Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Krönika

Rikedom handlar inte om dålig karaktär 

Framgångarna för HBO:s succéserie Succession handlar om att vi älskar skildringar av korrumperade eliter. Men i verkligheten är ekonomisk framgång inte ett resultat av tveksam moral, skriver Henrik Dalgard.

HBO:s serie Succession är en mörk satirisk skildring av rikedom. Bild: Macall Polay/HBO via AP

”Jesus fucking christ” muttrar karaktären Logan Roy, spelad av Alan Ruck, när han sakta går genom sin överdådiga våning på Manhattan. Hans ”nära vänner” och affärskollegor sjunger ”Happy Birthday” på hans födelsedagsfest. De första avsnitten av HBO:s stora flaggskepp Successions fjärde säsong har precis börjat släppas på plattformen. Ända sedan serien hade premiär 2018 har den varit bland det mest intressanta som sänts på tv. Genom en blandning av drama, humor, knivskarpa repliker och kreativa förolämpningar har manusförfattaren Jesse Armstrong skapat en berättelse som garanterat kommer att gå till tv-historien. 

Succession följer patriarken Logan Roy och dennes fyra barn. När fadern blir dödligt sjuk dras de alla in i en snårig maktkamp om familjens medieimperium Waystar, som efter många vändningar nu efter fyra säsonger ska få sin upplösning. Det är en berättelse med flera olika nivåer. Love Frisell har tidigare skrivit här i Smedjan om hur serien är en kommentar över dagens politiska och mediala landskap där makt och pengar betyder allt mer och ideologi och visioner allt mindre. 

”Jag tror att det är enormt tillfredsställande att se mångmiljardärer förstöra för sig själva”

Men framförallt är Succession en satir om rikedom. Hur pengar fördunklar mellanmänskliga relationer, och hur de får människor som egentligen älskar varandra (hos Roys sitter kärleken dock djupt inne) att vända sig mot varandra.

Serier, filmer och böcker som porträtterar en rik korrumperad elit är vanligt förekommande. Det är också ett tema vi som publik älskar. I alla fall om man får tro Alan Ruck, som spelar Logan Roys komiska oäkting Connor, som identifierar det som en av nycklarna till seriens framgång i en intervju med DN:  

”Jag tror att det är enormt tillfredsställande att se mångmiljardärer förstöra för sig själva… Vi älskar att se riktigt otrevliga människor – i det här fallet är det till och med befogat att kalla dem för fascister och sociopater – som slukar varandra levande. Det är som i den där gamla målningen av Rubens som föreställer Saturnus som äter sitt eget barn. Där har vi Logan Roy i ett nötskal, säger Ruck med ett lite roat leende.”

Alan Ruck. Foto: Joel C Ryan/Invision/AP

Bakom kritik mot samhällets absoluta topp rymmer sig ofta en särskild syn på ekonomi där den moraliska frågan om förtjänst spelar en central roll. Hur kan någon människa verkligen förtjäna att ha så mycket pengar som Logan Roy? En person som når sådan rikedom kan ju inte ha rent mjöl i påsen? Det måste ha skett på bekostnad av någon annan. Frågan om förtjänst är inte bara en viktig komponent i kritiken av samhällets rikaste utan också i vänsterns kritik av det marknadsekonomiska systemet. Författaren Nina Björk argumenterar exempelvis i sin uppmärksammade bok Om man älskar frihet (2020) för att meritokrati, som ofta används för att försvara inkomstskillnader, är ett dåligt mått på verklig förtjänst. 

Det liberala svaret på kritiken kan förenklat sätt exemplifieras genom den kända filosofiska debatten mellan Robert Nozick och John Rawls. Nozick, som var klassiskt liberal, menade att rikedom, och de inkomstskillnader som följer av den, är legitima om de baseras på enskilda människors fria val. Om Logan Roy blivit miljardär genom att hundratusentals människor frivilligt valt att konsumera nyheter genom hans bolag, vad är då problemet? Socialliberalen Rawls hävdade istället att inkomstskillnader bara var legitima om de hjälpte samhällets mest utsatta. Roys rikedom är bara rättvist om hans företag ger jobb med goda villkor och lyfter människor upp ur fattigdom. 

De argument som Rawls och Nozick lade fram är försvar av rikedom på makronivå, för att det sammanlagda resultatet av människors frivilliga handlande inte kan vara illegitimt eller att systemet som sådant medför goda konsekvenser för samhället. Men det är inte ett försvar utifrån enskild moralisk grund. Det är troligtvis här svaret på frågan om varför vi älskar att läsa om och titta på onda rika människor ligger — det handlar om karaktär, om att Logan, Shiv, Roman och Kendall Roy inte blir bättre människor, utan snarare sämre, när beloppet på deras bankkonton växer. 

Vi blir inte Logan Roy bara för att vi går till jobbet.

Det är även på denna punkt liberaler bör bli bättre på att försvara marknadsekonomin, genom att visa att människor som agerar framgångsrikt på marknader inte gör det som en konsekvens av en tveksam moralisk karaktär. 

En marknad består av människor som strävar efter sina egna personliga mål genom att hjälpa andra människor att göra detsamma. Att någon åker till jobbet som börsmäklare betyder inte att dennes mål med arbetet, kanske att åka på en semesterresa med familjen, försvinner bara för att personen träder in i den ekonomiska sfären. Precis på samma sätt som personen som köper aktierna mäklaren säljer inte blir en sämre människa för det. Vi blir helt enkelt inte Logan Roy bara för att vi går till jobbet.