Du har inte rätt till andras pengar

Idéer om en medborgarlön, där varje medborgare får en månatlig utbetalning från staten, har funnits länge. Nu har diskussionen blossat upp igen, både i Sverige och i andra rika länder. Förslagen förs fram från vänsterhåll, men också från debattörer till höger på den politiska skalan. Denna essä riktar sig främst mot dem som menar att denna fördelningspolitik är förenlig med liberala värderingar.

Att frågan om medborgarlön återigen blivit aktuell beror till stor del på antaganden om att robotiseringen kommer att innebära att människor permanent ställs utanför arbetsmarknaden och därför måste tryggas en inkomst på annat sätt. Men digitaliseringen skapar, som vi ska se, också möjligheter för människor att skaffa sig nya typer av inkomster. Snarare än ett likformigt system med medborgarlön borde vi skapa förutsättningar för en tillväxt inom, till exempel, delnings- och gig-ekonomin och de inkomstmöjligheter som uppstår där.

En medborgarlön kan utformas på flera olika sätt. Ofta avses en modell där en klumpsumma regelbundet betalas ut till samtliga medborgare oavsett övriga inkomster. En alternativ modell, kallad negativ inkomstskatt, är ett liknande bidrag som fasas ut i takt med ökande övriga inkomster.

Medborgarlönen kan införas utöver redan befintliga bidragssystem eller som en ersättning för dessa. När ett införande av medborgarlön förespråkas från liberalt håll är det ofta i form av en negativ inkomstskatt som ersätter andra bidrag, såsom bostadsbidrag och försörjningsstöd.

Är det rimligt att en fullt frisk person som arbetar, får lika mycket bidrag som en person med funktionsnedsättning i behov av personlig assistans?

Ett av de främsta argumenten för detta är att det skulle leda till en lägre kostnad för det offentliga. Behovsprövade bidrag kräver en större administration än ett icke-behovsprövat bidrag som betalas ut till samtliga. Genom att inte vara behovsprövad skulle medborgarlönen också innebära ett mindre mått av paternalism, när människors förehavanden och inkomster inte behöver granskas.

Medborgarlön sägs också öka incitamenten att söka jobb eftersom den betalas ut oavsett övriga inkomster. Detta var exempelvis några av den liberala ekonomen Milton Friedmans främsta argument för en negativ inkomstskatt. Hans resonemang bör dock ses som en kritik av nuvarande bidragssystem. Samma effekter som Friedman efterfrågar – minskade kostnader, ökade incitament att söka jobb – kan uppnås genom att endast minska bidragssystemens omfattning och sänka skatterna.

Det är också osannolikt att ett system med en negativ inkomstskatt som ersättning för olika behovsprövade bidrag skulle bli särskilt långvarigt eller ens vara möjligt att införa, i exempelvis Sverige. I ljuset av ett sådant skulle frågor uppstå av typen: Är det rimligt att en fullt frisk person som arbetar, får lika mycket bidrag som en person med funktionsnedsättning i behov av personlig assistans?

Det är dock oklart varför en medborgarlön skulle vara önskvärd ens om den verkligen ersatte andra bidragssystem.

Och ska en person som är cancersjuk och inte kan arbeta, tvingas leva på några tusenlappar per månad? De, låt oss säga, tre eller fem eller tio tusen kronor per månad som medborgarlönen ger kommer inte att räcka långt för att täcka kostnaderna för dessa personers behov. Sannolikt skulle man hamna i slutsatsen att det behövs extra bidrag, utöver medborgarlönen, till särskilt utsatta grupper. Har man väl övergivit tanken om medborgarlön som ersättning för andra bidragssystem är det lätt att föreställa sig införandet av ytterligare behovsprövade bidrag. Därmed omintetgörs de vinster med en medborgarlön som nämndes ovan.

Det är dock oklart varför en medborgarlön skulle vara önskvärd ens om den verkligen ersatte andra bidragssystem. Den nuvarande välfärdsstaten innefattar ett stort antal behovsprövade bidrag. Att ersätta samtliga dessa med en medborgarlön skulle innebära en radikal förändring. Det kan vara önskvärt ur ett liberalt perspektiv, men om man vill avskaffa det omfördelningssystem vi har i dag, varför skulle man som liberal vilja ersätta det med ett annat system med samma grundprincip? Resultatet blir fortfarande en hög grad av statlig omfördelning av pengar – pengar som fortfarande måste tas från någon annan.

