Det är sommar i nådens år 2021. I ryggen finns ett glittrande Vättern, Grännas pittoreska gator och polkagrisar. Jag lämnar E4:an och låter en asfaltsväg bära mig inåt landet.

Solen strålar över ett vackert landskap. Brukade åkrar, betade hagar och välskötta skogar breder ut sig. Det är en sommaridyll. Det är landskapet som lilla Ida sjunger om i sin sommarvisa.

Men under den vackra ytan finns en växande vrede.

De som sköter jorden och skogen så att vi kan få mat på bordet, trä till husen och ett fint landskap att titta på tyngs under ett växande regelberg. Till slut är det en del som tröttnar. Som ger upp och avvecklar. Sedan finns det andra som tar strid, som frågar sig med vilken rätt myndigheterna detaljstyr allt de gör.

En del av bördorna som drabbar gårdarna som passerar utanför bilfönstret är mer absurda än andra. Ta stenhögarna som exempel. Den lantbrukare som lägger en hög med stenar vid sidan om åkern och låter dem ligga där i över ett år får inte flytta på stenarna igen utan tillstånd från länsstyrelsen. Ansökan kostar 2 900 kronor.

Här i det småländska landskapet är stenen vanlig. I tusentals år har bönder med krökta ryggar lyft bort sten och lagt den på hög för att få fram odlingsbar mark. Nu måste de fråga om lov ifall de vill flytta den.

Får de rödgröna som de vill kan det även snart krävas tillstånd för att ta lite grus för att fylla igen hålen i grusvägen till badplatsen.

Får de rödgröna som de vill kan det även snart krävas tillstånd för att ta lite grus för att fylla igen hålen i grusvägen till badplatsen. Men regeringskrisen kom mellan.

”Regeringens förslag att det ska krävas länsstyrelsens godkännande för att ta en skopa grus på sin egen mark fyller mig med oändlig livströtthet. Hur hamnade vi här? Där man måste be myndigheter om lov för att få leva vanlig jävla vardag”, skrev Peter Wennblad, biträdande chef på Svenska Dagbladets ledarsida, träffande på Twitter (29/6).

Det är som att den gamle Centerledaren Thorbjörn Fälldins ord ekar genom tiden. ”Antigen har man grus, eller så har man inte grus.”

Målet för färden genom det här småbrutna landskapet är gården Näs. Där ska jag träffa en som ställer ungefär samma frågor som Peter Wennblad. Det är Mats O Paulsson. Han som under sin barndom hört sin pappa berätta om gårdarna han och hans far jobbat på i nordvästra Skåne. Historier som sådde ett frö.

Trycket från myndigheterna är betungande.

För tio år sedan köpte Mats O Paulsson en egen gård, här i norra Jönköpings län. Från början var det skogen och jakten som lockade, men snart fann han sig allt mer intresserad av jordbruket. Kanske var det ingenjören Mats O Paulssons teknikintresse som tog överhand när han snart var fast besluten på att bygga upp en hållbar livsmedelsproduktion på gården och hitta tekniken för att sluta kretsloppen. Det borde vara en jordbrukspolitisk dröm. Men trots att han försöker bygga ett jordbruk som tar stor miljö- och klimathänsyn är trycket från myndigheterna betungande. Kontrollerna är många. Och en dag får han ett samtal från länsstyrelsen som ställer saker på sin ände. Mer om det sedan.

Innan vi kommer till gården Näs och Mats O Paulssons berättelse måste vi veta vilken väg vi har tagit för att komma dit. Och vart vi är på väg.

Asfaltsvägen passerar vid det här laget det lilla samhället Örserum. Villor, en kyrka och en lanthandel tronar där. Det är ungefär vad orten består av.

Bakom lanthandeln i Örserum tillverkas Sveriges bästa isterband. Kändiskocken Leif Mannerström har sagt att om han sätts på en öde ö vill han ha med sig en god lagrad ost och isterbanden från Örserum. Men de verkar inte vara särskilt mycket för att skryta, här i trakterna mellan Gränna och Tranås. Reklamskyltarna är diskreta. Lanthandeln där isterbanden säljs ser ut som de flesta andra mataffärer i mindre samhällen.

Isterbanden i Örserum kan symbolisera den jordbrukspolitiska inriktning som har gällt under årtionden i Sverige – att sälja svenska livsmedel på kvalitet och inte i kvantitet. Det är därifrån vi kommer.

