Klassresan dör om vi blundar för klassamhället

I den stora gula tegelborgen på berget mellan Kungsladugård och Högsbo i Göteborg, som i början av 90-talet bär namnet Svalebo sjukhem, luktar det kaffe och rengöringsmedel blandat med urin. Väggarna i de långa korridorerna pryds av konst inköpt av kommunen och på kassettbandspelaren i köket spelas Lasse Dahlqvist: 

Engelska flottan har siktats vid vinga, oh boy oh boy oh boy.
Tusen små sailors som vi ska betvinga, oh boy oh boy oh boy.
I berg och dalbanan får man dem så nära må ni tro.
Sen fram på natten så följs man hem, och hör det ljuva ‘I love you’.
‘Medge’ sa Beda ‘att detta är skoj’, oh boy oh boy oh boy.

Avdelning 69 är hem för 36 demenssjuka gamla människor fördelade på 2-, 3- och 4-bäddsrum. Något enstaka enkelrum finns det också. I ett sådant bor Arla, den gamla sjuksköterskan. Vacker som en dag och håret är mörkt fast hon är närmare hundra år. Rolig. Men glömsk. På väggen över sängen hänger bilder på en ung flicka i sköterskeuniform som allvarligt tittar in i kameran. 

Jag är knappt 18 år fyllda och arbetar helger och kvällar med att mata, byta blöjor, bädda sängar och rulla papiljotter. Sjukhustofflorna klapprar mot det gulbruna plastgolvet och så snart det blir några minuter över hänger vi på balkongen och röker gula Blend och bläddrar i Se och Hör. 

Mina kollegor pratar bred göteborgska, svär som borstbindare och använder ord jag aldrig hört förut.

Mina kollegor pratar bred göteborgska, svär som borstbindare och använder ord jag aldrig hört förut. Som “fjöset”, “exter” och “änna”. De bor i hyreslägenheter i Frölunda, planerar turer till GeKås i Ullared, dricker öl på den lokala pizzerian på förortstorget och tillbringar semestern i husvagn. 

De är underbetalda, hårt arbetande kvinnor och mödrar, en hel del med förslitningsskador orsakade av tunga lyft. Alla är medlemmar i Kommunal, röstar på Göran Johansson (S) och vid folkomröstningen 1994 är varenda en övertygad om att det där EU borde hållas på avstånd. Det fattar la du att det bara blir kaos, va ska vi me Bryssel te? säger de.   

Att det skulle finnas andra vägar att välja än att jobba i lågbetalt vårdyrke i offentlig sektor och rösta rött verkar för de flesta inte ens finnas på världskartan. 

Jag älskar mitt arbete på sjukhemmet, kommer nära de gamla och deras familjer och hyser stor beundran och respekt för mina kollegor och deras engagemang, glädje och kunskap. Samtidigt är det tydligt att mina erfarenheter av somrar på rivieran, skidresor till alperna, tentapluggande på universitetet och borgerligt färgade samhällsanalyser delas av ingen. Det finns en avgrund mellan den värld jag kommer ifrån och den jag möter på Svalebo. Och fast jag arbetar minst lika hårt som alla andra blir jag aldrig något annat än en besökare på väg någon annanstans. Någon som inte riktigt hör hemma. 

Där och då förstår jag inte att det är klassamhället som manifesterar sig runt omkring mig. Min naiva ungdomshjärna är övertygad om att det där med klass är något som hör historien till och att alla olikheter som jag möter endast är ett utslag för det sena 1900-talets individuella val och preferenser. Universitetet är ju öppet för alla, eller hur? Och flygen går till Val d’Isère väl på löpande band? Kan jag så kan alla, är min barnsliga analys. 

Jag tänker på det här när jag 30 år senare läser en ledartext av Göran Greider i Dala-demokraten: 

Klasskriget upphör aldrig. Jag skulle kunna skriva det på min gravsten men också klottra det utanför varje BB i landet. En människa kommer till världen och föds in i sin tids klassamhälle och har därmed olika långt till utbildning och bra lön beroende på familjen hen föds i. Och en gammal människa dör och frånfället öppnar för den som vill se ett livs klasshistoria: När min mor dog mycket gammal såg jag plötsligt en trettonårig flicka gå till sitt första fabriksjobb. Hon var rätt så förvirrad mot slutet, visste inte riktigt var hon var – men den första dagen på konfektionsfabriken i Vingåker kom hon ihåg. Arbetet inristat i själen.