Med andra ord: Om man inte längre menar att välfärdsstaten ska omfördela mer pengar till de mest behövande, varför ska den då över huvud taget ägna sig åt omfördelning? Återigen tycks medborgarlön, i bästa fall, vara ett något mer tilltalande alternativ än dagens transfereringssystem, snarare än något som är önskvärt per se.

Att få betalt för att man existerar

Ur ett liberalt perspektiv är dock det starkaste skälet till varför medborgarlön inte bör införas att människor inte har rätt att bli försörjda av andra.

Ett införande av en medborgarlön, särskilt om övriga bidragssystem kvarstår, kommer sannolikt minska incitamenten att arbeta och att söka jobb. I synnerhet om den är tillräckligt hög för att täcka människors mest nödvändiga utgifter.

Något av ett extremfall i sammanhanget är det förslag till medborgarlön som röstades ned i en folkomröstning i Schweiz år 2016. Det skulle ge varje vuxen medborgare drygt 20 000 kronor i månaden. Det är lätt att föreställa sig hur ett sådant förslag, om det genomfördes, skulle skapa kraftiga incitament att inte jobba, främst för personer långt ifrån arbetsmarknaden. Varför ska den som är arbetslös och har svårt att få ett jobb anstränga sig för att hitta sådant om en hygglig levnadsstandard är garanterad ändå?

Förespråkare för medborgarlön lyfter ofta fram hur denna skulle ge människor möjligheter att satsa på konstnärlig verksamhet, entreprenörskap eller välgörenhetsarbete när de har sin inkomst tryggad. I kampanjen inför den schweiziska folkomröstningen ställdes till exempel frågan: ”Vad skulle du arbeta med om din inkomst var garanterad?”

Det är motsägelsefullt att å ena sidan hävda att medborgarlön inte skulle minska människors incitament att ta anställning och å andra sidan hävda att poängen med den är att den möjliggör för människor att ägna sig åt obetalt arbete eller att inte arbeta alls. Det gör exempelvis Scott Santens, en tongivande förespråkare för medborgarlön.

Visserligen innebar det schweiziska förslaget betydligt större utbetalningar än många andra medborgarlöneförslag. Till exempel pågår redan i Finland, sedan januari 2017, ett experiment där 2000 slumpvis utvalda finländare får 560 euro varje månad under två års tid. Kravet för att kvala in i experimentet är att ha lyft arbetsmarknadsstöd eller grunddagpenning i november året innan. 560 euro är betydligt lägre än den nästan fyra gånger högre summa som det schweiziska förslaget innebar, men i princip är det ingen skillnad mellan de olika fallen. Medborgarlön innebär att människor får betalt för att existera.

Att medborgarlön skulle minska det statliga tvånget är ett annat argument från liberalt håll. Man kan visserligen hävda att paternalismen gentemot mottagarna minskar när behovsprövningen tas bort. Men precis som andra skattefinansierade system innebär det fortfarande att människor tvingas lämna ifrån sig sina pengar och att ett betydande mått av paternalism således kvarstår.

Medborgarlön innebär att människor får betalt för att existera.

Många förespråkare för medborgarlön tycks också bortse från att människor kan ha låga eller inga inkomster helt frivilligt, som ett resultat av högst medvetna val. Det är inte nödvändigtvis slumpmässigt eller påtvingat genom arbetslöshet och sjukdom. Helt utan inkomst kan till exempel den vara som har ärvt ett stort kapital och lever på räntorna från dessa. Eller den som har vunnit storvinsten på lotto. Eller den som har sparat ihop pengar för att kunna segla världen runt i ett år. Och så vidare. Varför ska dessa personer försörjas av andra som väljer att arbeta?

Poängen är inte att det skulle vara fel att göra dessa val. Utan att det är fel att låta andra, som gör andra val, betala för dem. Även om man accepterar den kränkning av äganderätten som omfördelning innebär, så finns det starka skäl att ifrågasätta en mer allmän omfördelning.

