Mer likriktning är knappast vad arkitekturen behöver

Kulturminister Alice Bah Kuhnke vill tillsätta en ”riksarkitekt”. Vad vederbörande skall syssla med är en smula oklart, men det skall handla om ”stöttning” till kommunerna avseende ”den hållbara planeringen av de nya stadsmiljöerna” som skall byggas de närmaste åren. Bara i fjol påbörjades byggandet av nästan 70 000 nya bostäder i landet.

Som så ofta när kulturministern lämnar besked är budskapen motstridiga. Till SVT:s kulturnyheterna säger hon å ena sidan att ”en riksarkitekt behöver makt och resurser för att kunna utföra ett stort arbete” och å andra sidan att ”riksarkitekten ska ju inte styra. Den ska endast stötta Sveriges kommuner.”

Oavsett vilka befogenheter denna myndighetsperson är tänkt att få så är det knappast brist på likriktning och centralstyrning som är den svenska arkitekturens problem. Tvärtom utgör det svenska arkitekturetablissemanget ett av de mer likriktade i världen. Trots sina anspråk på att ”spegla sin samtid” och ge ”uttryck för tidsandan” så har den svenska arkitekturen sett mer eller mindre likadan ut sedan funktionalismens genombrott för nästan hundra år sedan.

Trots att flerfaldiga undersökningar givit vid handen att de flesta människor föredrar klassisk arkitektur framför modernism, och traditionella stadsmiljöer framför funktionalismens stenöknar fortsätter man att bygga på det sätt som knappt någon uppskattar.

Inte ens arkitekterna själva, eftersom de tenderar att bosätta sig i traditionella byggnader i de gamla stenstäderna eller i klassiska villor i förorten. Det är heller inte en slump att så många arkitektbyråer har sina kontor i Gamla Stan i Stockholm. Klassisk arkitektur och traditionella stadsmiljöer är helt enkelt trevligare, även för arkitekter. Modernism är någonting som du gör mot andra människor.

Klassisk arkitektur och traditionella stadsmiljöer är helt enkelt trevligare, även för arkitekter. Modernism är någonting som du gör mot andra människor.

Den svenska arkitektkårens inkrökthet blir särskilt tydlig när man iakttar reaktionerna på de få större projekt som går mot strömmen. Aleksander Wolodarskis Sankt Eriksområde på Kungsholmen, som byggdes på 1990-talet i tjugotalsklassicistisk stil, häcklades och hånades av en enig arkitektkår. Medeltidspastischen Jakriborg utanför Lund, allmänt populär bland de boende och tillresta, är ständigt föremål för gyckel bland arkitekter som själva ritar själlösa lådor.

För så är det: Ritar du någonting i dag som inspireras av tjugotalsklasssicismen kan du räkna med att bli avfärdad som pastischmakare, men ritar du något som är en blek kopia av trettiotalsfunktionalism anses du spegla tidsandan av i dag. Det om något visar att modernismen inom arkitektkåren är ett ideologiskt projekt snarare än någonting annat.

Ett aktuellt exempel finns i Växjö, där entreprenören Björn Sundeby vill bygga en palatsliknande byggnad inspirerad av sekelskiftesarkitekturen på Strandvägen i Stockholm. Förslaget som ritats av arkitektkontoret Spridd har fått mycket uppskattning, både bland Växjöborna och bland människor runtom i Sverige. Inom arkitektskrået är dock motståndet kompakt.

Arkitekten Petra Gipp, ledamot i juryn för det bland arkitekter prestigefyllda Kasper Salinpriset, avfärdar förslaget med den retoriska frågan ”vem vill bo i en pastisch?”. Ja, ganska många om man får tro de attitydundersökningar som gjorts, och den översvallande responsen på det specifika förslaget. Man kan också fråga sig varför det skulle vara underligare att vilja bo i en pastisch av en sekelskiftesbyggnad än i en pastisch av en funkisbyggnad.

Att det modernistiska etablissemanget inom arkitektkåren, däribland länsarkitekten i Kronoberg Fredric Norrå, låtsas bekymrade över hur det klassiska palatset skulle påverka stadsmiljön i Växjö är i det närmaste skrattretande i ljuset av med vilken frenesi samma arkitektkår annars driver på för att tvinga in modernistiska lådor i klassisk stadsbebyggelse.

I Stockholm pågår just nu den infekterade konflikten om huruvida Nobelstiftelsen skall få bygga en metallåda i de historiska kvarteren vid Nybroplan i Stockholm. De arkitekter som oroas för att palatset i Växjö inte skall passa in i stadsmiljön hörs inte uttrycka någon oro för att den modernistiska lådan inte skulle passa in på Blasieholmen. Hyckleriet är med andra ord skriande.

För de byggherrar och beställare som börjat tröttna på lådorna finns emellertid många ljuspunkter utomlands.

Länsarkitekter som Norrå och juryledamöter som Gipp tillhör samma ideologiskt drivna kretsar som nu med näbbar och klor kämpar för att hålla eventuella alternativ borta från den svenska arkitekturscenen. Det finns få skäl att tro att en riksarkitekt som kulturministern föreslår skulle bli av samma skrot och korn. Tvärtom är risken överhängande att en sådan central instans skulle bidra till att förstärka den rådande hegemonin och ge än mer råg i ryggen till dem som vill upprätthålla likriktningen.

För de byggherrar och beställare som börjat tröttna på lådorna finns emellertid många ljuspunkter utomlands. I såväl den engelskspråkiga världen som i Central- och Östeuropa finns gott om klassiska arkitekter att vända sig till för den som vill bygga sådant som människor efterfrågar. Men då finns förstås risken att de svenska mittfårearkitekterna blir sura.