Vem fan är min politiker?
Samhälle Essä
Svensk politik har i ett decennium präglats av låsningar och politiska företrädare som är lojala med sitt parti snarare än med sina väljare. Det beror på ett förlegat demokratiskt system skriver Adam Danieli, och efterlyser en konstitutionell reform.
Denna essä finns också inläst. Lyssna på den här.
Vad heter din riksdagsledamot?
Om du inte tillhör en mycket liten grupp i det svenska samhället, har du sannolikt ingen aning om svaret på den frågan. Om du är som de allra flesta, saknar du också svar på frågan vem som styr din kommun, vilken partiföreträdare som har ansvaret för sjukvården eller vem som är landshövding i ditt län.
Syftet här är inte att utmåla enskilda som dåligt pålästa. Politik i Sverige är ett anonymt och kollektivt spel, där makt och ansvar sällan knyts till enstaka personer eller ens partier. Makten är osynlig för medborgaren. Något svar på den första frågan står inte ens att finna. Sverige tillämpar ett system med flermansvalkretsar – varför åtminstone en handfull namn delar på ansvaret att representera varje del av Sverige.
Att systemet ser ut på detta sätt är inte oviktigt. Demokratins institutionella spelregler är centralt för ett lands politiska utveckling. Hur människor representeras, kan granska sina företrädare och kan ställa dem till svars är, även om vi gärna vill bortse från det, något som sannolikt formar politiken nästan lika mycket som ideologi och mediespinn. Den som är missnöjd med politikens innehåll, bör därför också fundera på dess former – och vad de uppmuntrar.
Den som är missnöjd med politikens innehåll, bör därför också fundera på dess former.
Efter ett decennium av decemberöverenskommelse, januariavtal, budgetförvirring, halsbrytande postitionsförflyttningar, handlingsförlamning och till slut en regeringskris med hot om extra val är en naturlig fråga att ställa sig: Lyckas den representativa demokratins institutioner fortfarande med sitt uppdrag i Sverige? Skapar den förutsättningar för stabil, folkligt förankrad och konstruktiv styrning? I själva verket pekar mycket på motsatsen. Sverige behöver en konstitutionell reform.
***
En representativ demokrati kan utformas utifrån många, och ibland motstridiga mål. Om man håller sig till ett parlamentariskt system är möjligheten att få på plats en stabil regeringsmakt centralt, liksom att granska och utkräva ansvar från denna makt. Till detta ska demokratin skapa en närhet till medborgaren genom debatt och allmänna val. Under dessa förhållanden ska politiken samtidigt vara konstruktiv och kunna driva igenom reformer effektivt. Det är fråga om en delikat balansgång. Förändras samhället, kommer spelregler som en gång uppnådde detta inte längre att göra det.
Redan 2013 argumenterade den irländske statsvetaren Peter Mair i boken Ruling the void för att stora västerländska demokratier stod inför ett paradigmskifte. Utifrån ett stort antal empiriska studier av den representativa demokratin i stora västländer menade han att två trender kommit att samverka och skapat ett tryck på politiska institutioner.
Utöver att den breda allmänhetens medverkan i politiska processer har minskat över lång tid, menade Mair att den representativa rollen hos ledande politiker i det närmaste försvunnit.
Det politiska styret har slutit sig – med ett tomrum som följd.
Interaktionen mellan politiska organisationer och allmänhet har minskat drastiskt, och Mair sammanfattar medborgarrollens utveckling som en rörelse från deltagare till åskådare. Motsvarande utveckling hos eliten skulle kunna vara från företrädare till aktör. Allmänhetens engagemang har flyttat till annat än politik och det politiska styret har slutit sig – med ett tomrum som följd.
Förutsättningarna för politiska beslut har därför förändrats, enligt Mair. Väljarlojaliteten sjunker snabbt för etablerade partier. Kontakten mellan väljare och vald blir allt svagare. Parlamentariska överenskommelser blir ett sätt att från partitoppen visa kompromissvilja, men någon bred och långsiktig uppslutning från resterande parti och väljare är inte att räkna med.
Detta har, beroende på politisk utgångspunkt, fördelar och nackdelar. Ökad elitism och professionalisering kan vara nödvändigt för att effektivisera och genomföra komplexa reformer, men Mair framhåller tomrummets kostnader i tillit, legitimitet och representativitet. Närhetsdimensionen har blivit lidande. Mair menar att konsekvenserna är så omfattande att ’’partipolitikens tid är över”.
Boken, som väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet i Sverige, har blivit enormt citerad internationellt och sätter ord på en utvecklingen som också nått hit. Från Mairs tomrum går en rak linje till politiska krumbukter som januariavtalet.
***
Sverige utmärker sig allt mindre som ett land där transparens, ansvarsutkrävande och folklig förankring präglar politikens innehåll och utövning. Från att ha stuckit ut som ett ovanligt organiserat, egalitärt och folkrörelseengagerat land är Sverige i dag kulturellt mer likt andra västländer. Svenska medborgare röstar i hög utsträckning, men de är inte medlemmar i partier eller aktiva i organisationer på samma sätt som förr.
