Därför sker de sexuella trakasserierna

Nyårsnatten 2016 blev en otäck upplevelse för många kvinnor i den tyska staden Köln. Tyska medier rapporterade initialt att de tagit emot 90-tal anmälningar om sexuella övergrepp i vimlet under nyårsfirandet vid stadens centralstation. Målsägande vittnade om hur grupper av 20–30 unga män omringat kvinnor, tafsat på dem och rånat dem. Några dagar senare hade anmälningarna om olika typer av brott riktade mot kvinnor under nyårsfirandet ökat till 379 fall. Kort därefter rapporterades 133 fall av brott, däribland många sexuella övergrepp mot kvinnor, i staden Hamburg.

Polisens presstalesman sade då att offren beskrivit förövarnas utseende som ”afrikanskt, arabiskt eller sydeuropeiskt”. Dagens Nyheter kunde senare, med hänvisning till tyska källor, rapportera att ”[det] sammanlagt handlar om 1 527 begångna brott och 1 218 brottsoffer – varav hälften utsatts för sexuella övergrepp och ofredanden, enligt rapporten som flera tyska medier citerar”.

I Sverige har vi inte varit skonade från liknande händelser. I början av 2016 rapporterade Dagens Nyheter att grupper av killar och unga män under två år, det vill säga 2014 och 2015, hade ofredat flickor vid ungdomsfestivalen We are Sthlm. Detta var, visade DN:s granskning, något som polisen kände till men valde att inte förmedla till allmänheten.

I skydd av publikhavet

I polisens interna PM kan man läsa att: ”Problematiken med yngre män som gnuggar sig mot småflickor i publikhavet återkom som tidigare år”, och ”trots det förhållandevis lilla publikhavet ofredades flera flickor genom att pojkar och män gjorde sexuella antastningar i skydd av publikhavet”. Under 2014 hade många fall av ofredanden rapporterats. En ung flicka hade fått fingrar uppförda i underlivet, vilket rubricerades som våldtäkt. Enligt DN:s källor var gärningsmännen ofta unga utländska män som kommit till Sverige utan föräldrar.

Under polisens planeringsarbete inför We are Sthlm 2015 ägnades särskild uppmärksamhet åt frågan om sexuella ofredanden:

”Det har varit mycket sexuella ofredanden tidigare år. Det rör sig om killar som tafsat på tjejer och alla (både målsägare och gärningspersoner) förstår inte alltid att detta inte är ok. Ensamkommande är överrepresenterade i detta.”^[1]

Det mest chockerande för allmänheten var det som kom att kallas för polisens mörkläggning av problemet.

Inför 2015 års upplaga av festivalen fick vakter, volontärer och poliser i uppdrag att vara särskilt uppmärksamma och ingripa på minsta tecken. Men det räckte inte. Enligt interna rapporter ökade övergreppen i omfattning. Efter någon dag hade polisen ringat in en grupp om femtio personer som misstänktes ligga bakom trakasserierna. I polisens egen rapportering kan man bland annat läsa följande:

”Torsdagen 13 augusti 2015 (…) En stor problemgrupp under kvällen har varit ett ungdomsgäng om ca 50 personer. Dessa är s.k ensamkommande flyktingungdomar, företrädesvis från Afghanistan. Flera ur gänget greps för sexuella ofredanden. (…) Gänget återkommer varje kväll och de gripna släpps ut ganska snabbt efter införandet. Kommenderingen försöker arbeta offensivt och riktat mot denna gruppering, men upplever att varken rättsväsendet eller samhället i övrigt har de verktyg som krävs för att förhindra att dessa unga män återfaller i liknande brott”.^[2]

Det mest chockerande för allmänheten var det som kom att kallas för polisens mörkläggning av problemet. För mig, och många andra, var visserligen omfattningen av övergreppen överraskande, men inte den bakomliggande problematiken.

För känsligt för att sända

2013 engagerade jag mig, vid sidan av mitt ordinarie arbete, i ett projekt som riktade sig mot personal på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Syftet var att utbilda dem i frågor som rör sex och samlevnad. De skulle sedan i sin tur ha strukturerade och återkommande samtal i dessa frågor med ungdomarna på hemmen. Projektet bedrevs 2014–2016 och startades utifrån identifierade behov på kommunernas HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar.

Ett av delmålen var ökad förståelse och kunskap hos flyktingungdomar för en trygg och säker sexualitet. Genom utbildningsinsatser fick personalen på HVB-hemmen ökad kunskap inom området sex och samlevnad och utbildade samtalsledare har sedan dess haft samtalsgrupper med ungdomar för att bland annat samtala om respekt, synen på det andra könet, jämställdhet och samlevnad. Projektet finansierades med statsbidrag för hiv- och STI-preventiva insatser, beviljade av Folkhälsomyndigheten.

I september 2016 kontaktades jag av en reporter från ett stort mediebolag som hade kollat på inkomna anmälningar om sexuella trakasserier under festivalen ”We are Sthlm” samma år. Det hade visat sig att en överväldigande del av förövarna även det året hade utländsk bakgrund. De var i behov av tolk i sina samtal med polisen och hade uppgivit farsi, dari och arabiska som språk.