Greider är normalt inte någon vars skriverier liberaler känner sig dragna till. Men den verklighet han målar han upp här är något som ingen borde kunna blunda för. Särskilt som vårt samhälle befinner sig i ett mer sårbart läge än på mycket länge. 

Utan att dela den socialistiska analysen om att klasskillnader behöver leda till krig eller kamp eller stämma in i föreställningen om att de av naturen är av ondo, är det ett faktum att vår tillvaro är uppdelad och att individer utifrån var de är födda har olika möjligheter att ta sig fram i livet. Det är något även borgerligheten måste prata öppet om i betydligt högre grad. Låtsasleken att vi är precis likadana och att alla dörrar är öppna för alla människor gynnar ingen.

***

I boken Att göra klass – ett nedslag i svensk samtidsprosa (Makadam 2022) gör litteraturvetaren Åsa Arping nedslag i samtidslitteraturen och diskuterar hur klassbegreppet skildras i dag. Det noteras bland annat att bilden av klass blivit otydligare, och att i takt med att andra kategorier som genus, ras och ålder lyfts upp på agendan har klass, så som det under lång tid skildrats, mer eller mindre försvunnit från såväl litteraturen som från den politiska dagordningen.  

Att aningslösheten brett ut sig betyder dock inte att sociala, kulturella och ekonomiska skiktningar i realiteten inte finns kvar i vårt samhälle. Tvärtom har de på många sätt förstärkts i och med att människor med ursprung långt bort, som saknar både utbildning och resurser, kommit att utgöra en än mer utsatt grupp än traditionell arbetarklass. Att det i ett samhälle finns olika nivåer är dessutom i det närmaste omöjligt att undvika. Det är heller inget att försöka slåss mot, såvida man inte är kommunist och besatt av tanken om att alla ska ha det precis likadant oavsett insats. 

Ur en liberal synvinkel är det allvarliga att den sociala rörligheten på individnivå i Sverige under lång tid har minskat och det blir allt svårare för människor att göra en klassresa trots att de kämpar och ger allt de har. Om man på allvar tror på meritokrati och alla människors frihet att utifrån sina förutsättningar och drömmar bygga ett bättre liv, är det oacceptabelt att det finns de som aldrig har en chans att ta sig upp från ett startläge längst ned på samhällsstegen. 

2019 presenterade Martin Nybom och Gunnar Brandén på Ifau, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, en studie om intergenerationell rörlighet som en del av Långtidsutredningen. Nybom menade i Dagens Nyheter häromåret att tecknen är tydliga, “de som kommer från de lägre inkomstklasserna får svårare och svårare att göra klassresor uppåt.

En av anledningarna till att den sociala rörligheten stagnerat är att grunden för nästan alla klassresor har varit skolan. För 70 år sedan ställdes höga krav även på arbetarklassens barn att lära sig allt ifrån vacker handstil och korrekt stavning till att läsa klassiska verk. I dag är det betydligt vanligare att förväntningarna på det uppväxande släktet från samhällets sida ser olika ut beroende på varifrån barnen och ungdomarna kommer. Medan så kallade högstatusskolor ofta håller fast vid mer traditionell undervisning dyker det i utanförskapsområden upp allt ifrån skateboard till graffiti och annat hobbyinfluerat på schemat som överhuvudtaget inte bidrar till att förstärka möjligheterna till högre studier. Skillnaderna i hur barnen behandlas märks dessutom redan i förskolan. 

I Göteborgs-Posten tidigare i år beskrevs ett projekt där några förskollärare som vanligtvis arbetar i miljonprogramsområdet Lövgärdet byter plats med kolleger från en förskola i medelklassområdet Utby. Upplevelsen beskrivs som chockartad från båda håll. 