Nyckelordet för att förstå decennier av svensk jordbruks- och landsbygdspolitik är ”mervärden”. För när Sverige gick med i EU fanns ett problem. Det var en kass konkurrenssituation. Det svenska lantbruket oroade sig för att det hade högre kostnader, högre skatter och fler regler än konkurrenterna i andra länder. Trots att det är en gemensam jordbrukspolitik och marknad i unionen så finns mycket som särskiljer Sverige. Svaret från politiken var att de högre kostnaderna skulle kompenseras genom att konsumenterna ville betala mer för svenska jordbruksprodukter. Som isterband.

De blågula jordbruksföretagens merkostnader skulle i affärerna bli till ett mervärde. Alla betungande regler, som att lantbrukaren måste betala nästan 3 000 kronor till staten för att flytta en hög med stenar, skulle på det sättet löna sig. Men så blev det inte.

I början av 1990-talet producerade Sveriges bönder 75 procent av landets livsmedel. I dag har självförsörjningsgraden sjunkit till 50 procent.

I början av 1990-talet producerade Sveriges bönder 75 procent av landets livsmedel. I dag har självförsörjningsgraden sjunkit till 50 procent, samtidigt som befolkningen växt med miljoner.

Till och med sådant som vi borde vara riktigt bra på i Sverige producerar vi mindre av, som kött och mjölk. Det ser vi effekterna av när bilen lämnat bebyggelsen i Örserum på den snirkliga vägen. Landskapet växer så sakteliga igen. Ladugårdar står tomma – trots att det småbrutna landskapets blandning av åkrar, betesmarker, sjöar och skogar passar för nötdjur.

Åkrarna i den här landskapstypen, som är så vanlig i hela Sverige, ger generellt bättre grässkördar till djuren än vad de ger spannmålsskördar till människor. Det finns rikligt med vatten och marker där djuren kan beta. Det djuren gör är att omvandla det för människan oätliga gräset till något vi kan äta – kött och mjölk. Och på kuppen genomförs ett miljöarbete och en kulturgärning.

Tanken svindlar på de ställen där nötdjuren fortfarande ses tugga gräs i hagarna under de stora ekarna vid vägen. Här kan människan och hennes djur ha hållit landskapet öppet i tusentals år. Det är också därför som naturbetesmarkerna är så artrika. När djuren betar ner buskar, små träd och tjockt gräs får andra växter en chans att se ljuset och växa upp. Dessa blommor och djurens gödsel skapar fantastiska miljöer för insekter. Naturbetesmarkerna är vår naturs rikaste. De betade markerna binder även kol. Det är så nötköttet i ett isterband kan vara gott både för människan och naturen.

Det betade landskapets alla fjärilar och ängsblommor har dock inte räckt som säljargument för svenska livsmedel till dagligvarukedjor och till konsumenter. Allt färre gårdar håller djur. Små åkrar och betesmarker har planterats igen, oftast med granskog. Teknikutvecklingen som har inneburit allt större och dyrare maskiner har definitivt påskyndat utvecklingen. Men de svenska mervärdena som politiken har satt sin tilltro till har inte heller levererat.

Alliansregeringens landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) körde i åtta år det livsmedelspolitiska projekt ”Matlandet”, som skulle stärka svensk matkultur och turism. I brist på resultat har det av elaka tungor gått till eftervärlden som Pratlandet.

Samtidigt som allt fler gårdar stängt igen har det från politiken pratats om mervärden.

Jordbrukspolitiken kan länge sägas ha varit mer inställd på att avveckla gårdar än att utveckla. Och när de platsbundna företagen – lantbruken – försvinner påverkar det platsen där de verkar. Det märks där asfaltsvägen kränger sig fram mot Tranås, precis som det märks i resten av landet.

Med gårdarna försvinner många arbetstillfällen, inte bara i ladugårdarna och på fälten. Landsbygdens hantverkare, redovisningsfirmor och verkstäder får en betydande del av sina jobb från lantbruksföretag. Underlaget för service minskar. Vi känner följderna från mängder av mörka utflyttningsreportage. Ändå är lantbrukens avveckling en märkligt underskattad del av landsbygdens utarmning. Kanske beror det på att lantbrukets utveckling länge sågs som dömd att gå i en riktning. Jordbrukets tid var i stort förbi. Framtiden fanns i städerna.

Nu rasar ett krig i Ukraina. Plötsligt är de nationella målen för livsmedelsproduktionen tillbaka.