Reportern undrade om jag, mot bakgrund av texter jag skrivit i ämnet och mitt deltagande i ovannämnda projekt, kunde uttala mig i ämnet. Hon undrade om jag kunde tänka mig att delta i en debatt i samband med att ett inslag om ämnet som skulle sändas på den berörda kanalen, något jag tackade ja till. Bolaget bokade hotell- och tågbiljetter och ordnade sedvanligt med övriga transporter och kostnader. Någon dag innan min avresa vaknade jag av ett sms: ”Slå en signal så fort du ser detta, är du snäll.”

Att lyfta problemet med de sexuella trakasserierna var inte helt bekymmersfritt.

Sms:et var från reportern. När jag ringde meddelade reportern, samtidigt frustrerad och ursäktande, att vissa av cheferna hade backat om inslaget och ville ställa in debatten så att de hann kolla på materialet en gång till. Det fanns dock en möjlighet att debatten ändå kunde bli av inom en snar framtid, sade reportern.

I skrivande stund har den ännu inte blivit av och inslaget har inte sänts.

Att lyfta problemet med de sexuella trakasserierna var inte helt bekymmersfritt. Efter händelserna i Köln, och rapporteringen av polisens mörkläggning av trakasserierna på festivalen We are Sthlm, var dock intresset för vad fenomenet berodde på väldigt stort – även om alla inte var förtjusta i den diskussion som fördes.

Efter en radiointervju där jag gav min syn på saken – att om man kommer från ett traditionellt patriarkalt samhälle där man inte är van vid att se unga tjejer röra sig fritt, idrotta eller gå på fest så är man självklart präglad av det och inget man lämnar vid gränsen när man söker asyl – undrade en del hur jag kunde prata illa om andra kulturer och unga asylsökande, en målgrupp som jag arbetade med. En del frågade om det ens var viktigt att prata om problematiken, och andra menade att trakasserier av unga tjejer inte var något nytt och att hela diskussionen handlade om att svartmåla en redan utsatt grupp. Personer, däribland tidigare kollegor, som vid mitt köksbord pratade fritt om problemet, ville inte kännas vid det offentligt.

Skillnader i sexualmoral och kvinnosyn

Trakasserier av unga tjejer är förvisso inget nytt fenomen, men jag menar att en genuin förståelse av problemet med asylsökande ungdomar som trakasserar tjejer på festivaler och badhus är ett viktigt steg för att minska risken för att tjejer far illa. Det är också ett viktigt steg för att hjälpa de unga killarna vidare till en sundare syn på det andra könet, relationer, blandat umgänge, respekt och jämställdhet. Att tiga om problemet och inte vidta nödvändiga åtgärder gynnar endast dem som vill ha ensamkommande som projektionsyta för allehanda fördomar.

Sverige är, enligt Gender Gap Index, det fjärde mest jämställda landet i världen, medan Syrien, varifrån flest personer sökte asyl i Sverige under 2015 och 2016, hamnade på plats 143 av 145. World Values Survey, som utforskar sociokulturella, moraliska och religiösa värderingar inom olika kulturer världen över, ställde i en undersökning frågan om det var en grundläggande del av demokratin att kvinnor har samma rättigheter som män. I Sverige svarade 81 procent ja, medan den siffran var 25 procent i Egypten och endast 18 procent i Irak. Det saknas tyvärr siffror för Iran, Afghanistan, Somalia, Eritrea och många andra länder, mycket beroende på svårigheter att samla in data från dessa länder.

Här finns således en av många grogrunder för möjliga kulturkrockar. Kultur är, något förenklat, summan av genom livet inlärda traditioner och normer som dominerar och utvecklas genom historien hos en folkgrupp eller nation. Det ter sig då förståeligt att en individs kulturella referensramar påverkar dennes inställning till olika fenomen, vilka värderingar denne håller högt och vilka normer som sanktioneras eller bestraffas av omgivningen.

Att medge förekomsten av kulturkrockar, men inte nämna något om vad krockarna bottnar i, och inte heller värdera de olika synsätten i förhållande till olika normer, är ohållbart och ohederligt.

Värderingar, och därmed även aspekter av jämställdhet och synen på det andra könet, är inte medfödda eller statiska utan föränderliga aspekter hos individer: har man lärt sig en gång, kan man alltid lära sig på nytt. Med utgångspunkt i denna optimistiska syn på kultur har vi möjligheten att låta våra fri- och rättigheter gå i arv till nyanlända i de fall det behövs.

Redan ordet ”kulturkrock” antyder en motsättning mellan två olika synsätt. Att medge förekomsten av kulturkrockar, men inte nämna något om vad krockarna bottnar i, och inte heller värdera de olika synsätten i förhållande till olika normer, är ohållbart och ohederligt. Vi måste medge att västvärlden vunnit fler segrar när det kommer till våra fri- och rättigheter, jämställdhet och allas lika värde.

