsningar på skolan i Malmö.
Malmö är en fantastisk stad, en stad som behöver sina vänner. Därför stannar jag kvar, trots att jag ser de problem staden brottas med. Man överger inte den som behöver en, när de behöver en som mest.
Omslagsfoto: Shutterstock