Ett talande uttryck för tidsandan gavs när jag för omkring tio år sedan frågade ett kommunalråd i Norrköping om varför kommunen planerade att bygga logistikanläggningar på några av Sveriges bästa åkerjordar. Borde inte den marken användas för att producera mat till en växande befolkning, undrade jag. Svaret löd att om bara Ukraina skötte sin livsmedelsproduktion så spelade det inte så stor roll vad vi i Sverige gjorde med våra jordar. Men det var då.

Nu rasar ett krig i Ukraina. Plötsligt är de nationella målen för livsmedelsproduktionen tillbaka.

År 2017 klubbade riksdagen en livsmedelsstrategi. Efter 20 år av minskad matproduktion skulle trenden vändas. Inom politiken var det som att det slagit ner en snilleblixt i flaggstången på riksdagshuset. Sedan länge förlorade pusselbitar föll på plats. Insikten slog till att lantbruket är en möjlighet för totalförsvaret, miljöarbetet och jobbskapandet i ett. Tre flugor i en smäll.

Livsmedelsstrategin togs under press. Den bör ses som resultatet av en allt mer orolig och grälsjuk omvärld. Sedan 2017 har osäkerheten fortsatt att öka.

Under Putin har Ryssland intagit en revanschistisk hållning och vill ha tillbaka sin gamla inflytelsesfär. Kina drömmer om världsherravälde. Parallellt har EU försvagats av Storbritanniens utträde och USA under Donald Trump försämrade senare de transatlantiska förbindelserna.

Coronapandemin har därefter visat att det osannolika kan inträffar. När hyllorna i livsmedelsbutikerna gapade oroväckande tomma i pandemins inledningsskede kändes det plötsligt som en bra idé med en nationell livsmedelsproduktion som kan sätta i alla fall lite mat på bordet. Utan mat ingen civilisation.

Hur kan vi importera mat producerad under villkor som skulle leda till åtal i Sverige?

En annan insikt som lär ha slagit till samtidigt som den säkerhetspolitiska var att svenska lantbruk i jämförelse med de i många andra länder har låg klimat- och miljöpåverkan. Så därför, resonerade riksdagen, bör mer av maten vi äter vara producerad under de hårda svenska lagarna snarare än under okända eller dåliga villkor utomlands. Och den tanken föder en annan tanke.

Det skulle rent av för miljön kunna vara en god strategi att producera mer mat här och exportera för att ersätta livsmedel med större klimatavtryck. Lantbruket kan till och med vara positivt för miljön, som den biologiska mångfalden på naturbetesmarkerna.

Det finns dessutom en moralisk dimension här – hur kan vi importera mat producerad under villkor som skulle leda till åtal i Sverige?

I riksdagens livsmedelsstrategi kokar de säkerhetspolitiska och miljömässiga insikterna samman med den gamla devisen om att hela landet ska leva. Och som bekant börjar allt med jobben. Ökade ambitioner inom matproduktion kan skapa fler jobb utanför storstäderna. Enligt siffror (2018) från Lantbrukarnas riksförbund, LRF, så ger en miljon i ökad omsättning på ett livsmedelsproducerande jordbruksföretag 2,51 nya jobb. Den siffran kan ställas mot snittet för näringslivet som helhet som vid samma tid var 1,42 nya jobb per miljon i ökad omsättning.

Enligt Jordbruksverket har antalet jordbruksföretag minskat med 39 procent sedan 1990.

I livsmedelsstrategin förenas allt. Målet som hägrar sedan den 20 juni 2017 är ”en ökad och hållbar produktion av mat som kan leda till fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet”. Det är glasklara besked. Men tvärtemot visionen fortsätter avvecklingen av svensk livsmedelsproduktion.

År 2016 fanns det 62 937 jordbruksföretag. År 2020 var bara 58 791 kvar. Det är en minskning om knappt 7 procent. Enligt Jordbruksverket har antalet jordbruksföretag minskat med 39 procent sedan 1990. Visserligen blir de som är kvar större, men sedan livsmedelsstrategin klubbades har även mjölkproduktionen minskat i landet. Det bör ses som en allvarlig utveckling, givet att det slår mot såväl totalförsvaret, miljöarbetet och jobbskapandet i hela landet.

Men det finns undantag. Det finns sådana som går mot strömmen. En är Mats O Paulsson. Hans gård Näs är målet för bilfärden, och den gården kan även sägas vara målet för livsmedelsstrategin. För här har stora ansträngningar gjorts för att uppnå det riksdagen efterlyser – en ökad och hållbar livsmedelsproduktion som bidrar till tillväxt i hela landet.