Svaret på robotrevolutionen

En anledning till att frågan om medborgarlön blivit aktuell de senaste åren är att robotiseringen, av vissa, förutspås leda till arbetslöshet. Idén är att en stor andel av dagens arbeten kommer att utföras av robotar vilket gör det allt svårare för människor att hitta en försörjning och att de därför måste garanteras en grundläggande inkomst. Bland dem som förespråkar detta finns till exempel Teslas VD Elon Musk.

Frågan har också lyfts i EU-parlamentet. En rapport som menar att medborgarlön bör övervägas av medlemsländerna som motåtgärd när robotar tar över fler jobb, lades fram i parlamentet tidigare i år. Rapporten föreslog både en robotskatt och medborgarlön, men båda förslagen röstades ner av parlamentet. Även vid World Economic Forums möte i Davos 2017 diskuterades medborgarlön som nödvändig för att möta digitaliseringen.

Varför söka ett jobb om jag får tillräckligt med pengar per månad för mat, hyra och Netflix?

Att många tunga instanser och debattörer lyft frågan innebär dock inte att medborgarlön är det givna svaret.

För det första är det osäkert i vilken utsträckning denna teknologiska arbetslöshet kommer att bli ett verkligt problem på längre sikt, eller om vi inte, liksom vid tidigare teknikrevolutioner, kommer att skapa nya arbeten.

För det andra innebär digitalisering och robotisering också att olika tjänster blir billigare, vilket i sin tur gör att det med en låg inkomst går att få tillgång till en stor mängd nöjen. I takt med att kostnaden för olika tjänster minskar kommer den inlåsningseffekt som medborgarlönen skapar att öka. Varför söka ett jobb om jag får tillräckligt med pengar per månad för mat, hyra och Netflix?

De personer som redan drabbas av bristen på enklare jobb är sannolikt också de som skulle drabbas värst av denna inlåsningseffekt. Ur det perspektivet framstår en medborgarlön snarast som ett sätt att sopa problemen på arbetsmarknaden under mattan, i stället för att göra reformer som kan leda till att fler får ett jobb.

För det tredje skapar digitaliseringen också möjligheter till nya former av intäkter. Delningsekonomin minskar behovet av att äga olika resurser och därmed kostnaden för att använda dessa. Men den skapar också möjligheter att tjäna pengar på att hyra ut sina tillgångar, exempelvis delar av sin bostad eller sin bil.

Att vi redan i dag har bidrag som kan ifrågasättas av liberala skäl är knappast ett bra argument för att införa ett system där människor helt eller delvis försörjs av skattepengar.

Närbesläktad är den så kallade gig-ekonomin där personer med hjälp av olika appar kan kopplas ihop med personer som behöver olika tjänster utförda. Här finns redan i dag uppdrag som cykelbud med matleveranser, enklare hantverksjobb eller att forsla bort skräp åt privatpersoner. På ställen där utvecklingen hunnit längre, som området kring San Fransisco, finns ytterligare en lång rad tjänster som utförs på detta sätt, även mer avancerade tjänster, såsom ekonomisk eller juridisk rådgivning. Att vi i det post-industriella samhället kommer att se en utveckling bort från den traditionella heltidsanställningen innebär således inte bara att dessa jobb försvinner utan också att nya möjligheter till intäkter skapas.

Ur ett ideologiskt perspektiv är ändå den viktigaste anmärkningen denna: oavsett utformning är det som skiljer medborgarlön från andra bidrag att den delas ut till samtliga utan behovsprövning och utan krav på motprestation. Att vi redan i dag har bidrag som kan ifrågasättas av liberala skäl är knappast ett bra argument för att införa ett system där människor helt eller delvis försörjs av skattepengar.

Som om inte detta vore nog är det sannolikt att en i utgångsläget låg medborgarlön skulle följas av krav på att denna ska höjas när idén om att det är rimligt att leva på andras pengar väl har satt sig. Det tilltalande med idén om medborgarlön är enkelheten. Att alla får samma summa utbetalad oavsett inkomst eller andra förutsättningar. Men det går samtidigt att invända emot just detta, särskilt i en tid när människors livsval kan väntas bli alltmer omväxlande.