Statens verksamhet växer ständigt, men den politiska makten förblir abstrakt och avlägsen.
Statens verksamhet växer ständigt, men den politiska makten förblir abstrakt och avlägsen. Politiken har vänt sig inåt i försök att hantera samhällsförändringar. Det har inte minst blivit tydligt i politikens oförmåga att under lång tid kanalisera den folkliga opinionen för minskad invandring.
Demokratiforskaren och statsvetarprofessorn Sofia Näsström har, helt i Mairs anda, beskrivit det senaste decenniets förändring som att den svenska politiken har vänt sig inåt och retirerat från det besvärliga samhället. Detta samtidigt som medborgaren i allt högre utsträckning “biter ihop och röstar för demokratins skull” i ett slags ständigt försvar.
Det är dock svårt att tänka sig att kortsiktiga politiska lösningar som decemberöverenskommelsen och januariavtalet skulle varit möjliga utan extremt lättfotade politiska företrädare, lojala med sitt parti och sidoorganisationer snarare än med sina väljare. Det ökade flockbeteendet och svårigheten med representation av stora väljargrupper som präglat ett decennium av svensk politik har möjliggjorts av ett förlegat institutionellt system.
***
Trots den drastiska förändringen i förutsättningarna för politiken, är frågan om spelreglerna märkligt frånvarande i svensk debatt. Kvar finns i hög grad folkrörelsesamhällets reliker: mäktiga partiapparater, stora intresseorganisationer och ett professionaliserat civilsamhälle, en gång tänkta att bilda länk mellan styrande och styrda, men idag frikopplade från dem. Makten och besluten är kollektiva skapelser i ett land som inte längre har brett förankrade aktörer – utan att det problematiseras i bredare kretsar.
Redan ett par år in på 2000-talet lyfte författaren och journalisten Per T Ohlsson Sveriges oförmåga att betrakta sina politiska institutioner som annat än eviga och fulländade. I den lilla stridsskriften Världens bästa demokrati? konstaterar han att ”[f]öreställningen om Sveriges optimalt organiserade folkstyre har sannolikt bidragit till att författnings- och demokratifrågor sällan står högt upp på den politiska dagordningen”. Svenska statsvetare, konstaterar han, har av samma anledning knappt studerat medborgarens inställning till olika demokratiska förändringar. Samhället rör sig, men det offentliga består.
Läs också:
Ohlssons kritik är precis lika aktuell i dag. Den kan läsas som en kommentar till den senaste demokratiutredningen, som helt missade frågan om representation och presenterade sitt betänkande utan att över huvud taget ta ställning till centrala institutionella frågor såsom valsystem och politikerns roll.
***
En stor del av det senaste decenniets flackande politiska utveckling i Sverige kan härledas till parlamentets förutsättningar. För exakt femtio år sedan, 1971, sammanträdde riksdagen för första gången som enkammarparlament – en reform som i grunden etablerade det moderna parlamentet och den moderna politikerrollen. Övergången, som var en del av den omfattande grundlagsreform som också resulterade i en ny regeringsform 1974, är en av de institutionella modeller som satt tydlig prägel på svensk politik.
Medborgaren har inte sin egen ledamot, utan röstar i praktiken på partiernas inbördes styrkeförhållanden.
Till skillnad från i många andra länder, blev det individuella mandatet efter reformen mycket svagt. Medborgaren har, genom valsystemet, inte sin egen ledamot, utan röstar i praktiken på partiernas inbördes styrkeförhållanden. Ledamoten har nästan obegränsad möjlighet att ta ledigt från sitt uppdrag och kan inte ensam medverka i lagstiftningsprocessen. Det går inte att hitta en enda motion i modern tid som skrivits av en ledamot och vunnit riksdagens gillande. Motionen är en charad, och partierna är att betrakta som kollektiv. Det här är folkrörelsernas arena, vilket förutsätter att de står i nära förbindelse med det omgivande samhället.
Samtidigt är riksdagen ett av världens största parlament. Anledningen till storleken är föga idealistisk och har knappast med lokal koppling att göra. När två kammare skulle bli en ville företrädare från samtliga partier undvika att råka ut för ett minskat antal ledamöter totalt, och därför tvingas kapa sina riksdagsgrupper.
Lösningen blev att den andra kammaren att den utökades kraftigt, från 230 till 350 platser, och i praktiken inkorporerade den första. Samtidigt infördes sammanlagda valdagar som eftergift till socialdemokraterna Om idén var en tydligare representation, blev resultatet över tid snarare ökad anonymitet och en lättfotad ängslighet.
***
Den som tittar närmare på riksdagens ledamöter i dag möter knappast en väljarrepresentant. De folkvalda är föga kända för allmänheten och driver sällan någon egen politisk linje. De har ingen stab eller oberoende sakkunniga till sitt förfogande och allt färre medverkar i parlamentariska utredningar. Hälften av ledamöterna saknar ordinarie utskottsplats. När känsliga frågor behandlas finns alltid möjligheten att kvitta ut eller sjukskriva sig, som i frågan om FRA-lagen, samkönade äktenskap eller Sveriges bidrag till EU:s återhämtningspaket.