För att försöka sluta kretsloppet av energi har Mats köpt eldrivna maskiner, lagt 1 000 kvadratmeter solceller på taken, och investerat i såväl värmepumpar för uppvärmning som gårdens gamla mikrovattenkraftverk. Det har gett resultat.

Gården producerar ungefär 90 procent av elen som förbrukas på den. För att hålla de artrika betesmarkerna öppna har han köpt nötdjur, som han har låtit bygga nya stallar till. Betesmarker som för ett par årtionden sedan planterades igen med skog har under senare år återställts. På fler ställen syns stora ekar som under senare år åter har kommit fram i ljuset efter att granplanteringarna har huggits ner. Och för att gården fortsatt ska ge arbete till en anställd har Mats O Paulsson fortsatt att satsa varje gång han ställts inför vägskälet att avveckla eller utveckla jordbruket på gården.

Just att behålla en verksamhet som håller gården vid liv framstår som en stark drivkraft för Mats och hans familj. Att gården och den egna lilla värld som den är ska leva är också, säger han, motivet till att de har renoverat de fem bostäderna som finns på Näs.

Med 60 hektar åker och lika mycket bete är det en gård som det inte är självklart att satsa på egen drift av, inköpen av dagens stora maskiner brukar kräva större arealer för att de ska betala av sig. Men – om vi återvänder till signalerna från politiken – lär vi behöva många livsmedelsproducerande företag likt Näs för att minska sårbarheten i kedjan. Motsatsen, en fortsatt utveckling mot några gigantiska aktörer som producerar den mesta maten, gör livsmedelssystemet som helhet mer känsligt för störningar.

Ett illustrativt exempel på hur sårbar matförsörjningen blir när många mindre gårdar ersätts av några få stora gavs i påsk. Då varnades det för äggbrist efter ett utbrott av fågelinfluensa, som drabbat bland annat Sveriges största äggproducent. Efter det krävde en del andra lantbrukare med äggproduktion att det sätts ett tak på hur många höns som får hållas i en och samma region.

”Vi kan inte lägga alla svenska ägg i samma korg”, skrev tre äggproducenter i en debattartikel i Svenska Dagbladet (26/3).

Vad är det då som kan få fler att satsa på lantbruk, för att stärka totalförsvaret, miljöarbetet och tillväxten? Eller – för att vända på det – vad är det som hindrar gårdarnas företagande från att blomstra? Ett besök på Näs kan förhoppningsvis svara på frågan.

Under bildäcken knastrar nu gruset på gårdsplanen på Näs. De stora vårdträden skänker skugga åt den gamla gården. En stund senare ställer Mats O Paulsson fram två kaffekoppar och wienerbröd på ett bord i solen. Han är näringslivstoppen som oväntat blev biten av lantbruk. Och ju mer han ser av lantbruket desto mer förundrad blir han över vad som möter honom.

 – Det är obegripligt hur många kontroller som myndigheterna genomför här på gården varje år. En dag kan någon från länsstyrelsen inspektera de stora ekarna. Nästa dag kollar en annan tjänsteman djurens märkningar. Och den tredje dagen dyker en tredje inspektör upp för att gå över betena med särskilda värden. Men sedan behöver det ändå komma ut en ytterligare inspektör för att några veckor senare titta på de vanliga betesmarkerna. Länsstyrelsen arbetar i totalt slutna stuprör.

 – Jag tänker på och lider med de heltidslantbrukare som inte kan få hjälp från andra. Hur hinner de med? Vi är Krav-certifierade här på gården vilket innebär att vi också måste lägga en halv eller en hel dag om året till att träffa Kravs kontrollanter på plats. Förra året var Krav här en dag och kollade allt, nästa dag kom länsstyrelsen för att inspektera i stort sett samma saker. Vi försökte säga till länsstyrelsen att vi har fullt upp. Det är en anställd som ska se till djuren och sköta allt i jordbruket och han kan inte lägga två dagar i rad på att bara visa runt kontrollanter. Men det gick inte att ändra. Och den här händelsen är i det lilla ett exempel på hur myndigheterna inte borde arbeta. Tänk i stället om länsstyrelsen skulle kunna arbeta mer proaktivt och stödjande, inte enbart leta fel utan tala om hur vi på bästa sätt kan göra saker. Vi vill ju lära hur vi gör saker på bästa sätt.

