Samhälle Essä
Miljöpartiet borde sluta lipa
Höga MP-företrädare menar att partiet utsätts för en ”hatkampanj”. En troligare förklaring är att Miljöpartiet till sist börjat behandlas som ett parti bland alla andra. Ger man sig in den politiska leken får man leken tåla, skriver Malin Lernfelt.
Idioter. Extremister. Marxister. Ett äckelparti med företrädare som har IQ som dagisbarn och vill att människor ska bo i tält ute i skogen och ägna sig åt getyoga. Invektiv kastas mot Miljöpartiet på sociala medier i en allt snabbare takt. Människor är förbannade, frustrerade och provocerade.
Samtidigt är Miljöpartiets företrädare själva inte särskilt nödbedda att delta i pajkastandet. Språkröret Märta Stenevi kallar sina politiska motståndare på andra sidan blockgränsen för foliehattshögern och riksdagsledamoten Lorentz Tovatt, MP:s klimat- och energipolitiska talesperson, slår fast att Moderaterna är moraliskt förkastliga och skriver nedlåtande trådar på Twitter om brödföretagets Pågens VD Anders Jerndal. Tovatt utnämner honom till riksclown för att Jerndal oroas över de höga elpriserna i södra Sverige och önskar se en utbyggnad av kärnkraften.
Delar av media har fångat upp narrativet och bekräftar deras jämmer.
Parallellt med att de med liv och lust deltar i ordkriget har de gröna och deras sympatisörer dock dragit på sig den stora offerkoftan och beklagar sig över vad man uppfattar som en hatkampanj riktad mot partiet. Delar av media har även fångat upp narrativet och bekräftar deras jämmer. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman undrar i en krönika den 18 juni: ”Vad driver detta hat? Varifrån kommer så mycket vrede?”
Wiman förklarar pedagogiskt som en småskollärare för sina läsare att klimatomställningen inte handlar ”om att förstöra glädjen för folk eller fördärva de saker i tillvaron som människor sätter värde på. Den handlar om raka motsatsen. Om att bevara så mycket som möjligt av det som gör livet värt att leva”. Att de människor som till följd av massiva bränsleskatter har svårt att ta sig till jobbet eller tvingas frysa sig genom vintern för att ha råd med mat till följd av nedlagd kärnkraft, effektbrist och skenande elpriser, har svårt att känna glädje över MP:s omställning och verkar han inte ha funderat djupare kring.
Wiman menar också att ilskna kampanjer uppstått som en reaktion mot rena påhitt om att Miljöpartiet velat förbjuda ridskolor eller vedspisar. Att partiet de facto drivit fram förslag som om de blev verklighet i praktiken dödat andrahandsmarknaden för äldre vedspisar och omöjliggjort för en stor mängd ridskolor att överhuvudtaget driva verksamhet tycks inte spela någon roll när syftet är att rädda kvar MP i riksdagen.
Försöken att utmåla kritiken mot Miljöpartiet som hat och hets verkar å andra sidan provocera nästan lika mycket som den politik partiet driver. Det upplevs av många som ett sätt att vilja tysta meningsmotståndare. Kanske är det så. Samtidigt är det svårt att blunda för att Miljöpartiets smekmånad, eller rättare sagt smekdecennium, helt och hållet är över. Den bild av MP som lite godare, lite bättre och stående vid sidan om blockpolitiken, som grundlades under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons tid som språkrör är helt och hållet borta. I alla fall hos alla andra än Miljöpartiet själva.
Att någon uttrycker kritik, är oborstad eller otrevlig är inte detsamma som hat.
Man skulle kunna se det som att Miljöpartiet för första gången behandlas precis som alla andra etablerade partier och får ta emot svingar av den sort som sedan länge är vardag för moderater, socialdemokrater, sverigedemokrater, vänsterpartister, centerpartister, kristdemokrater och liberaler. Det betyder inte att den hårda tonen, påhoppen, smädelserna och guilt-by-association-polemiken är acceptabel. Tvärtom är den outsägligt trist och den politiska debatten skulle många gånger vara betydligt mer givande om vuxna människor kunde skriva, argumentera och bemöta meningsmotståndare på ett vuxet sätt. Men att någon uttrycker kritik, är oborstad eller otrevlig är inte detsamma som hat. Det är viktigt att komma ihåg.
Naturligtvis förekommer även sådant som är över gränsen. Men det är undantaget, inte regeln. I en tid är många provoceras av Miljöpartiet och inte lägre ser dem som företrädare för ett samhällsövergripande klimatsamvete drabbas även deras företrädare.
– Det enskilt värsta jag har sett var när John Roslund, moderat i Malmö, lade ut bilder på Märta Stenevis hus på Facebook för att visa att det stod bilar utanför, säger Nils Karlsson, tidigare miljöpartistiskt kommunalråd i Malmö.
Nils Karlsson, filosof, föreläsare och en engagerad samhällsdebattör var en av Miljöpartiets toppolitiker i Sveriges tredje största stad under lång tid. 2019 hoppade han av och lämnade MP. Sedan 2021 är han medlem i Centerpartiet.