Vilka dessa representerar och ansvarar inför är svårt att säga. Att på olika sätt ducka, gömma eller utesluta ledamöter på högsta nivå skapar en märklig relation till den man företräder.
Därutöver kan man betrakta systemet med svaga och frånvarande politiska företrädare underifrån. För vilket mandat har egentligen en nykomling med stora ambitioner och ett starkt personligt stöd att faktiskt driva frågor som de röstande efterfrågar? Anonymiteten begränsar också möjligheten att lyfta fram bortglömda politiska frågor och nya lösningar.
Frågor där riksdagspartier haft kunniga och engagerade företrädare, men som har haft svårt att lyfta viktiga samhällsfrågor, spänner över alla möjliga områden, såsom hedersvåld, missbruksvård, bidragsfusk och flyktingmottagande.
Många ledamöter i riksdagen har dessutom sidouppdrag under tiden som företrädare. Utöver att ett antal driver egna bolag, visar det sig att så många som var tionde samtidigt studerar. Sverigedemokraten Tobias Andersson läser vid sidan av näringspolitiken in sin examen i psykologi. Moderaten Ida Drougge har läst in sin juristexamen under tiden i riksdagen. Miljöpartisten Leila Ali Elmi är på god väg att läsa in en kandidatexamen under sina första tre år i parlamentet, och samtidigt som regeringen förhandlade fram en ny migrationspolitik valde Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Annika Hirvonen att läsa en översiktskurs om dinosaurier.
Kritik om frånvarande politiker kan tyckas ytlig. Man kan givetvis vara en utmärkt företrädare för sina väljare med mycket annat för sig. Att vilja ha andra meriter, sakkunskap och alternativa karriärvägar är i sig inte något negativt, utan stärker snarare ledamoten. Ett lite längre avstånd till ledamöterna kan också vägas upp av stabilitet och effektivare reformarbete.
Det är dock något som skaver med kombinationen av ett av världens största parlament och begränsad möjlighet att faktiskt representera väljaren. Den naturliga frågan är: Bär ledamoten medborgarnas förtroende?
***
Populistiska idéer om en makt som med ont uppsåt skor sig på folkets bekostnad är sällan konstruktiva. Den representativa demokratin har dock alltid haft ett drag av elitstyre och ett avstånd till makten följer av en sådan modell. Att vara medveten om denna svaghet, och förstå att den ställer krav, är nödvändigt för att bibehålla legitimiteten i systemet. Klegget, för att låna Håkan Juholts ord, av makthavare kommer utan tvekan bli en central fråga för hur demokratin ska kunna möta nya generationer.
Tiden har sprungit ifrån den anonyma folkrörelsemodellen. Den skapar distans och är samtidigt hopplöst ineffektiv. Sverige behöver – med 50 år sedan sist – en representationsreform som värnar den demokratiska traditionen.
Sverige behöver – med 50 år sedan sist – en representationsreform.
Det centrala målet med en sådan reform borde vara att stärka och tydliggöra det personliga riksdagsmandatet. Detta kräver en kraftig minskning av riksdagens storlek, ökad självständighet för ledamöterna, större inslag av personval och stärkandet av kopplingen till den egna valkretsen. Skillnaden mellan Sverige och den stora merparten av demokratier i västvärlden måste bli mindre när det kollektivt baserade ansvarssystemet inte längre bär frukt.
För att möjliggöra för ett effektivare folkligt inflytande över regeringsbildningen behöver systemet med extra val ersättas med en möjlighet att utlysa ett regelrätt nyval som finns i nästan alla parlamentariska demokratier. Övergångsregeringen, den illa genomtänkta nödlösning som aldrig var tänkt att användas, behöver formaliseras i grundlagen, liksom den förvirrade regeringsbildningsprocessen som i dag nästan helt saknar regelverk.
Avslutningsvis kräver den nya dynamiken mellan riksdag och regering ökade parlamentariska granskningsmekanismer. Riksdagen, som inte arbetar med resolutioner, har under den gångna mandatperioden tillämpat tillkännagivandet, som saknar stöd i grundlagen, som symbolisk men verkningslös påtryckning. Den nya praxisen att genom utskott kalla till sig statsråd och myndighetschefer saknar också genomtänkt utformning. Ska spelet för gallerierna upphöra, måste motioner, skriftliga frågor och tillkännagivanden ersättas av en process där utnämningar av statsråd godkänns av riksdagen och ministrar och ämbetsmän kontinuerligt granskas genom utfrågningar.
Det centrala argumentet för dagens parlamentariska ordning har varit stabilitet, effektivitet och tydlig partirepresentation. Detta argument har förlorat sin tyngd under ett decennium av politiska piruetter. Politiken har gått i baklås. Ska förtroendet och närheten till centrala politiska aktörer bibehållas måste det institutionella ramverket anpassas för en ny tid.
Du måste känna till din ledamot.