Att Mats O Paulsson har synpunkter på hur länsstyrelserna är organiserade är kanske inte så konstigt. Han har ägnat ett yrkesliv åt att bygga och styra stora organisationer. Bakom sig har han en rad vd-poster. Nu är han styrelseordförande i ett par börsbolag och ett statligt bolag.

Läs också:

Nu står striden om Sveriges skogar

Edvard Hollertz

Landsbygdspolitiken behöver storstädas

Tobias Samuelsson

Men vad kan länsstyrelsen göra annorlunda? Vad är roten till det onda, frågar jag honom.

 – Allt börjar med uppdragsbeskrivningen och hur cheferna tolkar uppdraget och hur de förmedlar det vidare. Tänk om målbilden i stället kunde vara att lantbrukare och myndigheter gemensamt ska försöka göra det bästa som de kan, att utveckla en hållbar verksamhet. I alla andra företag som jag är aktiv i har hållbarhetsarbetet blivit en naturlig del av verksamheten. Nu är det näringslivet som driver den hållbara utvecklingen. Samma sak borde vara strävan inom lantbruket, men då behöver man nog se över hur myndigheterna arbetar. Det borde strävas efter att ha en handläggare per gård, så att lantbrukaren får en kontakt och myndigheterna får ett helhetsperspektiv.

Att det krävs många olika inspektörer kan dock vara ett uttryck för hur många regler som finns. Ingen verkar kunna hålla koll på alla. Inte ens tillsynsmyndigheten.

På Öland utreddes för ett halvår sedan självaste länsstyrelsen för att ha skadat två fornminnen. Det hela hade inträffat när vägkanten skrapades under ett pollineringsprojekt. Och att en miljöåtgärd utförd av länsstyrelsen bryter mot andra bestämmelser säger en del om hur svårt det har blivit att göra rätt.

Att det är svårt att håll koll på alla regler är inte heller konstigt. De blir bara fler.

Mellan 1996 och 2016 ökade antalet lagkrav som berör lantbruket med 120 procent.

Mellan 1996 och 2016 ökade antalet lagkrav som berör lantbruket med 120 procent, enligt en studie från Sveriges lantbruksuniversitet (2020). En gård med nötkreatur i kombination med växtodling omfattas av cirka 450 lagkrav. Till det kan läggas certifieringars och livsmedelsföretags krav.

Men samtidigt som reglerna bara blir fler har politiken lovat att de ska bli färre. Det har varit ett stående löfte i årtionden. Sedan 2003 har många myndigheter haft i uppdrag av regeringen, genom regleringsbreven, att förenkla för företagen. Livsmedelsverket har haft det kravet på sig i 15 av de 18 åren. Jordbruksverket och länsstyrelserna har haft samma uppdrag i 13 av 18 år.

Alliansregeringen är en av alla som har försökt. Den sjösatte år 2007 en handlingsplan för ett regelförenklingsarbete. Målet var att företagens regelbörda skulle ha minskat med 25 procent till 2010. Och gissa vad Jennie Nilsson (S) – som fram tills regeringskrisen var landsbygdsminsiter – har sagt? Jo, att regelförenklingar är en av de mest prioriterade insatserna för den rödgröna regeringen.

Men politiken rår inte på regelberget.

Det är inte heller bara i Sverige det produceras flera lagkrav. Implementeringen av nya EU-direktiv är en ständig källa till nya inskränkningar och regler som de redan tyngda lantbrukarna förväntas hålla sig uppdaterade om.

Länsstyrelserna sänder ut inspektörer för att kolla så att lantbrukare följer de uppsatta kraven, men kan inte berätta på förhand vilka kraven är. Det här gör att gårdslivet ständigt är fyllt av överraskningar – nya krav kan oväntat dyka upp och få stora konsekvenser. Just det hände Mats O Paulsson på Näs.

Han tar en klunk av kaffet och börjar berätta.

– En dag ringde telefonen. Det var en handläggare från länsstyrelsen. Jag minns så väl hur han inledde samtalet. Handläggare sa: ”Det har kommit till vår kännedom att det finns energiproduktion på Näs.” Och, tänkte jag, det är konstigt att det först nu har kommit till länsstyrelsens kännedom att vi har ett litet vattenkraftverk här. Gården har betalt skatt för det sedan 1900-talets början och nyligen hade länsstyrelsen kontrollanter ute för att kolla dammen vid fallet.

