Samhälle Essä
Banjohögern är relevant för fler än bara lantisar
Önskan om att bli lämnad i fred av politiker och myndigheter finns inte bara på landsbygden utan sträcker sig långt in i storstadsregionerna. Det är något som statsvetare och opinionsbildare missat, skriver Anders Dalenius i ett inlägg om banjohögerns idéer.
Människor använder olika strategier för att kunna navigera i sin nutid. Det är helt begripligt, men det blir lite knasigt när uttolkare av samtiden hemfaller till enkla generaliseringar och ibland rena gissningar. Jag ser just nu en del ogenomtänkta skriverier om ”banjohögern” som företeelse, både från höger och vänster. Den här texten ämnar därför sudda ut en del frågetecken och hjälpa den vilsne med sin navigation i vår samtid genom att försöka reda ut vad banjohögern är och, kanske ännu viktigare, vad den inte är.
Vanligast är USA-parallellen där man försöker göra oss till några vapentörstande Trumpister genom ett påhittat släktskap mellan oss och Trumpanhägares olika frihetsuttryck. Det står såklart alla fritt att dra denna parallell, men då har man visat sig vara både elitistisk och lat – egenskaper som inte är till nytta för den som vill förklara komplexa skeenden i nuet.
Det är också en vårdslös och auktoritär förenkling av människors önskan om frihet.
Det är också en vårdslös och auktoritär förenkling av människors önskan om frihet. Tyvärr är dessa uppfattningar vanligt förekommande hos de stora mediehusen.
Det är tydligt att den urbane tyckonomen, oavsett partifärg, använder sig av en av frihet som antas vara allomfattande men tydligt utgår ifrån stadsmänniskans önskningar, värderingar och behov. När vi påpekar att begreppet frihet inte har samma innebörd för oss som för dem, leder det till en dissonans som får dem att vilja reducera oss till antingen Trumpister eller bondlurkar.
Att ena olika läsare om vad begreppet frihet innebär har jag inga förhoppningar om. Men låt oss i alla fall anta ett gemensamt referensspråk för en vidare diskussion. Frihet kan vara olika saker, men i debatten handlar det mest om den besuttna medieklassens begreppsdefinition, ofta på bekostnad av oss arma satar som bor på landsbygden. Storstadens starka åsikter om vikten av att inte ge landsbygdens större handlingsutrymme i fråga om till exempel strandskydd och skogsägande vittnar tydligt om det. Men för banjohögern kan inte frihet reduceras till att lösa en eller två kosmetiska små knutar i den nuvarande politiken medan man låter resten av det dagliga myndighetsarbetet baseras på landsbygdsförakt.
Brott från kriminella gäng är ju i alla fall olagligt men statens lynne och övergrepp, inte sällan också i gängformat fast då kallat ”myndighet”, går inte att skydda sig emot.
I all enkelhet betyder frihet för oss att inte vara hotade av staten i dess olika former. Man upplever ofta ett större hot från staten än från frånvaron av densamma, exempelvis i form av gängkriminaliteten som nu debatteras. Brott från kriminella gäng är ju i alla fall olagligt men statens lynne och övergrepp, inte sällan också i gängformat fast då kallat ”myndighet”, går inte att skydda sig emot.
Vi tror dock inte att frihet står i kontrast till solidaritet och medkänsla, vilket är en käpphäst för vissa att skrämmas med. Vi föredrar bara att på egen hand bestämma vem som ska visas omtanke i stället för att staten gör det åt oss genom att ta våra pengar och våra marker. Det är orimligt att den urbana klassen ska bestämma vad som är frihet utifrån sina önskningar och behov, medan vi andra ska betala för den i form av övernitiska regler, reglementen och ibland extrema tvångsåtgärder. Det kan handla om att få sin skog beslagtagen, bli bötfälld för att gräva ett dike, få insatsstyrkan inklampandes i sitt hem när man jagar eller inte ens få måla sitt eget hus som man vill.
En ägandefientlig filosofi som drabbar många fler än bara lantbrukare och bönder.
Den som tror att jag överdriver kan få ett bra exempel på statligt förtryck i form av Järfällabon Jonas som bötfälldes 14 000 kronor för att han valde att måla sitt hus grått. Kommunen tyckte tydligen att Jonas hade dålig smak. Detta exempel är extra intressant eftersom det tydligt visar att det inte bara är boende på vischan som drabbas av statens behov att styra och kontrollera dem som bor utanför den absoluta stadskärnan, utan att denna ägandefientliga filosofi drabbar långt fler än bara lantbrukare och bönder.
Vi söker alltså en frihet som villkorar sig själv med ansvar, men utan statens inblandning i vårt dagliga liv. Det är varken en radikal ståndpunkt eller en amerikansk uppfinning, utan en strömning lika gammal som människan själv och något som Per-Ola Olsson tydligt redogjorde för i artikeln ”Banjohögern vill bara bli lämnad ifred” tidigare i år.
Jag ämnar alltså inte lägga ytterligare tid på att reda ut frihetsbegreppet och vad det betyder för oss utan det finns annat som kallar, då närmast tankefiguren att vi skulle vara rent numerärt ointressanta som rörelse.
En stor missuppfattning är att den värderingsgemenskap som banjohögern står för enbart skulle delas av de som bor på landsbygden. Som att vi skulle vara en rörelse för gubbar som bor i en stuga med en get, bössa och hund, likt någon alt-right-Pettsson fast med internet. Felslutet har sin grund i en missuppfattning om väljardemografi.
