Låt inte de nyanlända fastna i Arbetsförmedlingens evighetsloop
Bara sex procent av dem som genomgår det statliga etableringsprogrammet får jobb. Resten fastnar i Arbetsförmedlingens byråkrati, men trots fiaskot vill nu regeringen låsa fast etableringsuppdraget i Arbetsförmedlingen. Det är att göra problemen permanenta, när det som egentligen behövs är ett inkluderande samhälle.
I går (6/4) föreslog regeringen ett nytt regelverk för nyanländas etablering. Det är ett resultat av migrationsöverenskommelsen med allianspartierna – ett ganska omfattande förändringsförslag som flugit under radarn.
Enligt regeringen ska etableringsprogrammet ”harmoniseras” med övrig verksamhet, så samma regler ska gälla för alla. Det låter bra, men i realiteten innebär det att politikerna låser fast etableringsuppdraget i Arbetsförmedlingen. Integrationen blir ett ordinarie program i den myndighet som svenskarna har absolut lägst förtroende för. Och den myndighet som samtliga allianspartier vill lägga ned.
Enligt propositionen ska bidragen till nyanlända bli hårdare villkorade och det ska bli tydligare vad som krävs av dem som kommer till Sverige. Tuffa motprestationer för bidrag är i sig bra, men det måste finnas någon typ av realistiskt mål för den arbetssökande. Samtidigt som politikerna vill ställa högre krav, sanktionerar man ett system med så höga trösklar in på arbetsmarknaden att många av de här personerna inte kan få ett riktigt jobb. Dessutom saknar Arbetsförmedlingen i princip helt verktyg för att hjälpa den här gruppen.
I går, alltså samma dag som regeringen lade fram sin proposition, släppte Arbetsförmedlingen en egen rapport om sitt etableringsuppdrag. I den konstateras att Sverige är ett av de länder i OECD med absolut högst arbetslöshet bland utrikes födda. Snart är 80 000 personer inskrivna i etableringsprogrammet. Hälften saknar gymnasiekompetens, 35 procent saknar grundskoleutbildning och runt 4 000 är analfabeter. Och programmet i sig är inte direkt någon mirakelkur, om nu någon trodde det.
Runt sex procent av deltagarna får anställning efter etableringen. 94 procent blir alltså inte självförsörjande. Var fjärde person får någon typ av skattefinansierat jobb eller börjar en utbildning. Men den stora majoriteten, 70 procent, blir långtidsarbetslös och går tillbaka in i Arbetsförmedlingens eviga loop. Då räknas de som vanliga arbetslösa, och hänvisas till åtgärder som i princip är utformade för skoltrötta ungdomar som hoppat av gymnasiet. Det fungerar inte för den som aldrig fått lära sig läsa, och systemet är därför dåligt för både dem och skattebetalarna.
Hur ska vi lösa detta? Det krävs liberala reformer av arbetsmarknaden för att inte dessa personer ska fastna i statens byråkrati.
I Arbetsförmedlingens rapport lyfts åtgärder som en förenkling av de subventionerade anställningarna fram, ”då det finns stor potential att nyttja dessa mer effektivt”.
Så är det. De 31 000 så kallade extratjänsterna som Socialdemokraterna lovade under förra valrörelsen har blivit ett fiasko. AF konstaterar diplomatiskt att ”volymerna ännu inte tagit fart”. Det är lite av en underdrift: I slutet av februari 2017 hade 85 personer i etableringen en extratjänst.
Arbetsförmedlingen skriver att utbildning är viktig för framför allt unga personer, men att det inte är rimligt att äldre ska ta igen en nioårig grundskola och gymnasieutbildning för att kunna få ett jobb. Myndigheten föreslår därför fler enkla jobb och lägre trösklar in på arbetsmarknaden – och vädjar till andra aktörer och politiker att ta sin del av ansvaret.
Det vore onekligen önskvärt. Inte minst är det oetiskt att stänga in en stor grupp arbetsföra människor i statliga program, finansierade av skattebetalarna. Lösningen är inte att göra problemet till ett permanent program i Arbetsförmedlingen, utan att göra samhället mer inkluderande.