– Generellt är ju allt numera MP:s fel, vilket är rätt skönt när man bytt parti. Men ilskan mot MP beror ju mycket på att de två frågorna som dominerar debatten i dag, energi och migration, det är områden där MP stuckit ut hakan och själva valt att ta strid. Det är ju något som kärnväljarna uppskattar, men MP:s kärnväljare blir samtidigt allt färre. Om man ska vara ärlig är ju Miljöpartiet också i dag det enda partiet som är systemkritiskt på riktigt. Vänsterpartiet är till exempel ideologiskt ett parti som är ute efter socialistisk revolution, men i realiteten är de numera en del av etablissemanget och pratar inte om att sänka konsumtionen eller ställa om produktionen. Bara MP ifrågasätter individen och får människor att känna sig skambelagda. Och när folk blir ifrågasatta blir de förbannade och vill slåss och MP är tacksamma att slå på, menar Karlsson.
Även Katarina Barrling, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, har noterat att MP hamnat i strykklassen. Enligt Barrling beror det både på att det skett en stor omsvängning i samhällsdebatten och att MP därmed förlorat det problemformuleringsprivilegium partiet tidigare haft i vissa frågor, men också på medielogiken som en period haussar vissa partier och nästa översköljer dem med negativ bevakning.
– Under en tid hade MP väldig medvind. Det ställdes nästan inga kritiska frågor. Nu har det vänt, men det är så det ser ut för alla partier. Den som förväntar sig rättvisa av media kommer bli besviken.
Läs också:
Katarina Barrling redogör för hur MP gick från att vara ett parti för alternativa människor i koftor till att under Wetterstrand och Eriksson omstöpas till polerade idealister. De ädla, de goda, de lite bättre än andra som vande sig vid att strykas medhårs. Ska man utgå ifrån den upprördhet och inte minst förvåning miljöpartister i dag uttrycker av att få mothugg fanns uppenbarligen inte en tanke på att det kan svänga snabbt.
– Det finns en tendens i svensk politik att en fråga i taget är viktig. Miljöpartiet har profilerat sig på klimatfrågan som visserligen är ett av de politikområden som ligger högst upp på dagordningen, men många andra viktiga miljöfrågor har glömts bort. När man som MP i klimatfrågan intar en ytterkantsposition som kräver mycket av den enskilda är det inte heller konstigt att det uppstår diskussioner om diskrepansen mellan åtgärd och effekt.
– Sedan drivs människor också av rädsla. Vad man är rädd för i dag är kriminalitet och klimatkris. Kriminaliteten ligger dock närmare folks vardag och då blir det svårare att nå fram med de mer långsiktiga frågor som MP driver. Mycket av MP:s problem ligger därför i samhällsdebattens logik. Tidigare var det SD som huvudsakligen var de som ständigt ifrågasattes, säger Katarina Barrling.
Nils Karlsson anser att Miljöpartiet hade haft mycket att vinna på att agera som just Sverigedemokraterna gjorde när de under lång tid fick agera daglig slagpåse i såväl sociala som traditionella medier.
– Hade MP varit smarta hade de gjort som SD och använt angreppen till sin fördel. Man hade givit igen och satt hårt mot hårt. Men partiet har ingen ledning, amatörmässigheten finns i MP:s DNA. Det finns inget krav på att kunna något, det räcker att man vill och känner. Därför står MP där som Rocky i Rocky I och tar emot smäll efter smäll, redan på förhand inställd på att förlora. Det är en fin egenskap att vara snäll men för att driva politik och hantera makt måste man också vara vass, säger Karlsson.
Att ett före detta regeringsparti ställs till svars för sin politik borde inte vara något att ta till lipen för.
Journalisten Torbjörn Nilsson, som under lång tid skrivit om politik för flera stora dagstidningar och som i dag är knuten till Svenska Dagbladets nyhetsredaktion, har ytterligare en förklaring till varför attackerna haglar mot MP.
– De borgerliga vill till varje pris få ut MP från riksdagen. Nu när partiet har så låga opinionssiffror finns det en reell möjlighet. S brukar alltid ha liknande kampanjer mot Kristdemokraterna när de ligger illa till. Det handlar inte om en på djupet organiserad insats men det är tydligt att till exempel Moderaternas officiella konton har skärpt tonen mot Miljöpartiet, säger Torbjörn Nilsson.
Inkompetens, medielogik, i otakt med samhällsdebatten, ovälkommen systemkritik och måltavla för meningsmotståndare som inget hellre vill än att se gröna-vågarna skickas tillbaka från riksdagen hem till odlarkollektivet. Allt är förmodligen delar av den mix som gjort att Miljöpartiets gloria inte bara hamnat på sned utan snarare upplösts i tomma intet.
Det finns också ytterligare en aspekt som förmodligen spelar in. Under de sju år Miljöpartiet satt i regeringen genomdrevs många av de reformer som nu ger allvarliga negativa effekter på såväl vanliga människors privatekonomi som i näringslivets kalkyler. Att de som före detta regeringsparti ställs till svars för sin politik borde inte vara något att ta till lipen för.
Det är helt enkelt dags för MP att växa upp och lära sig läxan att ger man sig in den politiska leken får man leken tåla. Annars får man pyssla med något annat. Kanske getyoga?