Medborgarlön för utlandssvenskar

Ett exempel är en ökande migration och i vilken utsträckning den är förenlig med en nationell medborgarlön. Antag att en medborgarlön införs som betalas ut till svenska medborgare och som ersätter diverse andra bidragssystem (exempelvis ekonomiskt bistånd och bostadsbidrag). Då skulle nyanlända invandrare inte vara berättigade till några omfattande bidrag, vilket skulle innebära att de utgör en lägre kostnad för de offentliga finanserna. Det skulle i sin tur kunna möjliggöra en friare invandringspolitik än i dag.

Det är dock osannolikt att de skillnader i inkomst som skulle uppstå skulle accepteras särskilt länge. Från vänster skulle vi se påtryckningar för att även nyanlända invandrare skulle vara berättigade till medborgarlön och från annat håll skulle kritik uppstå mot att människor lever på ett sätt som skiljer sig avsevärt från hur gängse svenskar lever (jfr de EU-medborgare som i dag försörjer sig på tiggeri).

Ska människor kunna ta med sig medborgarlönen och bo i Thailand permanent?

I båda fallen skulle ett tryck mot minskad invandring uppstå som en följd av medborgarlönen, på motsvarande sätt som sker med dagens bidragssystem. Dess syfte är att ge en dräglig levnadsnivå till människor, men den skulle bidra till att hindra fler att uppnå just den möjligheten.

Ett system där människor görs mer beroende av månatliga utbetalningar från den svenska staten rimmar också illa med en utveckling där alltfler svenska medborgare kan tänkas vilja flytta utomlands (periodvis). Ska människor kunna ta med sig medborgarlönen och bo i Thailand permanent? Även en mindre summa, som de 560 euro som betalas ut i det finska exemplet räcker för de grundläggande behoven i ett låginkomstland.

Det är, ur ett liberalt perspektiv, orimligt att människor under längre perioder ska kunna leva gott på andras pengar. Ett alternativ är förstås att begränsa denna möjlighet genom att exempelvis medborgarlönen inte betalas ut efter en viss tid utomlands. Med följden att människor kommer att anpassa sina livsval utifrån denna regel. Oavsett hur systemet utformas kommer det att skapa incitament för människor att justera sitt beteende utifrån detta, snarare än att fatta självständiga beslut.

Mer ansvar, inte mindre

Utöver migration ser vi andra trender – digitalisering, globalisering och en mer flexibel arbetsmarknad – som ökar människors möjligheter att göra olika livsval. Det är positivt ur ett liberalt perspektiv. Men den friheten riskerar att hämmas av transfereringssystem som indirekt eller direkt ställer krav på att människor ska leva upp till vissa villkor.

Redan i dag sätts skatteintäkter, nationell tillväxt och sysselsättningssiffror före människors egna ekonomiska val. Det märks i hur både Socialdemokraterna och Moderaterna argumenterar när det gäller jobbpolitik. ”Alla som kan jobba ska jobba”, säger Socialdemokraterna. ”Den som inte har ett arbete är skyldig att göra allt i sin makt för att få ett”, säger de Nya Moderaterna, som under Fredrik Reinfeldts tid som partiledare upphöjde ”arbetslinjen” till det politiska målet framför andra.

Förklaringen är förstås att dagens system innebär att andra människor får ta kostnaden för den som inte arbetar. Men samma effekt finns i ett system med medborgarlön, där den med låga eller inga inkomster blir nettobidragstagare.

Ur ett liberalt perspektiv borde det med andra ord vara önskvärt att minska omfattningen av omfördelande system, också för att det skapar ett tryck på den enskilde individen att bete sig på ett visst sätt, exempelvis heltidsarbeta. Medborgarlön är såtillvida, i bästa fall, ett något bättre transfereringssystem än dagens. Men att därför förespråka det är en ytterst defensiv hållning. Rimligare vore att verka för reformer som i stället leder till att människor tar ett större ansvar för sin egen försörjning. Medborgarlön innebär ett steg i motsatt riktning.