Alla religioner är inte lika bra
Skulle någon komma på idén att alla ideologier är lika bra? Att det vore höjden av förmätenhet och intellektuell arrogans att hävda att liberalism är bättre än kommunism eller att demokrati är bättre än diktatur – om de nu alls är ideologier och inte bara olika sätt att styra ett land? Knappast.
Men när vi kommer in på andra ideologier, på andra läror om vad som är sant och hur man bäst ska inrätta ett samhälle, börjar många att sväva på målet. Jag talar förstås om religion, ett område där väldigt få vill jämföra och sinsemellan värdera olika alternativ. Inte många vågar påstå att en religion möjligen kan vara bättre än en annan. Ekumeniskt samarbete där man efter bästa förmåga vill sudda ut skillnader står i stället högst på dagordningen.
Kristendom och islam har länge legat i luven på varandra. De går inte att förena. Men de teologer som här talar tydligt är sällsynta. Båda religionerna kan mycket väl vara falska men båda kan inte vara sanna. I den ena anses Jesus vara Guds son som på tredje dagen uppstod från de döda; i den andra anses Muhammed vara den sista profeten som genom ärkeängeln Gabriel bibringades Guds ord, Koranen, som gör Bibeln överflödig.
En icke troende kan lämna detta därhän. Precis som i andra heltäckande läror finns i de flesta religioner metafysiska antaganden som svårligen låter sig bevisas. Sanningshalten i de religiösa dogmerna förefaller för en utomstående vara ungefär lika hög eller låg men vad som kan jämföras är de sociala, moraliska och politiska konsekvenser olika religioner har fört med sig. Här tycks det mig som om kristendomen slår andra religioner. Kort sagt: kristendomen har skapat bättre samhällen än vad andra religioner har lyckats göra.
Kort sagt: kristendomen har skapat bättre samhällen än vad andra religioner har lyckats göra.
I en inte tillräckligt uppmärksammad bok, Inventing the Individual, har Larry Siedentop visat att liberalismen har rötter som går längre tillbaka i tiden än till Spinoza och Locke. Han spårar dess ursprung till medeltida skolastiska teologer och jurister som på allvar började diskutera individuella rättigheter, och på den vägen har det fortsatt. De satte igång ett kritiskt tänkande som ledde till renässans och upplysning – och paradoxalt nog till det sekulariserade samhället.
Islam har aldrig gått igenom denna process. När kristenheten dynamiskt förändrades stelnade stora delar av den muslimska världen i en dogmatisk slummer där många fortfarande menar att vägen framåt är att gå tillbaka till en påstådd guldålder, det vill säga till tiden då Muhammed och de fyra första kaliferna styrde. Den kristna tänkare som menar att lösningen på vår tids problem är att gå tillbaka till urkristendomens värld skulle med rätta stämplas som galen.
Ett liberalt kärnvärde är tolerans, ett annat är kritiskt tänkande. Båda måste komma till användning när vi talar om islam.
Ett liberalt kärnvärde är tolerans, ett annat är kritiskt tänkande. Båda måste komma till användning när vi talar om islam. Var och en måste få bli salig på sin fason, men det betyder inte att man därför måste upphöra med att kritiskt granska vissa ideologier bara för att de försöker gömma sig under en religiös täckmantel, och därför anser sig stå över och bortom all kritik. Den ekumeniska rörelse som verkar gå ut på att alla religioner är lika bra sviker det kristna arvet. Kristendomen har länge fått utstå inte bara kritik utan också hån och hädelse. Andra religioner måste tåla samma behandling.