Jag delar kritiken mot den på vissa håll förekommande beskrivningen av män från andra kulturer som entydigt barbariska och kvinnofientliga. Samtidigt måste man medge att alla kulturer inte ser, eller värderar, jämställdheten mellan könen på samma sätt. Och det är en viktig aspekt i diskussionen.

I Sverige talar vi gärna om kulturella krockar när det handlar om hur människor hälsar på varandra, hur de ser på givmildhet eller hur man bemöter andra. Men många har förvånansvärt svårt att medge att kulturella arv även spelar en stor roll i hur man ser på det andra könet, relationer, respekt och jämställdhet. Kommer man från väldigt starka patriarkala förhållanden är man självklart präglade av de normer och värderingar som man är fostrad i.

Skam och skamlöshet

En viktig pusselbit för att förstå unga migranters beteende i den här frågan är vikten av den sociala skammen. Skam refererar till individers handlingar och reglerar den sociala interaktionen. Vidare signalerar skam att man internaliserat vissa normer, att man vet sin plats i en gemenskap och att man genom sitt beteende visar andra att man vet sin plats.

Avsaknaden av det nätverk, bestående av familjemedlemmar och släktingar, som tidigare reglerat ungdomarnas beteende gör att den sociala skammen många gånger sätts ur spel i deras nya sammanhang där de är ensamma – ensamma i bemärkelsen skilda från det nätverk som tidigare reglerat deras beteende i enlighet med specifika sociala koder.

Skam kan man förvisso även känna mot främmande människor, men den gör sig gällande främst utifrån moraliska föreställningar och gentemot människor som man har en relation till i ett givet sammanhang. Skam innebär, menade Annick Sjögren, docent i etnologi, lyhördhet för samhällets moraliska förväntningar på individens beteende^[3].

I gruppcentrerade samhällen prioriterar moralen de sociala relationerna framför individens inre liv.^[4] Man bör ha i åtanke att nästan samtliga av de ensamkommande flyktingungdomarna kommer från just gruppcentrerade samhällen. Därutöver bör man ha i åtanke att bestraffningar av dylika handlingar i dessa samhällen utdelas väldigt annorlunda än i Sverige. I dessa länder utdelas straffet kollektivt, det vill säga att straffet inte bara drabbar en själv utan även familjen och släkten.

Detta medför att familjen och släkten sanktionerar ens handlingar genom kontroll och straff. Kontrasten mellan det och det svenska systemet, där straff – i den mån det ens förekommer – utdelas individuellt och dessutom betydligt lindrigare, är skarp. I skiftet däremellan ökar risken för gränslöst beteende.

De auktoritära funktioner som får ungdomarna att inordna sig i en tydlig struktur i hemländerna saknas i deras nya sammanhang, vilket ytterligare ökar risken för ett gränslöst beteende.

När jag samtalat med ungdomarna om fel de begått, inte nödvändigtvis i frågan om sexuella trakasserier, har jag ibland ställt frågorna ”Hur skulle din mor reagera om hon såg hur du beter dig?”, eller ”Vad skulle din far eller farbror göra om han såg ditt beteende?”. Oftast säger ungdomen att de skulle skämmas för hans eller hennes beteende. De kan även tillägga att felaktigt beteende inte skulle gå ostraffat förbi.

Den sociala skammen och den kontroll som håller den i schack, den kontrollmekanism som ungdomarna är vana vid från sina hemländer, hade med andra ord reglerat deras beteende – även i Sverige om de inte varit ensamma. De auktoritära funktioner som får ungdomarna att inordna sig i en tydlig struktur i hemländerna saknas i deras nya sammanhang, vilket ytterligare ökar risken för ett gränslöst beteende.

Anpassningar av den svenska arbetsmarknaden är en viktig åtgärd för ensamkommandes etablering i det svenska samhället, men också kontinuerliga samtal som rör frågor om normer och värderingar som är förankrade i det svenska majoritetssamhället. Dit hör bland annat synen på respekt, umgänge mellan könen och hur relationer ser ut i Sverige.

Dit hör också kontinuerliga samtal kring frågor som rör hur rättsväsendet fungerar i Sverige, vilka rättigheter och skyldigheter varje individ har, samt hur man lättare kan överbrygga kulturella skillnader. Men för att kunna förstå den problematik som uppstår i mötet mellan klansamhällets sociala kontroll och den liberala demokratins individuella frihet krävs förståelse för de samhällen och kulturer som de ensamkommande kommer ifrån.

---

1. Polisregion Stockholm. 2016. ”Utredning av polisens agerande i samband med ungdomsfestivalen We Are Sthlm, sommaren 2015”. A015.366/2016, A015.400/2016, A015.747/2016. ↑
2. Polisregion Stockholm. 2016. ”Utredning av polisens agerande i samband med ungdomsfestivalen We Are Sthlm, sommaren 2015”. A015.366/2016, A015.400/2016, A015.747/2016.. ↑
3. Sjögren, Annick. 1993. ”Här går gränsen. Om integritet och kulturella mönster i Sverige och medelhavsområdet.”, Arena. ↑
4. Sjögren, Annick. 1993. ”Här går gränsen. Om integritet och kulturella mönster i Sverige och medelhavsområdet.”, Arena. ↑