– Handläggaren fortsatte sedan med att meddela att nu skulle vi behöva miljöpröva verksamheten inom 12 månader, annars hotade vite. Handläggaren berättade sedan att om vi hade anmält oss till den nationella planen så skulle vi ha kunnat få statligt stöd för att täcka kostnaderna för den här dyra och omfattande miljöprövningen. Vi talar om kostnader på hundratusentals kronor för en process med osäker utgång. Men, fick jag veta i nästa mening, det gick inte längre att komma med i den nationella planen eftersom ansökan gick ut förra året. Det här var första gången jag hörde om den nationella planen.

Mats O Paulsson andas in. Det verkar inte handla om pengar för honom. Det har blivit principiellt. I en skrivelse han sänt till länsstyrelsen i Jönköping har han sagt att han nästan känner sig rättslös.

– Jag hade förstått om länsstyrelsen slog ned på att jag inte skötte mina djur, eller något annat där det är uppenbart att vi har gjort fel. Men det här. Vi ska plötsligt lägga ut hundratusentals kronor på att miljöpröva en verksamhet som har kvarnrättigheter sedan 1250. Den nuvarande kvarnen kom till på 1800-talet, då bodde landshövdingen på den här gården och häradshövdingen på granngården. Och så kan länsstyrelsen säga att det är en nyhet att det finns vattenkraft här. Jag frågar mig också vad som är syftet med att pröva den här och massa andra små verksamheter.

– Målet sägs vara att återskapa strömmande vatten. Men det vi har här är ett litet kraftverk mellan två sjöar, som inte ingår i ett stort sjösystem. Försvinner dammen skulle i det här fallet också innebära att en miljö som har sett ut så här i hundratals år förändras. Är målbilden att radera spåren av människans brukande? Det skulle innebära att höja sjöarna igen och ställa stora delar av en del gårdar under vatten. Agerandet stället också andra frågor på sin spets. Är det bättre med ett par 200–300 meter höga vindkraftverk här än det här vattenkraftverket och kvarndammen. Om vårt mikrokraftverk försvinner här så kan vi inte heller lyckas med hållbarhetsambitionerna på gården om att bli i stort sett självförsörjande på energi. Jag undrar också – varför får de här människorna bestämma det här över mig? Att vattenkraften ska bort från Näs, efter nästan 800 år.

Vi reser oss från bordet. Kaffet är slut. Mats vill visa gården. Vi åker runt. Solen strålar. Vi tittar på den eldrivna lastmaskinen och alla solceller. Vi ser bänken vid den lilla kvarndammen där Mats och hans fru satt när de bestämde sig för att köpa gården och vi beundrar det nya stallet för nötdjuren.

Längs med den lilla grusvägen som går genom gården ser vi hur landskapet förändras när djuren försvinner. På ena sidan vägen reser sig en vägg av granar, buskar och små lövträd – där slutade djuren att beta på kanske 80-talet. På den andra sidan vägen står enstaka stora lövträd, djur betar i skuggan och insekter surrar. Det är lilla Idas sommarlandskap.

På Näs har självförsörjningstanken och hållbarhetsambitionerna tagits långt. Åkrarna går att bevattna för att klara torka. Gödsel till åkrarna kommer från djuren. Energin tas från solceller och när solen inte lyser ger det lilla vattenkraftverket el. Det finns också ett litet slakteri för att stycka det egna köttet – men det används inte så mycket.

För att få sälja kött från eget slakteri krävs det många och dyra kontroller från myndigheter. Men det går att hantera köttet, och kanske är det allra viktigast. Det ger en frihet, något som kanske särskilt bönder förstår.

Det är en livsstil där frihet och ansvar möts i vardagen.

Näs är en egen liten värld, precis som alla gårdar en gång i tiden var. Och det är nog det här många lantbrukare dras till. Det som lockar många till yrket är friheten att odla sin egen mat, bestämma över sin tid och arbeta i naturen. Det är en livsstil där frihet och ansvar möts i vardagen.

Just begreppet frihet återkommer ständigt lantbrukare till i undersökningar om varför de har valt att arbeta med det de gör. När Landshypotek förra året frågade lantbrukare vad som kunde bli bättre svarade en tredjedel just det – större frihet.

Men det lantbruket får är inte större frihet. I stället växer ständigt regelbörda, samtidigt som politiken fortsätter att lova motsatsen. Och samtidigt som riksdagen högtidligt har proklamerat att vi måste öka matproduktionen i landet – för miljöns, totalförsvarets och landsbygdens skull – så fortsätter gårdarna att bomma igen. Välkommen till pratlandet Sverige.