Läs också:
Detta trots att landsbygden är ”hetare” idag än någonsin, genom Zackaris och Mandelmanns som lämnar staden på bästa sändningstid – den långvariga utveckling av egnahemstrenden som till slut toppats med pandemin har lett till att fler numera flyttar från Stockholm än till huvudstaden.
Statsvetare, opinionsmakare och ledarskribenter tycks ha missat detta och verkar tro att världen är som för 20 år sedan, och att den som bor i närheten av en storstad även ska bekänna sig till dess värderingar. Som om åsikter skulle vara styrda av postnummer. Jag förstår visserligen att det är ett bekvämt sätt att dela upp världen på, men uppdelningen är knappast speciellt rättvisande för landet, och ur ett demokratiperspektiv riktigt missvisande.
Men jag vill ändå ge den föråldrade analysmodellen lite rättvisa, då den har sitt ursprung i en svunnen tid då nästan alla kunde flytta in till stan. Visst, det var ett elände med ett tjugotal andrahandsboenden innan man hade fått det där jobbet där man tjänade så pass bra att man kunde låna till en etta med kokvrå och bli en äkta stadsbo, men så är det inte längre. Nu är det i praktiken omöjligt för arbetar- och medelklassens barn att flytta till stan då man helt enkelt inte har råd med den kontantinsats som krävs redan för ett litet kyffe på nedre botten.
Att tro att vi som kommer från småstäder ska lägga oss platt ner och acceptera ordningen från den styrande eliten i stan, är oerhört enfaldigt.
Att vänta 30 år på ett hyreskontrakt är inte heller något alternativ för de allra flesta. Att då tro att vi som kommer från småstäder och förorter ska lägga oss platt ner och acceptera ordningen från den styrande eliten i stan, är oerhört enfaldigt. I rena tal kan man också tillägga att med huvudstaden som exempel bor det cirka 350 000 personer inne i den faktiska staden men cirka 2 400 000 i hela Stockholms län. Redan där faller det vanligaste argumentet för att bortse från landsbygdens värderingar: att ”majoriteten” av väljarna finns i storstäderna. Dessutom har ju den absolut största inflyttningen till storstäder skett från just landsbygden.
Det är därför naivt att tro alla dessa helt skulle släppa sina tidigare värderingar bara för att de bor i stan nu. Demografin ser helt enkelt inte ut som man påstår, och värderingarna ändras naturligtvis när storstaden inte längre är tillgänglig för dem som bor utanför dess absoluta centrum.
Det är både märkligt, obalanserat och arrogant att mycket av den värderingsmässiga debatten drivs av de som har den malliga innerstadens normer som facit.
Det är därför märkligt att så mycket av den värderingsmässiga debatten drivs av de som har den malliga innerstadens normer som facit. Missnöjet med detta är varför vi ser en stor sympati och bifall för banjohögerns värderingsmässiga ståndpunkter. Skillnaden från förr är att åsikter som delas av flera kan spridas på ett annat sätt i dag, även om de inte delas av stora tyckonomiska institutioner. Det är den ökande digitaliseringen i breda folklager som flyttat positionerna.
För 20 år sedan fanns både den styrande och tyckande klassen på samma fysiska plats. Det var nödvändigt att vara i staden för den som ville uträtta något. Nu är dock det egna tyckandet demokratiserat genom sociala mediers stora genomslag, och det besvärar den styrande klassen som av naturliga skäl vill behålla den tidigare givna ordningen.
När man tittar på alla oss som bor runt om i landet i närheten av en stor stad vars makthavare allt oftare ger sig på individer med olika påbud, förmaningar och lagar för att trampa till den som inte är en del av den inre eliten, så upptäcker man att vi faktiskt är ganska många.
Den urgamla konflikten mellan stad och landsbygd är större än på länge.
Den urgamla konflikten mellan stad och landsbygd är större än på länge, men med en stor förändring – gränsen mellan de två går inte längre vid länsgränsen utan finns nu mitt i storstadsregionerna. Alltså vid spårvagns- och pendeltågslinjen, länsbussen eller infartsparkeringen. Man behöver inte bo på ”landet” för att ha drabbats av stadens förmynderi i någon form och känna sig exkluderad av såväl politik som medier.
Men så vad är då banjohögern; ett parti, en organisation eller ett förbund? Den som vill göra sitt liv enkelt genom att dela in allt i olika fack, kommer nog bli besviken. Banjohögern är nämligen något så otidsenligt som en värderingsdriven gemenskap, varken mer eller mindre.
Jag har tillsammans med Rickard Axdorff och Per-Ola Olsson diskuterat dessa tankar och strömningar under flera år och landat i att kalla fenomenet för ”banjohögern”. Vi låter oss varken finansieras eller organiseras av utomstående intressen, än mindre kontrolleras av desamma. Naturligtvis står det var och en rätt att tycka att vi är naiva som skapar en rörelse utanför den traditionella förenings- och partimodellen, men vi tror att det är just precis det som är så viktigt, då vi på så sätt kan samla människor med gemensamma värderingar och synliggöra kraften i den gemenskapen.
Nej, vi för i dag inte fram några sakpolitiska förslag då vi inte är några politiker. Vårt syfte är istället att föra in våra värderingar i debatten för att på så sätt bidra till att skapa ett politiskt klimat som gör det lättare för oss alla att leva och verka.