“Om jag frågar en treåring här i Utby vilken bokstav deras namn börjar på så kan de svara. Och de är bara tre år. I Lövgärdet kan inte barnen det ens när de är fem år. Pedagogerna här sitter och jobbar med språket hela tiden. De gör utflykter med barnen och har teman. Det är inte på samma sätt i Lövgärdet” säger Bushra Hassan, som är en av de pedagoger som deltar i utbytet.

En annan förskollärare som normalt arbetar i Utby, berättar om att hon trots att barnen i Lövgärdet är så små kan märka hur de redan nu är på väg att hamna utanför majoritetssamhället. Kommunen å sin sida bekräftar i GP att de känner till olikheterna och framhåller att de följer projektet “med intresse” eftersom det är “spännande när man vågar tänka lite utanför boxen och testa sig fram”. 

Ord som intressant och spännande används för att beskriva något som borde kallas totalhaveri.

Företrädare för det offentliga använder alltså ord som intressant och spännande för att beskriva något som borde kallas totalhaveri. Som om det inte spelar någon roll att en hel generation, kanske flera, går miste om sin framtid. Som om det inte är något att yvas över, att klassamhället cementeras redan på förskolan. 

Samtidigt som vissa barn aldrig får en chans, håller många av de människor som under de senaste decennierna lyckats svinga sig upp några pinnhål på att knuffas tillbaka ned därifrån de kom. En perfekt storm av räntehöjningar, skenande matpriser, elkris, bränslekostnader och varsel har satt stora delar av den svenska medel- och övre medelklassen i gungning. 

Så ser det ut Sverige 2023. Och många till höger om Greider vill trots det inte prata om klass. Vissa ignorerar till och med att inlåsningsstrukturer, klassamhället och dess konsekvenser för individen existerar. Förmodligen för att olika socialgrupper allt mer kommit att leva i sina egna bubblor där vi inte längre möter “den andre”. 

För unga som växer upp i en akademikerfamilj finns det, trots att det kan kännas främmande till en början, ett stort värde i att inte gå direkt från gymnasiet till Handelshögskolan eller juristlinjen. Riskerna med att göra det är flera. Som att de som har eller får makt, antingen via folkvalda församlingar eller högt upp inom näringsliv och offentlig sektor, förlorar förståelse för människors olika villkor och möjligheter. Eller att respekten för för den del av befolkningen som arbetar med händerna, deras kunnande, erfarenhet och unika kompetens går förlorad.

När man från myndighetshåll uttrycker att det endast är högre studier som är av värde har insikten om hur ett välfungerande samhälle är uppbyggt gått förlorad. Samtidigt bör alla dörrar stå öppna för alla människor: att man är född in i ett sammanhang betyder inte man ska behöva stanna där för resten av livet. 

Här och nu ser den som är uppmärksam hur samhällsstrukturerna stelnar, glastaken sluter sig och människor har färre möjligheter än någonsin sedan välfärdsstaten infördes att göra klassresan och välja väg utan att påverkas av sin bakgrund. Hur ska vi i framtiden kunna motivera barn- och unga som inte tillhör den privilegierade skara som tack vare sina föräldrar kan räkna med att få toppjobb serverade på silverfat dagen efter studenten? Hur ska de känna att det är värt att ta lån och sikta mot stjärnorna, när de ser de som gått före förlora hem, jobb och företag? Det är en fråga som kräver svar. Och hur visar man det uppväxande släktet att, alla behövs och att hårt slit ger resultat, när familjer där två vuxna arbetar heltid inom omsorgen eller något arbetaryrke tvingas stänga av elementen och välja bort smör på bordet? 

Från Sveavägen 68 signaleras det från S att det bara studieförberedande gymnasieprogram har något värde. I Rosenbad sitter Kristersson och Svantesson tittar på medan människor fastnar och faller, lika naiva som en 18-årig övre medelklasstjej på sjukhemssafari i början av 90-talet. “Bit ihop”, “prata med din bank”, säger de. Det låter nästan som “flygen till Val d’Isère går väl på löpande band?”